De cyklande kvinnorna

Datum:
03 februari 2016 16:18

Cykeln har genom historien haft många viktiga uppgifter. Oftast har det handlat om rollen som transportfordon av olika slag. Men att cykeln varit ett viktigt verktyg för kvinnors frihet och självständighet, nämns sällan. I mitten på 1800-talet ansågs en kvinnas plats vara i hemmet och hennes roll var att sköta hushållet. När kvinnor började opponera sig mot denna struktur och krävde plats i det offentliga rummet, kom cykel att bli en symbol för deras krav för frihet.

wheelsofchange1

(Av: Jennie Fasth, Bild: Wikipedia, T.Anderson, A.Londonderry, MSU, J.Olsson, Courtesy Library of Congress )

När cykelns popularitet ökade under 1890-talet i USA och England, ökade också antalet kvinnor som cyklade. Mycket snabbt började kvinnor experimentera med det nya personliga fordonet. Och minst lika snabbt fann medicinska experter att cykling var högst olämpligt för kvinnor med påståenden om att det skadade kvinnans reproduktiva organ, för att inte tala om hur olämpligt det hela var ur ett allmänt moraliskt och ur ett rent modemässigt perspektiv.

MDG--Suffragettes-Cycle-t-006

Det tidiga 1890-talets suffragetter och feminister ansåg att cykeln var ”frihetens maskin”. För män var cykeln antingen ett arbetsfordon eller en lyxig ”leksak”. För kvinnorna var det en springare på vilken de red in i en ny värld. Suffragetter kallades de kvinnor som tillhörde olika rörelser som kämpade för kvinnlig rösträtt och samma lagliga rättigheter som män. Women’s Social and Political Union (WSPU) startades av Emmeline Pankhaust och var en av de mest kända organisationerna. Organisationen hade många medlemmar i både Storbritannien och USA. WSPU arbetade mer offensivt än tidigare rörelser, bland annat genom offentliga aktioner, det vi idag kallar civil olydnad samt även våldsamma aktioner.

Elizabeth Cady Stanton, ledare för den amerikanska kvinnorörelsen, skrev i en artikel i tidningen Weelman: ”cykeln kommer att inspirera kvinnor till större mod, självrespekt och självtillit ” Så blev det också.

Cykeln blev en viktig del för kvinnors självständighet. Med cykel kunde de lämna sina hem på egen hand eller tillsammans med väninnor. Inte längre ackompanjerad av sin man. Kvinnorna cyklade i parker och längs landsvägar och blev således mer synliga och tog större plats i det offentliga livet. Cykeln förändrade inte bara kvinnors liv utan även samhällets attityd mot kvinnor förändrades. Kvinnorna började ställa krav på bättre vägar, på det offentliga rummet, på att få delta aktivt i samhället och för att få rösträtt. Att cykla krossade normer för lämpligt uppförande för kvinnor och inledde en ny era av kvinnor som hävda kontroll över sina kroppar och beteenden. Det blev tillåtet för kvinnor att motionera och det skrevs t.o.m. romaner och sånger om och med cyklande hjältinnor i huvudrollen.558px-Susan_B_Anthony_c1855

Den berömda suffragetteledaren Susan B. Anthony, sa en gång om cykeln, Jag tror att cykeln har gjort mer för att frigöra kvinnor än något annat i världen. Den ger kvinnor en känsla av frihet och självständighet.”Anthony beskrev bilden av en kvinna på en cykel som ” bilden av fri, ohämmad kvinnlighet.”

 Den 4 september 1895, redovisade svenska tidningar hur velocipedåkandet bland kvinnor utbredde sig i Europas huvudstäder. I Berlin uppgick de velocipedåkande damerna till 120, i Hamburg till mer än 300, i Frankfurt till 200, i Wien till 600 och i London åkte hela 2 000 damer cykel. Men allra flest kvinnliga velocipedryttare fanns enligt tidningsspalten i Paris där 5 000 kvinnor grenslat cykeln.

