Då mina kollegor redan täckt in pryltrender för nästa år har jag valt att fokusera på större och mjukare trender.
(Text: Fredrik Westman, Foto: Aron Gooch)
Mottrend mot Strava- och Enduro-hets
Först och främst ska jag väl förtydliga att jag gillar båda fenomenen mycket och själv högst aktivt är en del av scenen. Men vi är nog många som under de senaste åren sett vår cykling bli mer och mer prestationsinriktad i takt med Endurons blomstrande och Stravas beroendeframkallande popularitet, och ibland kanske tappat glädjen lite på vägen. Missförstå mig rätt – Strava är ett kul träningshjälpmedel och det kan vara fantastiskt roligt att se dina tider på en viss stig förbättras och jämföra dessa med dina kompisars. Men nånstans när du bränner förbi en kompis i skogen och inte kan stanna och hälsa, eller inte stannar när polaren punkar ”för du är på en bra tid” – då har det kanske gått lite för långt?
I mina kretsar har vi börjat reda ut innan turen börjar om det är en Stravahets-tur eller en ”Flow-tur” med ”långsamcykling”. Är det en Strava-tur öser alla med Strava, är det långsamcykling får ingen bete sig som en Strava-idiot. Sedan vi gjorde det har cyklingen blivit mycket roligare igen. Plötsligt kan man åka den inte lika raka linjen som tar några sekunder extra och åker och leker igen. Mjölksyra och besvikelse över att du inte slog något rekord den här gången förbyts mot pur glädje över att vara ute i skogen. Fatbike-rörelsen är också ett annat exempel på denna trend. I slutänden handlar det om att fråga sig själv varför man cyklar och vad man vill ha ut av det. De turer svaret är att man vill ha kul och träna ihop med kompisarna snarare än att putsa form och tider kanske man bör lämna tidtagningen avstängd. För allas skull.
E-MTB skapar kontrovers
I sydeuropeiska berg där andra regelverk gäller har de redan slagit, elassisterade MTB:s lyfter gubbmagar och otränade personer till stigar de kanske aldrig annars kunde nå runtom i alperna, eller tar sina åkare på längre turer. Några tycker det är fantastiskt att folk som annars inte kunde uppleva det nu kan det, andra grinar och missunnar dom som inte själva förtjänat det att få ta sig till dessa platser. Men i Sverige handlar debatten om något annat. Det är nämligen väldigt oklart huruvida e-MTB är juridiskt lagliga att använda i våra skogar över huvud taget. Enligt terrängkörningslagen definieras de inte som fordon och borde därför vara ok. Men enligt naturvårdsverket som styr allemansrätten får elassisterade cyklar inte framföras på stigar och leder, och allemansrätten är ju det som vi alla förlitar oss på för svensk stigcykling. Vilken tolkning som är rätt måste nog prövas juridiskt innan vi får facit.
Alldeles oavsett så kommer det i praktiken inte vara särskilt många som bryr sig om du kör e-MTB ute i våra glest befolkade skogar. I de stadsnära områdena där konfliktnivån är hög och debatt-tonen hätsk däremot riskerar du göra cyklisterna som kollektiv en rejäl otjänst om du kör med elmotor. Då ger du nämligen de som inte kan skilja på cyklar och motorcyklar (både dess lagliga framförande och dess respektive slitage) vatten på sin kvarn, och fler slag för cykelförbud i dessa områden är inte vad vi cyklister som kollektiv behöver.
Om inte annat kommer deras eventuella framfart bidra till att döda Strava. I Falun har ett antal KOMs redan tagit med elassistans. Här tycker jag det visat sig med all önskvärd tydlighet att en del tyvärr helt saknar omdöme – om man nu vill tänka på sig själv och strunta i risken att förstöra cykelklimatet för alla andra så behöver man väl åtminstone inte i samma slag sabba vad som faktiskt är träningsmotivationen för många medcyklister. Don’t be an e-hole.
26 vs 27.5 vs 29-diskussionen ebbar ut och det handlar istället om cykeln som helhet
Det här är kanske en önskning mer än en förutspåelse. Men, räcker det inte med hjulstorleksdebatt nu? Vi kanske kunde fokusera på cykeln som helhet istället? Det är så många egenskaper som tillsammans påverkar cykelns beteende att vi lika gärna kunde ha debatt om kedjestagslängd eller styrvinklar. För några år sedan var vi där vi nu är med hjulstorlek fast med slaglängd. Nu kan man hitta cyklar med kort slaglängd som är gjorda för utförsbus och sådana med lång slaglängd som är gjorda för klättring och stigcykling. Så varför inte sluta fokusera även på hjulstorlek och istället tala om vilka egenskaper vi vill ha? Gillar du att bomba rakt fram och hålla fart över rotmattor eller vill du hellre ha en cykel som känns rapp vid acceleration, kurvtagning och riktningsändringar?
