Björn bummar runt i det fagra grannlandet i väst och har provat att tävla enduro på norskt vis.
Text: Björn Olsson (bjorn@happymtb.org)
Foto: Björn Olsson, Kjetil Melheim
Jag vaknar mitt i natten av att regnet slår mot taket några decimeter från mitt huvud. Fan. Berget jag ska upp på imorgon mår inte bra av mer vatten, jag mår inte bra av mer vatten. Mina däck är fantastiska på snabba sommarstigar men har ingenting i lera att göra. Och Molden, berget som huserar morgondagens tävling, blir lerigt på riktigt vid regn. Med en klump i magen somnar jag om.
Nästa gång vaknar jag till ljudet av slamrande bildörrar och glada tillrop. Fortfarande hörs regnets smatter mot taket och jag masar mig motvilligt ur våningssängen i den gamla husbilen som jag kvällen innan ställt bredvid ”no camping”- skylten på Marifjoras parkering. Värmer en panna kaffe, fräser några ägg, skivar lite gurka. Breakfast for champions, eller åtminstone frukost för nån som gett sig fan på att överleva en halkfest utan dess like. Öppnar dörren och möts av en parkering full med bilar, cyklar och enduropeppade cyklister. Några tittar skeptiskt mot den slitna varelsen i den gamla bobilen, andra hälsar glatt igenkännande. Enduroscenen i Norge är kamratlig och välkomnande precis som i Sverige, de flesta verkar känna eller känna igen varandra och jag har hunnit träffa några redan innan min första tävling.
– Idag är däckvalet avgörande Björn, du har väl valt rätt däck? flinar Pål Gimmestad, en gladlynt herre i rött enduroskägg som guidat mig i sin hemby Sandane några veckor tidigare. Han vet att jag valt fel, han ser det på mig. Fucking Ardent.
Regnet slutar falla, hoppet tänds att det ska hinna torka upp en aning. Måtte det blåsa på toppen, tänker jag tyst för mig själv som jag monterar ihop cykeln bakom bobilen. Laddar väskan med matpacke, fäster kameran på hjälmen, och går till tävlingsmötet vid det närliggande hotellet för genomgång av reglerna.
Marifjora ligger bedövande vackert på strandkanten till en fjord, med halstablettsfärgat iskallt smältvatten från de omgivande glaciärerna. Härifrån transporterar vi oss med bilar till Moldemarki en bra bit upp på andra sidan berget. Jag samåker upp med Jørgen, en före detta Sogndalbo som jag lärde känna över en öl på Blåhammaren tidigare i sommar. Sedan jag kom in i Norge har han varit mitt stöd och han har sett till att jag träffat rätt människor och fått tag i en startplats i det sedan länge fulltecknade Endurorejset.
– det blir lilla hjälmen idag, det är ett bra sätt att hålla laddet nere och mig på cykeln, resonerar Jørgen. – Jag har ju en familj att tänka på därhemma.
Sogndal Enduro är tävling nummer fyra i Norges nationella serie 80Twenty Enduro. Tidigare har deltarna tävlat i Oslo, Traktor Bike Park och Nesbyen och avslutningen hålls i Drammen. Startlistan för Sogndal Enduro var begränsad till 100 platser men blev utökad till 120 eftersom efterfrågan var stor. Tävlingen går samtidigt som den lokala friluftsfestivalen Fjell- og Fjordmoro som lockar folk från hela landet, fler och fler hör talas om Sogndal och vill se vad bergen erbjuder. Få av de utomsocknes endurodeltagarna är dock beredda på vad som väntar.
Från Moldemarki är det ca 70 minuters pushbike till toppen av Molden. Just som vi börjar gå från parkeringen börjar det regna igen. Först lite lätt, sedan mer och mer. Hela promenaden upp sker i regn från höga moln som gör det möjligt att njuta av den fantastiska utsikten och stämningen är laddad men god i tåget av vandrande cyklister. Vid toppen är det kallt, alla extra kläder åker på i väntan på startsignalen. Jag har på oklart vis blivit seedad ganska högt trots min sena anmälan, med nummer 33 på skylten hamnar jag före alla mina nya vänner i Norge och jag känner pressen att leverera. Åtminstone Pål vet jag är snabbare än mig, Molden är hans gamla hemmaberg. Det verkar vara många snabba cyklister på plats och jag vill inte gärna bli omkörd, minst av allt av någon jag känner. Någon pikar mig för mitt bakdäck, jag låter det passera och upprepar dagens mantra. Slow is fast. Slow is fast.
Starten går. Jag sätter av över klapperstensfältet på toppen och får en dålig början. Pedal strular som vanligt. Missar en linje. Alla tittar på. Fan.
Stenfälten tar slut fort och byts mot sandig snabb stig varvat med svaberg. Sandig stig blir brant. Jättebrant. Märker att jag inte kan svänga, än mindre bromsa. Enduroline, klarar det. Powerboost. Hög fart, träd börjar bli vanligare, sand byts mot jord, greppet helt borta. Mantrat har inte fastnat alls, cykeln åker över hela berget och farten är på tok för hög. Vurpar. Vurpar igen. Svär högt. Endurolines rakt ut i spenaten. Hoppas ingen såg mig, varning för tidsstraff för vissa av ”valen” men saknar kontroll att reda upp linjerna. Skogsparti med hala rötter, tvära svängar och hela tiden lera. Vurpar igen. Och igen. Börjar bli jobbigt, hög fart och noll grepp, verkligen sinnsykt halt. Blir ikappkörd, krockar med ett träd. Tar upp jakten, hittar omköraren i ett dike lite längre fram. Han verkar OK. Sprint, målgång.
