Zermatt – Högalpina singletracks i skuggan av Matterhorn

Zermatt i Schweiz bjuder på både världens mest ikoniska berg, Matterhorn, och teknisk cykling på högalpina singletracks. En storslagen upplevelse i en ort som andas alpinism rakt igenom.

Världens mest kända bergsklump

The Rock. The Horn. Det finns inget sätt att prata om Zermatt utan att nämna världens kanske mest ikoniska berg, det majestätiska Matterhorn. Oavsett var i Mattertal du befinner dig tornar den 4 478 meter höga pyramiden av gnejs upp sig och drar omedelbart blicken till sig, oavsett hur mycket du försöker att inte titta ditåt. Runt Matterhorn ligger ett otal av Alpernas fyratusenmeterstoppar uppradade. Faktum är att sex av bergskedjans tio högsta toppar ligger i direkt närhet till Zermatt.

Matterhorn klättrades första gången 1865 av ett team som leddes av den legendariske alpinisten Edward Whymper. Förstabestigningen satte igång en våg av klätterexpeditioner till andra berg i trakten vilket så småningom ledde till Zermatts utveckling mot att bli en turistort. I början var alpinism den stora grejen men under 1900-talets första hälft blev sakta men säkert skidåkning dalgångens dominerande aktivitet och fokuset skiftade mot vintermånaderna istället. Nuförtiden räknas Zermatt som en av världens mest klassiska skidorter, mycket tack vare en glamorös by och ett stort, effektivt liftsystem med en väldigt varierad skidterräng.

Att fotvandra från sagda liftar har länge varit en populär aktivitet under sommarmånaderna vilket i sin tur skapat ett utbrett nätverk av leder längs bergssidorna. Och där det finns liftar och leder kan du vara ganska så säker på att det finns människor som avnjuter dem på två hjul, och Zermatt är definitivt inget undantag från den regeln.

Och när vi är inne på ämnet hjul, bilar är inte tillåtna i byn så alla lokala transporter sker med hjälp av små eldrivna fordon eller bussar. Eller cyklar, förstås.

Emrik JanssonI Schweiz går tågen i tid även när det är mörkt ute.

Emrik JanssonHobbit Trail.

Emrik JanssonMonterosa-massivet tornar upp sig.

Emrik JanssonZermatt, bilfritt och galet vackert.

Emrik JanssonEuropas mäktigaste berg i bakgrunden.

Switchbacks och hobbitar

Jag och fotograf Emrik börjar vårt utforskande av Zermatts cykling genom att ta tåget Gornergrat upp till bergsryggen med samma namn. Tåget klättrar långsamt men stadigt uppför från byn samtidigt som bergslandskapet fullkomligen exploderar i våra ansikten med den gröna dalgången nedanför oss och den gråflammiga Matterhorn i slutet av densamma en bit bort, alltid redo att stjäla showen och dra åt sig all uppmärksamhet.

Vi lastar av våra cyklar på imponerande 3 090 meters höjd med Europas näst högsta topp Monterosa med sitt tillhörande bergsmassiv och enorma glaciärer mitt i blickfånget. Vi börjar jobba oss nedåt från toppstationen på en delad vandringsled och försöker följa de få cykelskyltar som vi ser. Leden är extremt stökig och fylld med vassa stenar, redo att slita sönder däcken. En annan sak som också fångar vår uppmärksamhet är den väldigt distinkta lukten av svettig polyester från de, inte sällan korpulenta, vandrare som vi passerar.

Vi stannar för att ta bilder ungefär var hundrade meter (eller i alla fall så känns det så), landskapet är för storslaget och för vackert för att inte göra det. Leden blir gradvis brantare och switchbacksen blir allt fler och allt snävare ju längre nedför berget vi kommer. Det hjälper inte heller att leden frekvent korsas av 20 centimeter höga stenar med skarpa kanter som körts ner i leden, en sorts gammaldags dräneringslösning som bara väntar på att kötta sönder våra hjul och däck om vi inte håller oss på alerten.

Vi landar i den lilla byn Furi, en bit ovanför Zermatt och hoppar på en gondol som tar oss upp till Schwarzsee, rakt under Matterhorns imponerande nordsida. Vi har siktet på Hobbit Trail, en led som uppkallats efter en trästaty föreställande en skäggig alpinist, och (vi antar) den böljande terrängen med rundade gräskullar som ser som hämtad ur filmen med samma namn. Leden är både lurig och flottig på samma gång där den slingrar sig genom över otaliga stenbumlingar, klipphällar och rollers – en högalpin cykelnjutning från den översta hyllan. 

Vi landar i Stafelalp, motstår frestelsen att ta ett stopp på uteserveringen där och rullar istället vidare ner mot Furi igen och avslutar vår första dag lite lugnare med flowleden Kate Moos trail. Det något märkliga namnet kommer från byn Moos som man passerar på vägen ner till Zermatt, där vi rundar av med med ett par kalla på uteserveringen på vårt hotell i eftermiddagssolen.

Emrik JanssonSunnegga-Trail. Flow på Schweiziska.

