"Cross är den minst progressiva formen av tävlingscykling. Inom crosstävlingar har inget betydande förändrats" – Brian Vernor
Så fort jag hörde talas om den här filmen förstod jag att det var något för mig. Och när jag såg trailern blev jag ännu mer övertygad. Trailern för "Pure sweet hell" börjar nämligen med en svartvit närbild på en stor vattenpöl i regn, och redan där finns tonen för hela den här filmen. Det är en film av och för dom människor som ser uselt väder som en uppiggande del av en cykeltur.
Eftersom mitt exemplar av DVD´n tillbringade en hel del tid med att bli skickat fram och tillbaka över Atlanten fick jag också tillfälle att maila lite med de båda filmskaparna, Brian Vernor och Wille K. Bullion, och jag förstod snabbt att om dom här killarna hade varit svenskar hade dom säkert varit flitiga användare på Happy.
För den bild av den amerikanska CX-scenen som förmedlas i filmen är att det till största delen handlar om att samlas som kompisar kring en lördagseftermiddags tävlande. Och det är många kompisar, dessutom. De lokala tävlingarna i norra Kalifornien drar upp till 300 deltagare per lopp i serien, och vid USA-mästerskapen 2003 stod 600 personer på startlinjen. Men det är också en ganska stor skillnad mot europeisk CX som demonstreras. Det finns inga enorma åskådarmassor som i Belgien, här är det deltagarna som är i fokus. Och dom ger fullständigt fan i om det är någon som tittar, det viktigaste är att kämpa sig genom leran och bräcka polarna. Många av tävlingarna sker dessutom utanför USA Cycling’s organisation. Brian Vernor säger så här:
– Dom flesta tävlingarna som anordnas under annorlunda (eller inget) regelverk är fortfarande väldigt lika USA Cycling´s evenemang. Det handlar mest om att undvika byråkrati och avgifter. Att anordna tävlingar är inget man tjänar pengar på så dom flesta arrangörer gör livet enklare för sig och det innebär ofta att leta upp icke-cyklingspecifika försäkringar eller att helt enkelt ha tävlingar utan försäkring.
Brian och Willie tävlar själva, så när dom skulle cykla fick dom lämna över kameran till någon bekant som stod i närheten. Och inte vilken kamera som helst, det mesta är filmat med handkamera och Super 8-film. Skakigt, grynigt, oskarpt och väldigt vackert. Trots att cykling på film ofta kan se tamt ut, så har man kanske just genom att vara oprofessionell vid filmandet lyckats fånga in själva kärnan av det som gör CX till en stor sport i USA. Det är deltagandet som är viktigt, och att ramla av sin cykel i lera kan vara en konst det också. Åtminstone blir det konst att ramla av en cykel i den här filmen, många scener känns som att titta på balett i lera. Överhuvudtaget har filmarna aldrig bråttom, och trots att tävlingarna går snabbt har dom fått med mycket av det som gör att en timmes tävlande räcker till för att fylla en hel dag. Det är bilder från uppvärmning, tvättande av cyklar, blöta familjemedlemmar i regnet och väntande i startfållan. Det blir en bild som alla som har varit med på en cykeltävling kan relatera till. 
Filmskaparna har även letat upp lite gamla privatfilmer från 70 och 80-talet och det är jättekul att se cyklister i bananhjälmar och tåclips som tävlar i bushen utanför San Francisco, som motvikt till klubben Dead Fucking Lasts "Outlaw"-tävling (som går till utan särskilt mycket regler och utan tillstånd av polis och markägare) eller när Gina Hall berättar om hur det var att tävla i Europa en vintersäsong. Allt kännetecknas av samma kärlek till cyklingen, och det är uppenbart att alla inblandade verkligen gör det för att det är kul. Brian och Willie har även filmat rambyggaren Rick Hunter i sin verkstad i full färd med att löda en ram och vi får följa med Team Hunter Bicycles när dom tränger in sig i en van för att åka till Portland för att tävla. Hela filmen präglas av samma communitykänsla, och det känns bara helt naturligt att soundtracket är taget från indiebandet Oma Yang, eftersom Willies brors kompis spelar i bandet. Musiken är instrumental rock med vassa gitarrer och repetitiva rytmer, och passar perfekt till cyclocrossens hetsiga rundbanetempo. 
Brian och Wille uppger att inspirationen till PSW till stor del kommer från gamla surffilmer som "Endless summer", men även Jörgen Leth’s " A Sunday in Hell" har inspirerat och Willie är förtjust i Lars von Triers "Zentropa". – "Vi ville göra någonting som skiljde sig från utseendet på dom filmer som har gjorts om cykling dom senaste tio åren. Varken Willie eller jag är intresserade av actionvideo". Att dom tog hjälp av kompisar vid själva filmandet berodde till stor del på att dom inte hade något val, eftersom finansieringen av filmen utgjordes av hur mycket växel dom råkade ha i fickan för tillfället. Ingen av filmarna jobbar med att göra film, Willie är metallkonstnär, möbeltillverkare och sköter garantiärenden för Santa Cruz, medan Brian säger att "vad några skrattretande kallar för inkomst kommer från andra källor än filmande".
Så entusiasmen hos filmskaparna är inte att ta miste på. Dom har dessutom lyckats med konststycket att dokumentera en subkultur precis innan den når ett allmänt genombrott.
För att citera Rick Hunter: "För tio år sedan var det nästan ingen av dom stora producenterna som tillverkade crosscyklar, men nu kan man gå till vilken cykelaffär som helst."
Om några år kan det bli en amerikan som tar på sig världsmästartröjan i CX istället för en belgare, och den här filmen visar hur det började.
Markus F.
Kommentera och diskutera artikeln