För övrigt har ju industrin genom en självuppfyllande profetia fått oss att skippa den förstnämnda hjulstorleken vad gäller nya cyklar, även om den kommer leva länge än på begagnatmarknaden. Det är faktiskt inget fel på 26” för er som nu fått för er det, det är ungefär som 27.5” fast marginellt mindre och lättare, accelererar fortare och lite roligare att sladda, hoppa och byta riktning med. There, I said it…
Stigcyklingen organiserar sig
I många år har stigcyklingen, rally- och enduro-kulturen varit en mottrend till det traditionella cykelorganisationen med UCI och SCF som tvingar på en regler utan att ge så mycket tillbaka, och de traditionella cykelklubbarna som fokuserar på träning, trikå och tävling. Istället har vi kört med helskägg och bredställ. Men i de storstadsnära skogarna har det ökade intresset för träning och flera idrotter lett till ett ökat antal konflikter, förbud(-sdiskussioner) och ett antal rättshaverister som egenmäktigt placerat ut både cykelhinder och olagliga förbudsskyltar. Om vi som (stor) nyttjargrupp inte finns med och för samtal i klädda rum med dom som styr regelverken i reservat och parker så spelar det ingen roll hur överens vi är på något obskyrt forum ute på nätet. Det har helt enkelt blivit dags att göra stigcyklings-kollektivets röst hörd. Trenden syns i flertalet städer runtom i landet. Under året bildades Göteborgs Stigcyklister som är ett typexempel på denna nya typ av förening. Målet och syftet är inte bara att föra samman likasinnade som vill cykla, utan även att långsiktigt aktivt verka för ett bättre cykelklimat genom att föra dialog med beslutande organ, myndigheter och stiftelser. Och att ge något tillbaka, genom att ställa upp med arbetskraft och organisera stigfixardagar. Vi sliter ju på stigarna som ni alla förstår, även om skrämsel och förutfattade meningar i praktiken verkar vara ett större problem.
Jag tror att vi under 2015 kommer få se den här typen av initiativ på fler ställen runtom i landet där det behövs, till exempel kring Hellas i Stockholm.
Svensk DH dör, men ur askan blomstrar lokala scener och Enduro
Likt ett träd vars blad vissnar på hösten har jag från sidlinjerna tittat på hur svensk downhill i dess gamla form successivt vissnat under de sista åren. Med dess gamla form menar jag en centralt organiserad svensk serie med tävlingar sanktionerade av SCF. Antalet eldsjälar som behövs för att arrangera en sådan serie har helt enkelt varit för lågt, och andra lockelser (#enduro) har uppstått. Det är bara att konstatera att det som förra året var en svensk serie i praktiken har varit rejs på Stockholms soptippar. Två år i rad har den dessutom avslutats med ett hastigt ihopkallat SM med någon veckas framförhållning, utlyst så sent på hösten att flera redan hunnit göra sig av med årets tävlingsutrustning. Sporten och de aktiva förtjänar bättre än så. Jag är alltså inte kritisk mot de som fått till stånd de tävlingar som hållits, tvärtom. Däremot kanske man behöver fråga sig om det här verkligen är seriöst eller om det vore bättre att göra en svartrejs-serie i Stockholm av det istället tills fler kan tänka sig att ordna en serie. För svartrejs-scenerna blomstrar ju runt om i landet, så intresse saknas inte.
I Vallåsens bikepark har en serie om fem deltävlingar hållits, med en bit över 100 startande. Det var ganska länge sedan svenska DH-cupen kunde visa de siffrorna. Och Vallåsens initiativ är ganska typiskt för den utveckling som varit de sista åren. Från att DH varit en ganska exklusiv sport där det gällde att kränka varandra med hög instegströskel i form av snobbigt klimat, dyra cyklar och svåra banor, har bikepark-cyklande blivit en folksport. Det räcker med ett besök i Järvsö Bergcykelpark för att se att det numera är både barnfamiljer och tjejgäng (utan pojkvänner) som kränker i spåren, precis som det är i liftanläggningarna på vintern. Lokala serier runtom i landets bikeparks verkar mer populära än en centralt organiserad cup. Kanske för att instegströskeln är lägre? Oavsett vilket så är nog det totala antalet som cyklar MTB liftassisterat utför högre nu än någonsin. Det är bara den svenska cupen i dess nuvarande form som i princip är död.
Och så har vi förstås Enduro, med en blomstrande scen som många tidigare DH-rävar (såväl som XC-ess) upptäckt. Tävlingsformatet där vi rejsar på en mix av skogsstig och DH-banor. Tävlingsformatet där alla är kompisar och har kul ihop oavsett nivå. Tävlingsformatet där XC-åkare möter DH-räv och slaglängder mellan 0 och 203mm står på startlinjen. Låter det som en idyll? Det är verklighet. Egentligen har alla mina trender kopplingar till Enduro-scenen, utom el-MTB (hoppas jag). Så mest av alla tror jag 2015 blir ännu ett år i Endurons tecken. Fler kommer upptäcka hur oförskämt kul det är att köra rally på MTB. Glöm inte att köra lite ”långsamcykling” emellanåt också bara.
/Westman
Läs mer och kommentera på forumet
