Idag har vi cyklat fem mil alpstig i tunn luft, hittat Edelweiss i ett pass på 2.350 m höjd och faktiskt fått kämpa lite. Vi cyklade nämligen ungefär halva Pedaleda, som är ett klassiskt självplågarlopp på 10 mil som går i bergen runt Livigno – stundtals kändes det lite mer som att det kanske borde heta Pedalida – och vi blev rikligt belönade med upplevelser längs vägen.
Text : Fredrik Westman (westman@happymtb.org) Foto : Tobbe Arnesson (tobbe@happymtb.org)
Detta är alltså del två av vår blogg från Roses Press Event i Livigno.
Av respekt för AM-livsstilen sportade jag knäskydd och plattisar idag trots att det stod fem mil alp-XC på schemat. Att detta skedde på en 130 mm XC-raket till cykel, pimpad med DTs nya Tricon-hjul, höjde en del ögonbryn bland våra trikåförsedda vänner. Men det är viktigt att inte vika sig för grupptryck. Keeping it real och allt sånt där. Fast okej, idag var en sådan där dag då SPD inte direkt hade varit i vägen..
Den första del-loopen på dryga tre mil gick via två pass på ca 2.350 m höjd och via två turkosa sjöar tillbaka till Livigno. På toppen efter första stigningen blev lyckan stor när vi hade turen att finna en Edelweissblomma. Ensam och stark på toppen av passet, gav den gott om energi att pressa vidare!
Det fikades lite italiensk kaka på en gård halvvägs ut i ingenstans innan det blev grusvägsrally nerför 500 höjdmeter. Jag grät lite inombords över slöseriet och önskade mig fin single track istället. Utsikten gjorde dock att jag inte direkt klagade. Strax därefter var det dags för en switchbacksklättring på styva 300 m där det började kännas lite i benen ska jag villigt erkänna. Sedan grusvägsrally ner på andra sidan igen, åter igen. Old school XC får man väl kalla det, typiskt lycraland. På vägen kom hela mtb-historien förbicyklande – italienska gubbar på allt från helstela Colnagos från 90-talet (kompletta med blåeloxerade barends och matchande trikåer) till Specializeds första Endurohojar. Detta var onekligen lite av en svettorunda och många alpinister utnyttjade det tydligen som konditionsträningsställe, vilket det passade alldeles utmärkt till!
Efter en kabinbaneshuttling till toppen igen och en lunch i solen bar det iväg på nästa etapp. Det skulle visa sig vara två mil alpstig av riktigt hög klass. Flowig single track som karvade sig tvärs berget, ömsom uppför, ömsom nerför i en dryg mil innan den vek av nerför. Alltid med bedårande utsikt över snöklädda toppar och känslan av att inte veta vad som ligger runt nästa kurva.
Avslutningen var 500 m nedförslutande single track genom en skog som bjöd på riktigt fin cykling. Vid det här laget var energireserverna ganska förbrukade men lite tyska Gummibjörnar och adrenalinkicken vi fick gjorde det till en riktigt bra avslutning på dagen. Trodde jag.
För innan vi var hemma igen kom det en liten slingrande skogsstig med en miniklättring på kanske hundra meter som förödmjukade mig totalt. Precis här fick jag nämligen rejäl krampkänning i benen. Det var å andra sidan ganska väl avvägt, vi var ju nästan hemma igen efter fem mil i bergen.
Endurance-Tobbe hade däremot mer pulver kvar att ge så han är ute och filmar länkage för fulla muggar. Själv laddar jag mest inför Panacotta och Braulio om en stund. Det känns välförtjänt idag.
Fler bilder i galleriet.
Rose Versands hemsida
Kommentera och diskutera
