HappyMTB har klämt, känt och provcyklat Roses 2012-modeller i Alpe d’Huez. Förra veckan gick vi igenom XC och 29-ers, i del två tittar vi nu närmare på de mer långslagiga cyklarna – All mountain och uppåt helt enkelt.
Text: Fredrik Westman (westman@happymtb.org) Foto: Fredrik Westman & Anders Jansson (aj@happymtb.org)
Roses har inte tillverkat egna cyklar särskilt länge, första modellåret var 2009. Det året sålde Rose enbart fyra olika modeller, nu är det uppe på 12 olika plattformar som alla finns i flera olika prisnivåer. Konstruktören Andi har dock designat cyklar sedan 1994 och jobbade som konstruktör på Canyon till mitten av 2007. Canyon är nu Roses kanske hårdaste konkurrent.
2012 års modeller
Några förändringar är generella genom linjen av långslagiga cyklar. Samtliga modeller från Jabba Wood och uppåt (utom Beef Cake DH) har fått den nya Syntace x12-standarden med 142 mm baknavsbredd och genomgående axel. Dropoutsen har därmed ett spår som bakhjulet glider ner i och det är lättare att montera. Samtidigt finns fler nav att välja på och vikten på systemet är låg.
Rose har också bytt till Press fit-vevlager för Jabba wood, Granite Chief, Uncle Jimbo och tjejmodellerna Chrystal Stoke och Verdita Green. För alla hojar kan kunden nu också välja till (kostar extra) Kashima-coating för gafflar och bakdämpare via konfiguratorn som finns på Roses webbsida.
Dämparkurvorna har också optimerats om något för Granite Chief (150 mm AM) och Uncle Jimbo (160 mm Enduro) för att ge något mer anti-squat och ett länkage som är något känsligare just runt sagpunkten. Anti-squat, hur mycket cykeln vill resa sig upp vid pådrag på pedalerna, hjälper alltså till att hålla sadelvinkeln mer upprätt vid klättring.
Samtliga modeller finns att köpa i antingen en tvåtonslack eller svartanodiserad. Den svarta varianten har till i år fått dekaler i blanksvart för ett mer stealth-aktigt utseende, jämfört med förra årets guldtext.
Jabba Wood
Stigcykeln Jabba Wood med 130 mm fjädringsväg fram och bak är i princip oförändrad till 2012 förutom att bakaxeln nu är av X12-standard.
Granite Chief
AM-cykeln Granite Chief har 150 mm slaglängd fram och bak och är Roses storsäljare. Det är därför evolution snarare än revolution som varit ledorden till årets modell. GC har som tidigare nämnts fått en något omoptimerad dämparkurva för att vara känsligare runt sag-punkten. De lägsta två prisnivåerna kommer komma med en Rock Shox Monarch bakdämpare, medan de dyrare modellerna får Fox RP23 med den nya ”omvända” pro pedal-spaken som Fox kallar Adaptive logic. I ena läget är Pro Pedal i maxläget (3), i andra läget kan cyklisten välja på Pro Pedal helt av eller två lättare nivåer (0,1, eller 2). Fox-dämparen säljs fortfarande för två olika nivåer på åkarvikter, men båda har fått större air sleeve för att bättre klara långa åk. Dämparen kommer därför i varianterna Large volume sleeve och Extra large volume sleeve.
Granite Chief går nu också att köpa med Rohloff-nav. Nytt är också intern kabeldragning för kabel/slang till sadelstolpen, vilket är en snygg detalj – på bekostnad av mer jobb att hantera vid underhåll. Kabeln/slangen går in i överröret på undersidan och går ut igen bakom bakdämparen. På bilden nedan är Beef Cake-ramen fotograferad, men systemet ser likadant ut på Granite Chief.
Tjejversionen Verdita Green har samma ändringar.
Uncle Jimbo
Ungle Jimbo är en långslagig AM-cykel, eller snarare en Enduro-cykel. Gjord för alperna och andra ställen där cykeln behöver båda kunna klättra och klara hård körning nerför. Uncle Jimbo har 160 mm slaglängd fram och bak. Till i år har Uncle Jimbo genomgått i princip samma förändringar som Granite Chief – omoptimerat länkage, intern kabeldragnng för sadelstolpen och större air sleeve på bakdämparna för bättre prestanda vid riktigt långa åk. Och Syntaces nya X12-bakaxel så klart.
Första intryck
Vi körde Uncle Jimbo som sig bör – långa tekniska åk i alperna med både klättring och utförsåka. Snuskigt mycket nerförsåka närmare bestämt, testbanan var nämligen kval- respektive racebanan till Megavalanche.
Nerför är Uncle Jimbo en stabil, men livlig lekkamrat. Styrvinkeln på 67 grader ihop med en låg vevlagerhöjd ger en stabil cykel när det går fort. Samtidigt gör den låga vikten (testcykeln vägde vi till 13.7 kg) och den relativt trampeffektiva sittpositionen att cykeln är lätt att klättra med när nerförsbacke vänds till uppförsbacke.
Bakdämparen ihop med länkaget fungerar mycket bra och arbetar aktivt även med bakbroms på. Det som satte gränsen var mest däcken och vår egen fysik. Den steniga exponerade banan som startar på 3300 meter över havet och går ner till dryga 700 (med sex klättringar på vägen) år hårt jobb både för däck och kroppar. De Fat Albert-däck som satt monterade bidrog till att hålla nere vikten – och fungerade mycket bra så länge vi höll oss på single tracks och jordigare underlag. I stenskravlet på toppen runt glaciären kändes det dock att det inte var några DH-däck. Några punkteringar blev det innan vi till slut pumpade bakhjulet så hårt vi kunde. Då fick bakdämparen verkligen bekänna färg – och faktiskt kändes heller inte åkturen för hård. Ett bra betyg.
