Cykling i Schweiz – Happyride utforskar Verbier

Happyride utforskar både bikeparken och den lite mer vilda sidan av Schweiziska Verbier med hjälp av en svampletande local.

Från Snowroller till Le Bec

Verbier. När det kommer till skidåkning är de sju bokstäverna ett tecken på ren världsklass. Vi pratar alltså om en Alperna och världens mest klassiska skidorter med ett gigantiskt liftsystem – känt som 4 Vallées – och en myllrande, glamorös, by som matchar det till fullo. För att inte nämna skidåkningen i sig med närmast oändligt med pister och en drömlik offpistterräng med de mytomspunna bergen Mont Fort och Mont Gelé som bjuder på bland den bästa friåkningen och backcountryåkningen i universum. Och självklart det mytomspunna Bec des Rosses med sin stupbranta och skräckinjagande nordsida som agerar finalarena för Freeride World Tour varje år, en utmaning även för världens bästa åkare.

För oss svenskar är Verbier däremot kanske mest känt som Kirchberg från dundersuccén Snowroller med den bortkomna antihjälten Stig-Helmer Olsson i huvudrollen.

Emrik JanssonVerbier i kvällssolen.

Emrik JanssonTågbyte i Martigny.

Bikepark i dimma

Men nu är det augusti och snön har för länge sedan smält och blottat Verbiers andra sida, den som bjuder på underhållning på två hjul och jord. Vi börjar med att kolla in bikeparken som dagen till ära är inlindad i en kraftig dimma med ett lätt regn som faller från himlen, något som gjort att liften till toppen av parken vid Fontanet är stängd idag och på ett brutalt effektivt sätt förhindrar alla chanser att utforska lederna utanför den. 

Vi klagar inte över det, tvärtom, där vi studsar utför Tsoupu, en blå flowled med gott om hopp och underhållning som spottar ut oss precis bakom greenen på första hålet på Verbiers lika kuperade golfbana. Den kanske inte är världens slätaste flowtrail, eller har de bästa hopp vi testat, men det går fortfarande att ha kul på den för det. 

Efter det fortsätter vi in på den smalare singletracken Tire’s Fire och får en dos stök innan vi slutar vid foten av gondolliften Médran, en sisådär 645 höjdmeter nedanför starten. En helt ok uppvärmning.

Emrik JanssonFlow i bikeparken.

Hopplösa lednamn – skönt flyt

Nästa åk tar jag höger i dimman ut från liftstationen och dyker in i den rödmarkerade Wouaiy. Verbiers lednamn är för övrigt ett kapitel i sig, de är alla på lokal dialekt och i princip omöjliga att förstå för någon som inte har sitt ursprung i dalgången Bagnes. Wouaiy blir däremot, oavsett uttal, snabbt en av mina favoriter i parken. Det är en rejält utmanande led med bra flow tillsammans med en perfekt nivå av tekniska utmaningar längs vägen. Det är den typ av led som lockar in dig att köra varv på varv samtidigt som du försöker bemästra sekvens efter sekvens tills hela leden bara sitter där och du kan ösa på lite mer än åket innan. Svängarna är relativt vida och gör att snittfarten är ganska hög men det lätt halkiga föret idag, och det faktum att jag bara har med mig en öppen hjälm på den här resan, gör att jag hela tiden är på mina tår för att hålla mig upprätt.

Tyvärr gör vädret och det faktum att vi bara har två dagar på plats att vi missar att testa både leden Bortabiche ner från Fontanet, känd för sin megalånga träbro genom ett minfält av sprängsten, och den fem kilometer långa flowleden ned till byn La Tzoumaz. Nästa gång.

Emrik JanssonLudo May. Svampletare och cyklist ur den högsta skolan.

Emrik JanssonIn i dimman i Bruson.

Mot den vilda sidan

Även om lederna i själva bikeparken är bra och stundtals rejält utmanande så är den inte speciellt stor med sina nio leder. Huvudanledningen till varför vi är här är för att uppleva lederna utanför den och den mer alpina cyklingen. Så vår nästa morgon tar vi oss nerför berget till liftarnas dalstation i Le Châble där vi möter upp med den lokala legenden Ludo May. May, född och uppväxt bara några hundra meter bort, har under åren gjort sig ett namn på Enduro World Series och flerdagarslopp som det legendariska Trans-Provence – bägge med placeringar i topp-tio på meritlistan. 

