Unbound 200: Grusdrömmar i väst!

Nathalie Eklund, den nuvarande svenska mästarinnan i gravel, lämnade proffslaget och landsvägen för grusvägarnas frihet – och har nyligen fullföljt gravelmonstret Unbound 200 för andra året i rad. Två helt olika upplevelser som båda ger samma svar på frågan om hon vill köra igen.

I hjärtat av Kansas sträcker sig Flint Hills så långt ögat kan nå – ett böljande, oförlåtande landskap av grus, lera och bistra väderomslag. Det är här världens största graveltävling, Unbound 200, avgörs varje försommar. Och det är hit Nathalie Eklund, före detta WorldTour-proffs och flerfaldig svensk mästarinna inom flertalet cykelgrenar, har rest två år i rad för att testa sina gränser i detta unikum av grusvägslopp.

Kevin HempäläRull till startlinjen

Vad var det som lockade med gravel?

Resan hit börjar egentligen i ett proffslag i Holland. Nathalie berättar om år av lagkultur som tärde på hennes välmående – av fyra proffsår på landsväg var det bara ett enda hon mådde bra. Till slut räckte det inte längre.

– Mentalt mådde jag inte bra med lagkulturen. Det finns bra lag, men också många dåliga. Det var inte värt det mentala priset, säger hon.

I stället sökte hon sig tillbaka till känslan hon hade som barn, när cykeln var ett verktyg för lek och äventyr i skogen. Gravel gav henne det.

– Det var en nytändning. Jag fick tillbaka glädjen, säger Nathalie.

Unbound 200 – ett lotteri

Att ta sig till startlinjen i Emporia är ett lotteri. Bokstavligen: man anmäler sig till en utlottning av startplatser, fast med vägning efter meriter i proffsracet och konkurrensen är stenhård. Unbound 200 är utan tvekan det mest prestigefyllda gravelloppet i världen. Men med fem svenska mästerskap i ryggen och ett förflutet i WorldTour-team lyckades Nathalie ta sig in båda gångerna.

– Jag hade alltid kört bra på korta, snabba tävlingar, inte fem timmar. Men jag var nyfiken och rädd på samma gång, säger hon. I maj 2025 åkte hon till USA för första gången för att tävla.

Inför det första startskottet hade hon förberett sig med Traka 200 och tävlingar i Italien – för att bygga erfarenhet av hur hon fungerar i sju till nio timmars tävlingstid. Men ingenting riktigt förbereder en för Unbound.

Eufori vid mållinjen

Vartannat år byter arrangörerna riktning på bansträckningen. Det första året Nathalie körde bjöd på norrbanans kuperade terräng. Vädret var varmt, och fram till loppets sista tredjedel körde Nathalie i en grupp på sex–sju cyklister som saknade farten i Nathalies ben, så hon körde solo.

– Jag körde på i en backe och sen solo resten av vägen. Den sista tredjedelen körde jag om massor av folk och inga kunde haka på. Kom i mål och hade ingen aning om var jag hade kommit i resultatlistan, men med en stark känsla.

Hon hade cyklat i 10 timmar 47 minuter. Känslan var euforisk: att komma i mål och känna att man hade mycket mer att ge. Första året gav en fantastisk 18:e plats.

– Direkt eufori. Jag ville göra om det direkt.

Att köra Unbound är en lärdom, både om sig själv och om raceupplägg. Unbound är ett helt självförsörjande race förutom vid förutbestämda langningsstationer, och lärdomen från år ett var tydlig. Langningen behövde bli bättre. Första året hjälpte hennes pappa till, både med sin egen support och till hennes teamkompis Maja. En person till två cyklister var alldeles för lite. De andra cyklisterna hade ett helt team runt omkring sig som tvättade kedjor, gav vätska, bytte ut vätskeblåsor i ryggsäckar och bytte hjul eller lagade punkteringar. Här fanns det minuter att tjäna.

Kevin HempäläStarten går tidigt på morgonen

Sjukdom, åska och brutna drömmar om topp 10

Inför det andra Unbound hade Nathalie tre–fyra supportpersoner, inklusive pojkvännen. Förberedelserna var noggrannare, träningen mer intensitetsstyrd och däcksvalet genomtänkt ner till mönsterdjupet – efter varningar för den ökända peanutbutter mud-leran.

– Kevin (pojkvännen) tillverkade en specialskrapa monterad på sadelstaget, formad som en hästsko med näbb. Inga problem med leran. Jag hade med en slickepott och en paint stick – behövde inte använda dem.

Det andra årets lopp gick söderut, en annan sträcka med annan karaktär. Efter 20–30 kilometer kom leran. En stor vattenpöl skapade kaos –  nio–tio tjejer kom loss redan där. Vinnaren Sofia Gomez Villafane, som vann loppet var inte med i den utbrytningen men lyckades jobbade ikapp. Nathalie var precis bakom Sofia in i lerpartiet men fastnade bakom en cyklist när Sofia girande undan.