Transporten till SS2 är i stort sett samma som SS1 men med en omväg i början för att undvika krockar med folk som bombar nerför i full fart. I slutet av omvägen träffar jag Ola, en svensk happyit boende i Sogndal som jag haft nöjet att cykla med några gånger. Han går ner med tomt och trasigt bakdäck, offer för en av många punkastenar på berget. Tävlingen är över för Ola.
På väg upp på toppen igen avundas jag honom lite grann. Att gå upp för Molden en gång är en fröjd, men två gånger samma dag och dessutom under tidspress är inte ett rent nöje. Genomblöt och hungrig forcerar jag i mig en chokladkaka utan att stanna. Tugga på utandning, andas in.
Med tio minuter till start når jag toppen igen. Sanerar kameran, packar undan immiga goggles, riktar upp styret som blev snett i nån av vurporna, sen dags för start. Hur var mantrat nu igen? Slow is fast. Goddamnit.
SS2 är längre än SS1 och slutar en bit ovan Marifjora där vi hade morgonmötet. Jag startar och får god fart över stenfälten och redan i början märker jag hur jävla bananas denna sträckan kommer att vara. Farten genom såphala stenrösen är vådlig och okontrollerad. Fastnar i stora röset, visar sig vara tur. Två-tre personer ståendes efter röset. Hinner ifatt nummer 32 och vi följs åt vid en liten uppförsknix som tar ner farten, trampar bakom honom en bit tills det brantar igen. Vi cyklar längs ryggen på en ås på en smal stig helt gjord av såphal lera. I branten viker han höger på stigen och jag rakt fram för att ta mig om, rakt ner i falllinjen helt utan möjlighet att bromsa, svänga, välja. Enduroetta deluxe, ibland med två låsta hjul. Ryggen flackar ut och jag överlevde, en sån stig! Pumpar mer fart, episk, episk stig helt utan grepp men fantastisk ändå. Cykeln väljer linjer åt mig, finns inte möjlighet att välja själv. Passerar några med punka, Okej? frågar jag varje gång, får sällan svar. Står de upp klarar de sig själva resonerar jag. Plötsligt: trampsträcka. Lång! Stökig! Jobbig! Passerar Kristian, meken på Bratt med nysvetsad Yeti, punka. Passerar Richard från Bergen, han har slut på energi. Stigen brantar på igen, genom skogen. Snabbt, stökigt, svängigt, lerigt, ibland en dödsbrant. Håller mig mirakulöst på cykeln trots lera i ena ögat, andra ögat funkar. Hör någon ropa, – Trettitre! Ser en Folksamling. Är det målet?! ropar jag, blind. – Jaaa! får jag tillbaka. Eufori.
Transporten ner till SS3 är ett gäng håriga, riktigt branta switchbacks som faktiskt är pirriga när det är torrt. I väta är de helt vansinniga. Blir således till att gå några höjdmeter. Gör ont i själen att erkänna.
SS3 ner till Marifjora är en enklare transportsträcka i jämförelse med de första två. Den börjar med ett antal svängar över gräsig stig. Sjuk känsla att gå ut i blött gräs för att hitta grepp. Farten är hög,genom många roliga svängar. Så plötsligt, grusväg, slakmota, chans att få skrikandas och paniktrampa, sedan utför igen, alla växlar tar slut, hornen växer genom hjälmen. Grusvägsracing är min sämsta gren men skit samma, jag trampar. In på gräsig stig igen, snabb, jagar stöd i kanten och hittar det ibland, sedan grus. Trampa! Asfalt. Trampa! Mål! Eufori. Så. Jävla. Bra.
Sogndal Enduro vanns av Stina Bondehagen i damklassen, följd av Zea Walton på andraplats och Vera Leivsdottir på tredje plats. Herrklassen vanns ganska väntat av Jostein Hole, 28 sekunder före tvåan Svenn Fjeldheim. På tredjeplats kom lokala åkaren tillika medarrangören Nils Einar Berget.
Men jag då? Det visade sig att jag trots alla fuckups på SS1 samlat ihop till en 15-plats vilket jag blev förvånat glad över. Många av de andra deltagarna vittnade om Moldensträckorna som extrema även ur ett Norgeperspektiv, och det var en punkafest galore på sträckorna. Tack och lov verkar alla deltagare kommit ner för berget utan fysiska skador, kanhända höll vätan ner farten och gjorde marken mjuk.
Sogndal Enduro kan varmt rekommenderas för den som vill testa nåt exotiskt men ändå hemtamt. God stämning som sig bör på enduro, god organisering och stigar i världsklass i en miljö som är omöjlig att bli mätt på. Sogndal ligger 11 timmar från Stockholm och 8 timmar från Göteborg med bil men det finns flyg att tillgå för den stressade, och den lilla byn erbjuder gott om fina och enklare boenden samt ett riktigt hyfsat restaurangutbud. Tack vare det förhållandevis torra klimatet i dalen är cykelsäsongen lång, från april till november går det att cykla i Sogndal, ofta längre än så. Dessutom finns här ett stignätverk som utan vidare kan hålla vem som helst nöjd i veckor.
