Alfine – geggfria växlar

Interna växlar låter som en bra idé under vintersäsongen när hela växelpaketet fryser ihop och geggar igen av lera. Men hur funkar det i praktiken? Vi har testat det i skogen förr. Den här gången har vi provat Shimano Alfine i stöket och gjort en jämförelse med SLX.

Text och Foto: Oskar Williamsson (oskar@happymtb.org)

Om Alfine

Shimano har sina hierarkier där komponentgrupper inom landsvägs-, MTB- och trekkingsegmenten delat vissa komponenter och kan sägas ligga på samma nivå. När det gäller Alfine stavas den inom de andra segmenten 105, SLX och Deore LX. När Alfine-gruppen kom fick den exempelvis samma bromsar som dåvarande LX, men med annat namn. Kedjan är CN-HG73 som återfinns på SLX, LX och 9-delade 105. För att verkligen göra ett rättvist test av Alfine i skogen ska gruppen alltså gå en match mot SLX. Så när förrförra årets AM-test av SLX knöts ihop ersattes bakhjul och bakre drivlinan rakt av mot en motsvarande Alfine-bestyckning.

Testriggen är densamma som vid SLX-testet, alltså en gammal Specialized Enduro med 130 millimeter slaglängd fram och bak. Den är bestyckad med full SLX-utrustning inklusive två klingor fram och framväxel. När SLX-testet avslutades åkte bakväxel, bakhjul och växelreglage av och ersattes av ett hjul byggt med samma fälg och ekrar men med ett Alfine-nav. Monteringen var okomplicerad. Shimanos speciella brickor som förhindrar att navaxeln snurrar passade fint i de vertikala dropouten.

En ram med bakdämpning jobbar oftast inte med konstant kedjelängd, vilket gör att det krävs en kedjespännare. Eftersom cykeln har två klingor fram och framväxel innebar det inget extra. Den kedjespännare vi använt är Shimanos specialare som hör till Alfine-gruppen. Försöker du använda den till något annat än Alfine blir du antagligen besviken. Den är gjord för att kunna spänna en ganska rejäl kedjelängd och är dessutom fast på 43 millimeter kedjelinje. Kedjespännaren är helt enkelt inte tänkt för något annat än Alfine-nav, och särskilt konstruerad för att kunna kombineras med framväxel.

Växelreglaget är betydligt klumpigare än det SLX-reglage det bytte ut, men gick ändå bra att få in på styret.

Viktskillnaden mellan Alfine och SLX blir totalt 1280 gram, om man kör med dubbelklinga fram. Bakhjul, växelprylar och de överblivna kedjelänkarna från den traditionella setupen vägde 1904 gram. Alfine-hjulet med monteringsdetaljer, växelreglage och kedjespännare väger in på 3184 gram. Nöjer man sig med enkelklinga fram sparas 203 gram på att kasta bort kedjespännaren, plus några gram på kedjan.

Utväxlingshumbojumbo i teorin…

Ska man köra smal HG-kedja på ett Alfine-nav är man begränsad till att använda 18T- eller 20T-drev bak. I kombination med ett 36/22T-vevparti ger det en tyngsta utväxling på 1:3,2 och en lättaste på 1:0,6. Omfånget är ganska precis samma som en kassett med spridning 11-32T ger. Tyvärr blir den något lättare. Alfine-navet har fördelen att det inte finns några no-no-kombinationer på det sätt som det finns med en traditionell kassett, där sneda kedjelinjer sätter stopp för ett maximalt utnyttjande av alla valmöjligheter. Det gör att Alfine-navet bjuder på två hela register, där det ena blir ett snabbregister och det andra blir ett stök- och klättrarregister. Överlappningen mellan de båda registren är betydligt större än vad man skulle fått med en vanlig kassett. Det finns ett 16T-drev till Nexus/Alfine men tyvärr är det bara tänkt för standardkedjor. Hade det funnits till HG-kedjor hade man i kombination med 36/22T fram fått en riktigt fin utväxling som skulle motsvara ungefär 40/22T fram och 11-32T bak, men där tyngsta utväxlingen på lillklingan varit ännu lite tyngre.