 untitled

5b01b5da86fa72a3589a5c09893faa6e1a0eb9f2a377e428e7935cf42da00c37Att cykeln haft en sådan stark inverkan på kvinnohistorien kan tyckas märklig. Men cykeln innebar många förändringar i den kvinnliga vardagen inte minst när det kom till det kvinnliga modet. Cykeln hjälpte kvinnor ur korsetterna, de tjocka underkläderna och andra hämmande och restriktiva plagg. Dessa ersattes med ”chockerande” mamelucker också kallade ”bloomers” som så småningom blev till regelrätta byxor och ”cykelkostymer”. Benämningen bloomers kommer från Amelia Bloomer, en förespråkare för kvinnlig frihet. Enligt Amelia var det kvinnliga modet lika hämmande som lagstiftningen. En kvinna i långklänning hade svårigheter att cykla och kvinnor som inte kunde cykla pga. av sin klädsel var hämmade. Amelia och många av hennes väninnor bytte därför ut sina klänningar till mamelucker så att de kunde cykla obehindrat.

Tilltaget blev föga populärt och kvinnor i bloomers ansågs vara skandalösa. Den ”opassande” och ”manliga” klädseln var  banbrytande vid denna tidpunkt, något som kvinnorörelserna passade på att nyttja flitigt för uppmärksamhet. För att anses presentabla skulle kvinnor klä sig i långa kjolar, gärna försedda med hagel eller blyplattor. Den mer fria klädseln i kombination med cykelns frihet gav inte bara kvinnor en rörelsefrihet de aldrig haft utan markerade även en kulturell övergång från den strikta viktorianska eran till en mer liberal kvinnosyn.

Bloomercostume1894Det tog ändå lång tid innan tabun med att visa kvinnlig hud försvann. Även om samhället så smått började vänja sig vid kvinnliga sportkläder, så kvarstod många ”förbud”: I The Ladies’ Standard Magazine kunde man 1894 finna mönster på hur en ”cykelkostym” för damer kunde se ut. Det speciella mönstret visar en anpassningsbar dräkt som kunde bucklas till runt benen för att få fullständig täckning av de ”skandalösa” vristerna. Sen kunde cyklisten, när hon cyklat klart, spänna upp kjolen för ett mer ”dam-likt” och traditionellt utseende. Den revolutionerande byxkjolen gav även kvinnor rörelsefrihet på cykel. Ett vardagsplagg där kvinnorna inte skulle råka visa benen när de cyklade utan kjolen med sin fiffiga konstruktion gav lika mycket tyg på båda sidor av hjulet.

Vem var då dessa cyklande kvinnor? Precis som idag så fanns det olika typer av cyklister, inte minst bland kvinnorna. En av cyklisterna som kommer att spela en stor roll för kvinnliga tävlingscyklister var Matilda Andersson.

Matilda föddes den 23 april 1875 i skånska Grevie. Hon växte upp under fattiga förhållanden tillsammans med sina föräldrar och fyra syskon. När Matilda var 8 år dog hennes far och livet blev ännu hårdare för familjen. Barnen började arbeta på närliggande gårdar då extra hjälp behövdes för att bringa in pengar till hushållet, men det var ändå inte tillräckligt. 1891 tog Matildas mamma beslutet att skicka Matilda och hennes bror August till Amerika. Äldsta systern Hanna hade redan emigrerat och tog emot sina syskon. 1892 emigrerade resten av familjen och återförenades i Chicago.

Tillie1

Matilda hade tidigt lärt sig att sy och fick tack vare sin kunskap i sömnad, snabbt arbete som sömmerska i sitt nya hemland. Matilda vantrivdes inte med sitt arbete men hon drömde ändå om att åstadkomma något mer. En dag susade en man förbi på cykel. Matilda blev så fascinerad och en dröm om en egen cykel föddes. Hon fick som så många andra kvinnor, ständigt höra att ”cyklar inte var något för kvinnor”, inte minst pga. av kvinnors klädsel som inte alls passade för cykling. Kommentarerna stoppade dock inte Matilda från att bibehålla sin dröm och efter två år av hårt arbete kunde hon äntligen köpa det hon sparat så flitigt till, en egen cykel. Med intensiv träning och i chockerande cykelkläder som hon själv sydde, började Matilda eller Tillie som hon numera kallades, att tävlingscykla.

Cykeltävlingar för kvinnor var egentligen inget nytt, de startade redan 1879 under höghjulingens era, men var mer en uppvisning än en sport. Det var först när säkerhetscykeln med sin diamantformade ram slog igenom på allvar 1890 som även de kvinnliga cykelloppen fick tävlingskaraktär.