– Det var riktigt grisigt. Man såg ingenting, grus i ögonen, man visste inte ens vem som var vem vid feedstationen.

Nathalie hittade en stark grupp med två–tre andra cyklister. Men strax efter första feedstationen slog magsymtomen till. Feber. Illamående.

Kevin HempäläLånga raka vägar och värme

– Jag tappade tjejerna i en incident där tjejen vurpade framför mig vid lerhålet höll på att krasch nu igen vid ett tekniskt parti. Jag försökte undvika att köra in i henne och köra om på höger sida, men lyckades inte, pga hur tekniskt det var så fick sätta ner foten och kunde sedan inte starta där pga hur stora stenarna var. Då orkade jag inte jaga ikapp sen.

Mitt i stormen, sjuk och ensam, ville hon sluta. Hon tvekade vid varje blixt om hon borde ta skydd. Men hon fortsatte fram till sista feedstationen, 100 kilometer från mål. Då kom vändningen.

– Supportcrewet peppade mig. Det lyfte mig tillräckligt för att fortsätta och meddelade att en konkurrent är bara 20 sekunder framför mig och ytterligare en var inom räckhåll under minuten framför. Jag åkte ikapp dem båda på några minuter.

Just när energin fyllt på – fastnade en stor pinne i pulleyhjulet. Kedjan låste sig. De andra tjejerna rullade ifrån henne och de platser hon jagat hela dagen försvann i fjärran.

– Jag kom i mål på 11 timmar och 15 minuter. Grät och bröt ihop. Det var den raka motsatsen mot första gången. Jag kom 22:a – med stretch-målet topp 10 och det verkliga målet topp 20.

Men i efterhand ser hon vad dagen faktiskt visade: när hon inte var sjuk låg hon i samma klunga med cyklister  som kom 5-10 plats.

– Hade jag haft en bra dag utan sjukdom, ja då låg jag där i rätt grupp och hade haft benen. Det ger mig enorm motivation inför nästa år.

Vad gör Unbound unikt?

Nathalie har kört långa gravellopp i Europa – Traka, tävlingar i Italien, Frankrike – men lyfter fram en sak som skiljer Unbound från allt annat: oförutsägbarheten.

– Du vet aldrig hur loppet kommer att se ut. Prognoserna stämmer aldrig. Landskapet är så oförlåtande när du ser så långt framför dig – det blir mentalt tungt. Det är alltid extremt varmt, extremt fuktigt, med snabba väderomslag.

Trots det – eller kanske tack vare det – älskar hon det.

– Det är mentalt utmanande men aldrig tråkigt. Jag ser en tjusning i det hårda gnetandet. Jag älskar också Traka och de italienska tävlingarna för sina tekniska utmaningar i backar. Men Unbound är något eget.

Lärdomar om sig själv

Det första året lärde Nathalie sig något oväntat om sig själv. Hon hade alltid sett sig som spurtare – bra på korta, explosiva ansträngningar.

– Att sedan köra helt solo i fyra timmar och sätta två och en halv minut på tio tjejer som samarbetade gav mig ett enormt självförtroende. Jag hade aldrig initierat den typen av grejer tidigare. Jag hade en rädsla för att bli bonka, att gå tom.

Nu vet hon att hennes mentala styrka är en av hennes viktigaste tillgångar på Unbound. Det är en slutsats hon tar med sig in i träningen.

Kevin HempäläUtmattning efter målgång på 11 timmar och 15 minuter

Träning: mer intensitet, mindre volym

Inför årets säsong bytte hon också coach och lade om sin träningsplan. Mer intensitet, färre timmar.

– Tidigare körde jag mer volym, enstaka veckor med massor av timmar. Det här året har det varit mer konsekvent 3–4-timmarspass, något 6-timmarspass, och mer intensitet. Max träningsvolym inför Unbound var 27 timmar en vecka – sedan vilovecka på 16 timmar. Inför Traka körde jag en race-simulering på sju timmar.

Nästa mål: topp 10

Frågar man om hon kör igen är svaret omedelbart och utan tvekan.

– Ja! Målsättningen om topp 10 är satt.

Och livet runt cykeln fortsätter att fyllas på. Nathalie är nyss hemkommen från ett etapplopp på höghöjd i Kenya – Migration Race – och njuter av en vilovecka innan hon laddar om för nästa del av säsongen som består av svenska tävlingar som Gravel Grit n’ Grind och SM i gravel, och sen i oktober ner till Gravel Burn i Sydafrika, ett sju dagar långt äventyr från de som skapat Cape Epic.

– Unbound är det tuffaste jag gjort mentalt. Fysiskt var Traka och Tour de France värre. Men mentalt – ja. Det är nog det tuffaste.

Vilka lopp drömmer du om att köra? Blir du lockad eller avskräckt av Nathalies berättelser? Skriv gärna en kommentar om dina erfarenheter.