… och i verkligheten

Bla bla bla, mycket teori men hur funkar det på riktigt? Jo, tack, ganska bra. Det går att åka fort och det går att klättra. Tittar man på Shimanos procentsatser är verkningsgraden som bäst 98 procent, och nere i botten på de låga växlarna kryper det ner mot 90 procent. Det känns. När backen är som värst och man behöver all hjälp man kan få, då sviker Alfine. Navet förmedlar en malande känsla och benen dräneras på energi. I alla fall mentalt. Klart att det går att trampa men det är psykologisk terror. På de högre växlarna är känslan däremot helt okej. Där märks inte något extra motstånd.

Det där med två tydliga register finns inte bara i teorin utan är något som följer med ut i skogen. Stökiga skogsrundor med massa knixande och små klättringar så blir stora registret i största laget, i synnerhet som det blir en del trampande på de växlar som har sämst verkningsgrad. Då passar 22-klingan bra. Det registret har jag använt ganska flitigt i skogen. Nackdelen är att den höga utväxlingen är aningen för låg, och att 22-klingan får baksvingen att gunga mer än vad 36:an gör.

Förnuft och känsla

Växlingarna skiljer sig en hel del från vad jag är van vid från vanliga utanpåliggande växlar. Med vanliga växlar sker själva växlingsmomentet medan man trampar. Med Alfine är det tvärtom, växlingen sker när man slutar trampa och det inte finns någon drivning. Det här gör att man måste förändra hela sättet att cykla med växlar. Med utanpåliggande växlar kan man kasta i en lättare växel mitt i en backe genom att under ett ögonblick trampa med mindre belastning. I nödfall går det till och med att vålda i växlar under belastning. Det går inte med Alfine. Antingen håller man fötterna stilla i någon sekund eller så ligger den gamla växeln kvar. Det här gör att växlingarna går betydligt långsammare, och det blir omöjligt att leta efter den för stunden optimala utväxlingen. Det är till att välja ut en passande växel och sedan ligga kvar på den. Fördelen är att det går att växla stillastående. Måste man stanna mitt i en backe är det bara att trycka fram rätt växel och börja trampa.

Växlingsreglagen lever inte riktigt upp till den Shimano-känsla jag är van vid från MTB-grupperna. Det är lite plastigare och jag saknar funktionen 2-way release som gör att jag kan välja om jag vill trycka på den mindre växlingsknappen med tummen eller med pekfingret. Det är dock inget fel på själva funktionen.

På senare år har begreppet POE blivit allt mer omtalat. Points of engagement, alltså antalet ingreppspunkter i frihjulsnavet, avgör hur direkt navet börjar driva hjulet efter att man börjat trampa. Den rådande trenden är ju fler dess bättre. Shimano kallar detta för ingreppsvinkel, alltså hur stort det maximala ”glappet” är i grader från det att pedalen börjar röra sig till navet driver. Shimano har traditionellt blivit utskällda för att ha allt för stor ingreppsvinkel på sina nav. Med SLX förändrade Shimano detta och gick över till en mer direkt drivning. Övergången från SLX till Alfine blir en smärre chock i det avseendet. Alfine har inte hängt med i POE-rejset och därför känns det som att trampa luft när Alfine-cykeln startas, jämfört med SLX. Det är på teknisk stig, när man ska trycka sig över stenar och avsatser, som det känns mest. I kombination med den långsamma växlingen gör det att teknisk cykling kräver driv och planering. Körstilen blir mer att plöja sig fram som en noshörning än att sprinta graciöst som en gasell.

Men så kommer regnet och leran, och det är då Alfine visar upp sin starka sida. Det fungerar alltid oavsett väder, och oavsett hur lerinpackad cykeln än är. Höstens och vinterns lerbad är en barnlek för Alfine som bara går och går. Den raka kedjan fungerar oavsett hur skitig den är. Man måste påminna sig om att kedjan behöver lite kärlek ibland, för oavsett hur smutsig den än är presterar Alfine lika bra.

Frågetecknet kring ett nav som inte är ett uttalat MTB-nav är förstås hur det ser ut med tätningarnas motstånd mot lera. För att få svar på den frågan tog vi navet till Markus på Alviks cykel, som sköter servicen på en hel del av de stackars Nexus- och Alfine-nav som får slita året runt mellan västerort och Stockholms city.

När navet togs isär efter cykelsäsongen konstaterade Markus att vårt nav haft en angenämare tillvaro än de nav som tvingas slita i saltslasket över Tranebergsbron. Navet var faktiskt i stort sett rent inuti.