Mellan ca 1893 till 1902 turnerade Tillie över hela USA. Hon gifte sig 1897 med Filip Sjöberg, föreståndare för en cykelfabrik. Filip var även han tävlingscyklist men insåg ganska snabbt att hans fru var mycket bättre än han själv. Han lade därför sin egen tävlingskarriär åt sidan och började träna Tillie.

Tillie4

Tillie deltog i sammanlagt 130 tävlingar där hon vann 123 av dem. Särskilt framgångsrik blev hon i de populära sexdagarstävlingarna i velodrom. Tävlingarna ägde rum på en bana där åtta varv utgjorde en mile. Tävlingsformen var maximal hastighet under två timmar varje kväll, sex kvällar på raken med fyra-fem cyklister i varje enskilt lopp. Tillies taktik varierade vilket förmodligen var en av orsaken till hennes enorma succé. Hon tog ofta täten och behöll den, men hon kunde också ligga bakom och lura på en våldsam finish. Hon behärskade alla distanser från sprint till långdistans och slog rekord på nästan alla distanser hon deltog i. Vid ett tillfälle klarade hon en halv mile på 52 sekunder, vid ett annat 100 miles på 6 timmar 52 minuter och 15 sekunder.

Tillie5

Tidningarna kunde inte få nog av denna cyklande kvinna och skrev flitigt om hennes otroliga förmåga att kombinera styrka med taktik. Några tidningar var dock inte lika imponerade och vid ett tillfälle publicerades en bild på Tillies vältränade ben för att visa vilken horribel effekt cykling hade på den kvinnliga formen. Men Tillie brydde sig inte och fortsatte att tävla.

I reklamsammanhang benämndes hon: Tillie the terrible swede eller the invincible swede. Hennes framgång gjorde att hon kunde leva gott på sin cykling och hon fick även ett lukrativt reklamkontrakt med cykelmärket Thistle. Under åren 1897-1902 korades Tillie till världens bästa kvinnliga cyklist av The League of American Wheelman.

Fram till sin död 1902 fanns Filip Sjöberg vid sin frus sida. Samma år som maken tragiskt gick bort så beslöt Tillie att hennes tävlingskarriär var över. Beslutet hade förmodligen även att göra med att cykeltävlingar samma år bannlystes för kvinnor i USA. Skälen till detta tilltag var många.

tillie_thistle_1Screen-shot-2011-06-19-at-4_53_21-PMEn motivering var att det var okvinnligt och utmanande med de tätt åtsittande tävlingskläderna. Cykeltävlingar ansågs även förvandla förtjusande kvinnor till rena skräckfigurer. Det kvinnliga idealet var en blek skönhet och det kan ju tänkas att de cyklande kvinnorna nog kunde få ganska rosiga kinder och ett för dagens ideal, mer välmående utseende. En dubbelmoral enligt många då det var vida känt att arrangörerna oftast valde ut attraktiva deltagare för att locka en större manlig publik. Åtskilliga cyklister kom också från Europa vilket gav arrangemangen en exotisk touch som inte uppskattades av alla. Den officiella förklaringen blev dock att bannlysningen berodde på att cykling var farligt, särskilt för kvinnor. Dödsfallet av den kvinnliga tävlingscyklisten Leona Maria ”Dottie” sägs vara den avgörande händelsen. Dottie skadades vid en tävling, dock inte livshotande, men hennes skada orsakade en svår infektion som gjorde att hon efter en tid avled.

Tillie Andersson må ha lämnat tävlingslivet men inte cyklingen. Hon förblev på olika sätt engagerad i cykelsporten inom The League of American Wheelman och i Bicycle Stars of the Nineteenth Century ända till sin död. Tillie dog 1965 i Chicago, hon blev 90år.

I en intervju för tidningen The St. Louis Republic, den 12 december 1897 förklarar Tillie:

”Jag började inte cykla för min hälsas skull. Jag antar att det var mer på grund av att cyklar började användes av kvinnor och jag ville prova modeflugan. Jag förälskade mig direkt. Jag må ha varit svag när jag började men nu lider jag varken av smärtor eller värk, som de flesta kvinnor i min ålder gör.”