Efter två dagar på cykeln har vi gjort allting från att klättra på landsväg till att droppa från hustak med samma cykel. AJ som normalt inte cyklar så tekniskt avancerat utför lyckades hittta balans och förtroende nog att ta sig ner för Megavalanche-banan på cykeln. Vår slutsats är att Uncle Jimbo är en mångsidig och balanserad cykel som uppför sig kontrollerat och kapabelt i stora berg-miljö.
Vi hade båda kul på Uncle Jimbo och ihop med nya Commencal Meta AM är det en cykel vi rekommenderar att titta närmare på för dig som är på jakt efter en stora berg-maskin. Geometrin på dessa båda cyklar är mycket lika. Styrvinkeln är 67 grader på båda. Commencalen har något brantare sadelvinkel vilket sätter cyklisten i en gynnsammare position för klättringar. Uncle Jimbon har dock något kortare kedjestag (427 mm) vilket gör att den känns aningen mer lekfull. Uncle Jimbo-ramen är också drygt ett halvt kilo lättare.
För den som är spekulant på Uncle Jimbo (eller andra alphojar för den delen) rekommenderar vi att köpa till en justerbar sadelstolpe på en gång. Vi skulle också rekommendera att byta ut vevpartiet från ett med trippelklinga till ett med dubbel. Vi tappade förvisso inte kedjan så mycket trots tre klingor, men en 2×10 setup skulle möjliggöra kortare kedja – och göra att ägaren slipper använda storklingan som bashguard.
Beef Cake
År 2011 fanns tre modeller av Beef Cake i sortimentet – Beef Cake SL, FR och DH. Beef cake FR utgår ur sortimentet till 2012 och Beef Cake SL heter nu enbart Beef Cake.
Nytt är två olika monteringshål för bakdämparen – det nya läget är mer progressivt, primärt riktat till tyngre åkare (90kg+). Geometrin är oförändrad oavsett läge. Styrvinkeln har blivit en halv grad flackare och är nu 65,5 grader. Nytt är också intern kabeldragning för sadelstolpe.
Första intryck
Vi testade Beef Cake som endurocykel på samma Megavalanchebana som vi körde Uncle Jimbo på. Generellt kräver cykeln mindre jobb nerför, men mer jobb uppför jämfört med Uncle Jimbo. Ganska snabbt kändes det att cykelns geometri inspirerar och ger självförtroende när det går fort. Den flacka gaffelvinkeln fungerade väldigt bra på de brantare och stökigare bitarna av berget. Dämpare bak och gaffel fram arbetar bra ihop och tar effektivt udden av terrängen.
Vikten på cykeln är relativt låg i förhållande till slaglängden vilket märktes då cykeln skulle klättras. Testcykeln med Hammerschmidt-vevparti vägde 15,2 kg. Det är dock ingen bergsget utan kräver en starkare klättrare än en AM-cykel. Bäst klättrar cykeln med TALAS-funktionen på gaffeln i sänkt läge. Något som vi inte hade tid att göra i kortare klättringar, utan passade bättre på längre grusvägsklättringar. Å andra sidan är detta en cykel som inte gör bort sig på DH-spår och i bikeparks, så att samma cykel går att klättra relativt bra med är imponende. På Megavalanchebanan var Beef Cake en mer förtroendeingivande cykel än Uncle Jimbo, men krävde också mer av cyklisten uppför.
Den ena av cyklarna vi körde var utrustad med Hammerschmidt-vevparti vilket fungerade mycket bra för den här typen av cykling. Enkelt och momentant växlar cyklisten upp respektive ner, även utan att trampa. Det gör det lättare att snabbt växla ner då en knixigt hinder kommer, eller man haft fel växel in i en situation. Samtidigt finns ett irriterande vinande ljud på den högre växeln fram. Det upplevs mentalt jobbigt att lyssna på ljudet av kraftförlust i transmissionen.
Sammanfattat tyckte vi att Beef Cake var en trevlig och relativt lätt bekantskap. Cykeltypen har dock inget naturligt användningsområde i Sverige, utan är mer tänkt för den som cyklar långa ihållande klättringar för att nå snabba, tekniska banor som kräver en rejäl cykel. En bikeparkcykel för den som inte har lift. För svenskt användningsområde skulle vi dock kunna tänka oss att köpare som vill ha en lätt bikepark-cykel kan köpa cykeln, för att direkt byta framväxeln mot en kedjestyrare. Då fås ganska enkelt en kompetent bikeparkmaskin på ungefär 15 kg.
Beef Cake DH
Downhillvarianten av Beef Cake får bara en förändring till 2012 – ramen får nu en 150×12 mm bakaxel där det förra året satt en 135 mm brett nav men med samma axeldiameter. Detta ökar styvheten något men ökar framförallt kompatibiliteten med fler DH-nav.
Till nästa år satsar Rose också på att driva ett världscupteam i Downhill. Dels för att få publicitet men också för att de känner att den feedback och testning av cyklarna som går att få från åkare på den nivån är fantastiskt viktig för att kunna utveckla cyklarna vidare.
Del 1 av Rose MTB 2012 – XC och 29ers
Kommentera och diskutera på forumet
