Måste det vara så jävla dyrt?

För 900 spänn kan man antingen få en dyr styrstam eller en billig cykel. Vi slantade upp nio hundralappar för att ta reda på om det går att cykla i skogen med en bulgarisk cykel från Jula.

Text: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org)
Foto: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org) och Bo Gustavsson

Cykling kan vara så löjligt dyrt att man ibland undrar om det är upplevelsen det handlar om eller om det går ut på att spendera så mycket pengar som möjligt. Är det nödvändigt att kasta ut tiotusentals kronor bara för att kunna rulla runt och ha kul i skogen? Under lång tid har jag och Jonas (jomper) funderat på var gränsen går. Vi vet att cykel kan kosta hur mycket som helst, men hur lite kan en cykel egentligen kosta? I vintras när vi testade Orbea Sherpa blev vi förvånade över hur kul man kunde ha för knappt 6000. Utmaningen blev självklart att se hur billigt man kunde komma undan.

Efter idogt spanande efter extrapriser på de vanliga lågprisställena gav sig en ny spelare in i leken. I våras började Jula sälja billiga cyklar och inledde med ett kampanjpris på bara 900 spänn.  Valet av testcykel var klart. Som vanligt när det gäller lågpriscyklar så gäller det att vara i rätt storlek. Med en känsla av lotteristämning åker jag till Jula för att köpa cykeln. Skulle testpiloten bli 172 centimeter Oskar eller 195 centimeter Jonas? Cykelstorleken visar sig vara ungefär 16 tum så jag vinner. Eller hur man nu ska se på saken…

Ibland får man hålla hårt i fingrarna för att de inte ska dansa fram över tangentbordet och fylla skärmen med dåliga ordvitsar. Cykeln är nämligen av det bulgariska märket Reactor, med det snajdiga mottot ”Follow the wind”. Vi som var med 1986 har svårt att hålla oss för skratt.

När jag packar upp cykeln inser jag hur bortskämda vi som snöat in i hobbyn är. Vi snackar om Deore som något slags budgetalternativ och tycker XT eller x.9 är minsta anständiga nivå. Vi är löjligt bortskämda. Det billigaste komponentalternativen är svåra att få att fungera bra till och med när de är nya. Shimanos vridreglage Revoshift är förvånansvärt bra men v-bromsarna i plast lyckas jag trots några timmars försök inte få att fungera som de ska.

Jag ska inte gå in så djupt på cykelns komponenter men så här ser det ut i korthet:

Ramen är en tung historia med en lite udda design. Den har horisontella dropouts i stansad plåt. Bakhjulet har ingen fast position utan man får skruva fast det på fri hand där det ser ut att sitta rakt.

Komponenterna är enklare än vad jag trodde fanns. De flesta delar är i stål, som styre, vevarmar och så vidare. Undantaget är det som är gjort av plast, och hit hör bromsarna. Växlarna är av stansad plåt.

Hjulen har enkelbottnade aluminiumfälgar och bultade nav. Det sitter en gängad 6-delad frikrans på cykeln av märke Sunrace. Muttrarna till baknavet måste man dra åt riktigt hårt för att hjulet ska sitta ordentligt på plats i dropouten.

Det första testet på asfalt blir att försöka känna lite på geometrin, så jag trampar till och rycker i styret. Jag lyckas inte cykla på bakhjulet men jag lyckas få bakhjulet att spinna! Tyvärr spinner det inne i däcket så burnouten uteblir. Jag ger upp försöket att cykla på bakhjulet till dagen därpå när jag ska cykla på jobbet. Då passar jag på igen. Nu får fälgen fäste i däcket, men inte heller den här gången går kraften ner i backen. Navmuttern glider i dropouten och däckssidan sitter som en smäck i kedjestaget. Jag sparkar hjulet i läge men får leda cykeln till jobbet och hoppas på att jag hittar en skiftnyckel.

Geometrin på den här 16-tummaren är underlig. Den känns lång och låg på något vis. Sadelröret är ganska upprätt och sadeln sitter långt fram så det känns som att man sitter framför vevpartiet. Att skjuta bak sadeln är inget alternativ, den kan nämligen bara sitta på ett sätt. Styrhuvudet sitter lågt men styrstammen av klassisk expandermodell är hög så styret kommer ganska högt upp. Kedjestagen är långa och det gör att cykeln står stadigt med framhjulet i marken och känns allt annat än accelerationssnabb.

Cykeln är rejält tung, runt 16,5 kilo. Jag tar ut den några rundor på stigarna i Ursvik och Hellas och för första gången upplever jag riktigt tråkig cykling. Även en dålig cykeltur brukar vara bättre än ingen alls men med den här cykeln är det riktigt tråkigt att cykla. Jag kör fram och tillbaka till jobbet några gånger men det är bara trögt och tungt. Cykeln vill inte svänga, inte accelerera och inte bromsa. Den vill inte någonting. Det känns som att man trampar vatten när man kör och jag blir frånåkt av kompisar som jag inte brukar ha svårt att hinna med. I tekniska partier blir det särskilt svårt för framhjulet sitter som klistrat i marken och man dunkar in i alla stenar och rötter trots febrila försök att lyfta cykeln över hindren.

I en stenig men inte på något sätt extrem nerförsbacke slår framhjulet i en sten och nu går cykeln inte att cykla på längre. Med hjälp av lite fältmässig hjulriktning kan jag ta mig hem men det blir den sista resan med den här cykeln.

Den här cykeln håller inte för skogskörning. Av det jag sett hittills så är framhjulet förstört, bakhjulet rör sig i dropouten, styret har böjt sig och lagret i ena pedalen håller på att ge upp. Du kanske tror att jag överdriver. Jag lovar, jag har inte kört värre med den här cykeln än jag gör med vilken annan cykel som helst. Men även om cykeln hade hållit ihop så är inte det viktigaste kriteriet uppfyllt: det ska vara roligt!

Så vad säger man till nybörjaren som tycker att 900 är lagom för att se om cykling kan vara något? Tyvärr, men det kommer du inte få reda på om du köper den här cykeln. Det påminner inte om cykling. Cykling behöver kanske inte kosta en halv förmögenhet, men det måste definitivt kosta mer än så här.

Nej. En cykel för 900 spänn är inte att tänka på. Lägg pengarna på en dyr styrstam i stället.

Diskutera artikeln