År 2000 valdes hon in i U.S. Bicycling Hall of Fame in 2000. Utan tvekan så bidrog Tillie till att kvinnor fick en bekräftelse som seriösa tävlingscyklister. Hon var en stor inspiration för många kvinnliga cyklister.

annie

En av många anledningar till att kvinnor inte ansågs kapabla till att ta hand om sig själv, var att de ansågs svaga och hade ett svagt psyke. En kvinna skulle aldrig kunna klara sig utan en man. En som inte höll med om detta var Annie Cohen.

Annie föddes i Riga 1870 och utvandrade till USA redan som barn. Vid 18 års ålder gifte hon sig med Max Kopchovsky och fick tre barn. Annie var en modern kvinna med smak för äventyr och rollen som fru och mor stoppade henne inte från att söka nya äventyr. En solig sommardag den 25 juni 1894 skulle hon göra historia som den första kvinnan att cykla jorden runt. Företaget Londonderry Lithia Spring Water sponsrade Annie med 100 USD, I gengäld antog hon namnet Londonderry och resan finansierades i princip genom att Annie gjorde sig själv och cykeln till en rullande reklampelare. Med endast ett ombyte kläder, en revolver och med en reklambanderoll omkring sig, cyklade hon genom städer världen över. En syn som troligtvis höjde många ögonbryn.

2E

Hennes resa beskrevs av tidningen New York World den 20 oktober, 1895 som ”den mest extraordinära resan som någonsin genomförts av en kvinna.” Utmaningen gick ut på att cykla jorden runt på 15 månader och för det skulle Annie få 5000 USD. Utmaningen var även ett test av kvinnors förmåga att klara sig själv. Annie hade inte cyklat i någon större utsträckning innan sin resa och ändå trampade hon ut från Boston ensam, bort från man och barn. Något som bara det var banbrytande för dåtidens kvinnor.

Efter att ha färdats från New York till Chicago, bytte hon sina kjolar mot bloomers (mamelucker) och bytte sin ca 19kg tunga Columbia damcykel mot en mycket lättare Sterling herrcykel på ca 9,5kg. Möjligen på grund av vintern, bytte hon rutt från väst till öst och begav sig till Europa via New York City. Hon anlände till Le Havre, Frankrike den 3 december 1894. Trots byråkratiska svårigheter menade Annie på att hennes resa genom Frankrike var höjdpunkten på hela resan. Hon gjorde Paris till Marseille på två veckor, ivrigt påhejad av allmänheten. Hon fortsatte sin resa över Medelhavet till Egypten och tog sig genom Egypten, Jerusalem och dagens Jemen, innan hon seglade vidare till Sri Lanka och Singapore.

BearingsMay10

Annie återvände till USA och San Francisco den 23 mars 1895. Hon cyklade till Los Angeles, sedan El Paso, och norrut till Denver där hon anlände den 12 augusti, 1895. Längs vägen överöste hon publiken med berättelser om sin resa och verkade trivas i rampljuset. Den 24 september anlände hon slutligen i Boston, 15 månader efter att hon hade gett sig iväg. Trots kritik att hon rest mer ”med” en cykel än på en, visade hon sig vara en formidabel cyklist på improviserade lokala tävlingar på sin väg över Amerika.

Annie Londonderrys bedrift var en utmaning inom många områden: navigering, fysisk uthållighet, mental hälsa, kreativitet och entreprenörskap. Detta galna PR-trick innebar inte bara att världen fick upp ögonen för henne utan även kvinnors förmåga att klara sig själv.

Efter resan flyttade Annie med sin familj till New York, där hon under under by-line ”den nya kvinnan”, skrev sensationella texter i New York World. Hennes första berättelse var en redogörelse för sitt cykeläventyr. ”Jag är en journalist och” en ny kvinna”, skrev hon, ”denna term innebär att jag tror att jag kan göra allt som en man kan göra.” Annie Londonderry dog 1947, 77år gammal.

Men det var inte bara Tillie och Annie som genom sitt stora intresse och engagemang för cykling, banade vägen för kvinnors frihet och rättigheter.

kittieknoxKatherine ”Kittie” Knox var en rutinerad tävlingscyklist från Boston som i ung ålder utmanade uppfattningarna om både kön och ras. Kittie körde en upprätt stil när hon cyklade, något som ansågs vara en stil anpassad för män. Hon sydde även sina egna byxor och uppmuntrade kvinnor till att klä sig som de ville för att uppnå maximal rörlighet på cykel. Kittie ingick även i Bostons första cykelgrupp för mörkhyade och sedermera National League of American Wheelman.