Hans tunna men atletiska kroppsbyggnad skvallrar om att han inte är främmande för den typ av cykling som han satt på vår meny idag, alltså högalpina singletracks. Vi lastar in oss i hans van och tar oss upp längs Brusons slingrande bergsvägar, på den motsatta sidan av dalen från Verbier sett. Bakom ratten sitter ingen mindre än Jérôme Caroli, en annan Verbierlocal som tävlar i världscupen i downhill men som här och nu lider av symptom av en hjärnskakning och tar det lite lugnare. 

Vintertid bjuder Bruson på den kanske bästa skogsåkningen i hela 4 Vallées-området med en perfekt mix av glest växande träd och öppna gläntor. Helt plötsligt stannar Caroli vanen, pekar på en stor klippa vid sidan av vägen samtidigt som han visar oss en bild på sig själv när han skickar en stor backflip utför den på skidor. Han flinar från öra till öra vid minnet. Det är tydligt att de här två herrarna är riktiga bergsmänniskor och lika kompetenta oavsett om underlaget består av fluffig snö eller packad jord.

Emrik JanssonMorgonstund har bakhjul i sidled i mun.

Emrik JanssonPå kryss i Val de Bagnes.

Travers med utsikt

Vi fortsätter på en trång väg som leder oss förbi små trähus, genom en labyrint av serpentinsvängar innan vi når vår slutdestination vid en liten bondgård, precis nedanför bergstoppen Six Blanc och ett åk som jag minns från en fin puderdag för några år sedan. Vi lastar av våra cyklar, tackar Jérôme för skjutsen och sätter iväg längs en bergsrygg, draperad i en tät morgondimma.

På den andra sidan av dalgången kan vi se Mont Fort och baksidan av Bec des Rosses som sticker upp ovanför molnen. Leden framför oss slingrar sig framåt där den klänger sig fast vid den branta bergssidan som är täckt med ljung och högalpina barrträd. 

Ludo är i sitt sanna element här och flyter fram likt vatten på leden med en imponerande lätt touch på cykeln och ett självförtroende som kommer från att ha spenderat en hel livstid på leder som just den här.

Han poppar på små stenar och smeker sig genom svängarna med en katts smidighet, det är ett rent nöje att bevittna från min plats på första parkett, några meter bakom hans sidledesvandrande bakhjul.

Emrik JanssonToyota 4WD.

Kossor som slåss

Traversen slutar med en kort men brant klättring uppför en grusväg som leder oss fram till en bondgård ovanför trädgränsen. En gammal luggsliten, fyrhjulsdriven Toyota står parkerad vid kortsidan av en stor ladugård och den korpulenta bonden vaggar runt och kollar in sina kor som betar på ängen nedanför. Ljudet från ett femtiotal gigantiska kobjällror bildar en sorts kaotisk symfoni som toppas med den pikanta doften av färsk dynga.

– Kolla, de slåss, säger Ludo.

Två av korna går helt plötsligt in i fyrbent form av arga leken innan de kastar sina horn mot varandra och ger sig in i en kort fight över en speciellt delikat gräsfläck.

Vår egen fight ligger däremot framför oss där vi åter äntrar våra kolfiberfordon och startar den avslutande klättringen upp mot Col de Mille, med början över en vidsträckt bergsäng. Min andning blir bara tyngre och tyngre ju högre upp vi kommer och jag försöker fånga de allt färre syremolekylerna i bergsluften. Ludo å andra sidan ser lika avslappnad och oberörd ut som när vi mötte honom på parkeringen i morse.

Emrik JanssonSlåssbenägna kossor.

Studsande switchbacks

Den sista biten upp mot passet är så brant att jag och Emrik måste kliva av och bära våra cyklar uppför den sista biten. Ludo däremot, som den utomjordiskt tekniskt skickliga cyklist som han är, börjar istället trampa som besatt och tar sig igenom ett par rejält tvära och branta switchbacks genom att mer eller mindre bara hoppstudsa igenom dem med bägge hjulen låsta. Jag och Emrik stirrar på varandra med lika delar häpnad och förödmjukelse.