1895, vid 21 års ålder tågade hon in på League of American Wheelmens årsmöte och redogjorde för sitt medlemskap. Detta efter att föreningen 1894 ändrat sina villkor till att endast ljushyade cyklister var välkomna som medlemmar. Kittie hade varit medlem sedan 1893 och plötsligt ifrågasattes hennes medlemskap. Kittie var inte beredd att ge upp utan en kamp och hennes aktion under föreningens årsmöte startades en debatt om såväl kvinnors som mörkhyades likvärdiga rätt. Även om Kittie aldrig fråntogs sitt medlemskap så dröjde det ändå närmare hundra år innan League of American Wheelmens officiellt tog bort regeln om medlemmars hudfärg.

Bicycling-for-ladies“Om en cykel ska kunna erbjuda en kvinna självständighet, så kan detta endast ske fullt ut om hon på egen hand kan ta hand om sin cykel.” Detta var idén bakom Maria E Wards bok “Bicycling for Ladies,” den ultimata guiden för cyklande kvinnor. Boken publicerades 1896 med syfte att frigöra kvinnor från beroendet av män genom att lära dem allt de behöver veta om köp av cykel, cykling och hur man underhöll sin cykel. Boken inleds med en hyllning till cykeln och dess många möjligheter för att sedan gå över till mer ingående tekniska beskrivningar av cykelns komponenter med nyttiga tips och råd. Maria uppmanar exempelvis sina läsare att ta väl hand om sitt fordon, regelbunden service gör att cykeln håller i många år. Förklaringarna är enkla men ändå noggrant formulerade. Maria E Ward besatt en stor teknisk kunskap, något som var högst ovanligt bland kvinnor under den viktorianska eran.

bikinglady1

Vid den här tiden kunde de flesta kvinnor bemästra allt som hade med hemmet att göra såsom sömnad, matlagning och se efter barnen. Mer mekanisk färdighet som cykelreparationer ansågs vara männens domän.

parc-000135

Maria hade även skrivit boken ”Women and tools” där hon i den inledande texten hävdade att kvinnor inte var mindre kapabla att reparera saker än sina manliga motsvarigheter. Jag hävdar att den kvinna som kan använda en nål eller sax, också kan använda andra verktyg lika bra.”

C1910_Signe_Bergman_Swedish_suffragist

I Sverige har rösträtten för kvinnor kommit och gått. Kvinnlig rösträtt tillkom redan 1718 genom frihetstidens konstitution. Då handlade det om lokala val på landsbygden där präster valdes in eller i städer då ny borgmästare skulle väljas. Även riksdagsval hölls där väljarna utsåg representanter för de fyra stånden. Men under åren mellan 1718 och 1919 skedde många förändringar och kvinnors rösträtt försvann på vägen. Likt WSPU fanns det även svenska rösträttsrörelser och den största var Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). Föreningen hade som mest 17.000 medlemmar. LKPR arbetade främst med opinionsbildning, upplysning samt påtryckningar och uppvaktning av ansvariga beslutsfattare. Föreningen hade även nära kontakt med andra suffragettrörelser världen över. 1919 togs det första beslutet för allmän kvinnlig rösträtt i kommunala val och grundlagsändringen genomfördes 1921 då första valet genomfördes där kvinnor deltog.

Kanske var det kvinnors något högre status i det svenska samhället, jämfört med USA och England, som gjorde att cykeln inte blev någon större symbol för kvinnlig frihet i Sverige?

De första cyklarna på den svenska marknaden var för herrar. Cyklar ansågs behöva konstrueras på annat sätt för att passa den kvinnliga klädseln med vida kjolar i många lager. Det var också få damer som var intresserade av att använda den första generationen cyklar. I Frankrike och England där cykling bland kvinnor låg långt före, hade cyklar med lägre insteg börjat konstrueras redan 1870 för att underlätta användningen. Det dröjde innan något liknande kom till Sverige. Det var inte förrän runt 1890 som kvinnor började våga sig på den så kallade ”manliga sporten” och skepsisen var stor, inte minst hos kvinnorna själva.

imagesCA4840J0”Den allmänna meningen om damvelocipedsport har ändrats icke obetydligt under den sista tiden. Då jag för blott ett år tillbaka visade mig för första gången på två hjul, vållade jag en icke ringa oro i vårt annars lugna samhälle. Kvinnorna visade sig hårdast skakade och djupt kränkta af det vederstyggliga exempel jag företedde. En hade sett två kvinnliga ben, som vefvade och trampade precis som två karlben.” Så skrev en kvinnlig cyklist vid Nanny Palmkvist, i kvinnotidningen Idun.