Vi stannar till för en rejäl bergslunch på Cabane du Col de Mille på nätta 2 480 meters höjd i det strålande solskenet. Ludo pekar ut en led precis ovanför hyttan. 

– Där uppe filmade vi sekvensen med mig, Thomas Vanderham och Wade Simmons i filmen.

Filmen i fråga är ingen mindre än Anthill Films klassiker Strength in Numbers från 2012 där en ung May var en av stjärnorna tillsammans några av de största namnen inom freeridecyklingen. 

Emrik JanssonBrant rygg på väg ner från Col de Mille. Utan kor i vägen.

Emrik JanssonNärkontakt av tredje kograden.

Emrik JanssonSchweiz när det är som bäst.

In i skogen

Vi sätter i oss det sista av lunchen, hoppar upp på cyklarna och börjar ta oss utför en lång och smal bergsrygg som leder ner mot dalen. Helt plötsligt dyker en hord med kossor upp på stigen som gör att vi förutom att hitta rätt väg genom ett långt parti med lös sten även behöver fundera på hur vi ska undvika att köra in ett kreatur. 

Leden fortsätter i samma alpina stil i vad som känns som en smärre, fantastisk, evighet, hela tiden med Mont Fort och Rosablanche som steker sig i solen på andra sidan dalen i blickfånget. 

Vi tar en skarp vänster vid en magnifikt, azurblå högalpin sjö och droppar in på en brant led vid namn Les Beutsons som börjar med en lång sektion med switchbacks på switchbacks. Partiet avslutas med en lång brant med ett stup på vänster sida som avslutas platt innan leden dyker in i skogen i en närmast perfekt lutning och optimalt teknisk cykling bland rötter och stenar.

Helt plötsligt stannar Ludo till och försvinner in i skogen. Han dyker upp igen efter någon minut med en stor matsvamp i handen och ett gigantiskt leende över hela ansiktet. Det visar sig att samla mat är en viktig del av hans cykelrutin.

– Det ser ut som att vi har middag för ikväll.

Emrik JanssonMay studsar av glädje ner från Col du Mille.

Switchbacks och svamp

Leden pushar på framåt med en stadig lutning tills vi kommer ut på en asfaltsväg. Vi tar en kort paus innan Ludo trampar på gasen igen och vi droppar in i en brant ledsektion med ännu fler switchbacks som serveras med ett löst underlag och gott om tekniska utmaningar. Ludo visar än en gång hur en slipsten ska dras när han i högsta fart nyper frambromsen och tar sig igenom en exponerad switchback genom att kasta upp cykeln på framhjulet och göra den mest perfekta nose wheelie jag någonsin haft förmånen att få skåda på nära håll, utan att sakta av på farten det minsta. Ett enda lite misstag och du kastas 25 meter ut över kanten, in i ett inferno av allsköns bråte med en alpin bäck längst ner i botten som extra krydda. Jag motstår frestelsen att testa samma sak och slänger ut innerbenet i svängen, som för att ha någon form av livlina kvar. Snyggt? Inte det minsta. Effektivt? Knappast.

Vi avslutar vårt äventyr med en sista bit av supersnabbt stök innan vi ploppar ut på en gångbana som markerar avslutningen på vår episka tur. May hoppar än gång av cykeln och drar in i skogen för att plocka ännu mer svamp att stoppa i ryggsäcken. Vi rullar längs en liten byväg i botten av dalgången tillbaka till Le Châble där vi säger tack och hej då till Ludo innan vi tar gondolen tillbaka upp till Verbier för ett par rundor öl i solskenet vid det klassiska haket Fer à Cheval på bygatan Rue de Médran.

Jag vet inte hur många gånger jag upprepat samma mantra men det är oslagbart att ta rygg på en local och du vill uppleva den bästa åkningen på en plats, något som är ännu mer sant på ett ställe som här. För Verbier har mängder av högalpina godsaker att bjuda på, bara du vet var du ska leta. Det enda vi vet är att två dagar här är alldeles för lite, och att vi mer än gärna kommer tillbaka. 

Emrik JanssonBild 1: Liljeroth njuter av morgonljuset. Bild 2: På väg mot après.

Läs mer om cykling i Alperna:

• Zermatt – Högalpina singletracks i skuggan av Matterhorn
• La Grave – Frankrikes vildaste cykling
• Happyride utforskar fantastiska flowtrails i Engadin