Sveriges första tävlingscyklist Annie Maggie Ohlson var i tjugoårsåldern när tidningen Hjulsport 1892 skrev om henne. Artikeln visade ingen nedsättande ton utan tvärtom hyllades hennes kraft, energi och uthållighet. Inte ens det faktum att Annie som var medlem i Svenska velocipedförbundet (SVF) vid tävlingar bar klubbens herrkläder då kvinnlig ”cykelkostym” saknades. Detta gav inte upphov till några större skriverier heller annat än att det vore lämpligt om förbundet tog fram en ”kvinnlig kostym”. Till skillnad från USA och England så gjorde de svenska klubbarna och föreningarna mycket för att locka kvinnorna till cykling. Medlemskap erbjöds och anpassade träningsplagg togs fram.

Begg_London_1896-620

I tidningen Den moderna velocipeden och dess ryttare, beklagade sig Adolf Östberg 1894, om hur sjåpiga de svenska kvinnorna var som inte likt sina medsystrar i Danmark, England och Frankrike anammat cyklingen med lika stor passion.”Ni är rädd att bli ansedd såsom emancipierad om ni sätter er på en tvåhjulin, är det inte så?”. ”Låt hjulsporten bli på modet bland våra unga damer, så går resten av sig sjelf”, uppmanade Östberg.

women-rights-bicycle

Visst fanns det restriktioner även i Sverige när det kom till lämplig klädsel för kvinnliga cyklister men trots uppmaning om klädsel som inte skulle var så iögonfallande, så var tonen ändå mycket mildare än i USA och Storbritannien. Cyklande kvinnor skulle ha dova färger och kjolarna fick inte vara gjorda av för tungt tyg. Till skillnad från Storbritannien så rekommenderades inte att sy in bly eller hagelplattor för att hålla kjoltyget nere. För att råda bot på den besvärliga långkjolen gjorde under 1897, byxkjolen entré även i Sverige. Plagget fanns med i stort sett samtliga cykelskrifter och rosades som den perfekta lösningen på byxfrågan. I samma veva nådde även bloomers den svenska modemarknaden och tillsammans med damaskers så ansågs mameluckerna vara fullt acceptabla.

1897 fick Malmö sin första kvinnliga idrottsförening: Raska flickor som bland annat ordnade cykelturer för sina medlemmar. Kvinnorna fick även en egen spalt i tidningen Hjulsport och så många som 30% av kvinnorna i Stockholm år 1898 meddelades nu vara cyklande. Skönhetstips för cyklande kvinnor blandades med råd i cykeletikett. Den allmänna inställningen till att kvinnor tävlingscyklade eller framförallt cyklade fort, var fortfarande inte accepterad av alla. ”Halfannan mil i timmen” var rekommendationen och kvinnor skulle cykla upprätt. Men utvecklingen gick framåt och 1910 var i stort sett tävlingscykling för kvinnor helt accepterat i Sverige och på 1920-talet fanns det inte stora skillnader mellan de manliga och kvinnliga cykelkläderna.

bike2

”Jag vill inte slösa mitt liv på fiktion när det kan omvandlas till fart.” Sagt av suffragetten Frances Willard, 1895.

Senaste kommentarer

Hasse#7 2016-02-07 18:56

Jättebra skrivet. Bra balans mellan text och bild. Cykeln är ett stort steg i historien och steget är inte avslutat än på länge. En uppfinning som gör skillnad för många.

dans 2016-02-09 10:04

Här på samma tema från min horisont, finns en hel del kvar att göra här.

Men vilken härlig inställning: "...we tell them it's our right, and then we just speed off !"

https://vimeo.com/79696482

Isacson 2016-02-09 15:54

Tack för en jätte trevlig artikel!

Mr Handley 2016-02-09 16:14

Skämsvarning på inställningen från män om kvinnors beskaffenhet. Inte länge sedan vi var där... Bra artikel, tack!

Fjällpipare 2016-02-12 07:43

Ett bra komplement till flicka + cykel-tråden. Synd bara att den historiebeskrivningen är borta!