Emrik JanssonTågtunneln mot Sunnegga.

Emrik JanssonSchweiz omfamnar sin bergscykling.

Emrik JanssonHär serveras Schweiz bästa apfel strudel, om man har cash vill säga.

Emrik JanssonPå stationen i Täsch, på väg tillbaka till Zermatt.

Emrik JanssonLiljeroth har bråttom ner till aprés i byn, fotografen har sagt att han bjuder.

Kossor, stup och ingen cash

Dag två följer vi ett råd som jag fått av en kompis till en kompis (tack Zeke!) som hörde av sig på Instagram under gårdagskvällen och föreslog att vi borde ta långturen ner till Täsch, grannbyn en bit ner i dalen. Ett sådant råd måste helt enkelt följas, så vi börjar med att ta det underjordiska tåget upp till Sunnegga, följt av en gondol upp till Blauherd, strax nedanför Rothorn, innan vi sadlar upp och sätter sikte på en led vid namn Europaweg. Namnet är något missvisande eftersom det rör sig om en smal, slingrig singletrack med en och annan lösdrivande kossa inkastad i mixen för underhållningens skull.

Vi behöver väl inte nämna att vyerna över dalgången och glaciärprydda berg återigen är makalösa, speciellt när vi vänder oss om och än en gång ser Tobleroneberget långt därborta i dalens slut. 

Leden passerar förbi några sektioner som inte är att rekommendera för cyklister med antingen höjdskräck eller har en tendens att inte kunna hålla sig på leden, detta eftersom världen försvinner  rakt ner i flera hundra meter, just precis bredvid framdäcket. Helt plötsligt dyker en mysig bergshytta upp på en bergshylla, som genom ett under. Vi kollar igenom menyn och bestämmer oss för varsin apfel strudel, bara för att i nästa sekund få berättat för oss att etablissemanget inte accepterar kreditkort som betalform. Vi förbannar oss själva för att vi inte tänkte efter före och tog med kontanter.

Vi rör oss istället vidare och avslutar vår förmiddagstur med den rent brutalt branta Militarweg och sin i det närmaste ändlösa rad av switchbacks som får våra bromsar att skrika högt, på gränsen till överhettning. Vi stannar till i byn Täsch för en en kebab innan vi tar tåget tillbaka upp till Zermatt igen. Täsch är för övrigt platsen där merparten av besökarna till Zermatt parkerar sina bilar innan de tar tåget den sista biten.

Efter att vi klivit av tåget tar vi än en gång sikte på Sunnegga-tåget, fast den här gången är målet flowtrailen Sunnegga-trail, en 5,8 kilometer lång historia innehållandes ett hundratal berms. Vi kör leden två gånger på grund av att fotograf Jansson lyckades med bedriften att glömma sina solbrillor vid ett depåstopp inne i skogen bredvid leden. Det blir också han som betalar för de flådiga aprés-drinkarna på det lyxiga Cervo Resort på vägen ner tillbaka till byn.

Emrik JanssonLiljeroth kollar varken bakåt eller åt sidan på väg mot Täsch.

Emrik JanssonMorgonstart utanför 22 Summits.

Emrik JanssonI Schweiz har man inte rostiga verktyg.

Emrik JanssonÄndlösa berms i Sunnegga-Trail.

Emrik JanssonTurister som fotar Matterhorn, en vanlig syn i Zermatt.

I EWS:ens hjulspår

Vår tredje och sista morgon i byn startar med att vi hoppar på gondolen som tar oss förbi Shwarzsee och vidare upp mot Trockener Steg, strax nedanför sommarskidåkningen vid Klein Matterhorn. Det känns lite udda att stå sommarklädd bredvid folk med snowboards och skidor i nävarna, fullt påklädda för att glida på snö.

Vi skippar att åka med den överdådiga gondolen Matterhorn Glacier Ride, en av världens mest imponerande liftar för övrigt, och siktar istället ner i leden Lichtenbretter – en av sträckorna när Enduro World Series kördes här 2019. Det är en klassisk, högalpin led som är rejält pepprad med stora, vassa stenar, branta klipphällar och tekniska kurvor en masse. Det hjälper inte direkt att vi befinner oss på nästan 3 000 meters höjd.

Vårt tempo är definitivt långsammare än EWS-gänget, vi skyller på att vi inte har en stoppklocka som hetsar på oss. Och vi vill ju ha tid att ta in vyerna, såklart. Efter en smärre evighet landar vi i botten av åket och klättrar på största drevet bak upp till Schwarzsee och en efterlängtad revansch på gårdagens fadäs med apfel strudel, och den här gången har vi kommit ihåg att ta med oss cash (bara för att inse att stället självklart tar kort).

Emrik drar ner med liften efter fikat men jag känner att jag inte fått nog av Zermatt ännu på långa vägar och siktar tillbaka mot Hobbit Trail för ännu ett åk, det är alltid roligare när man vet vad som väntar. Efter Stafelalp kör jag över en hög bro som leder genom en liten pittoresk bondby till Yo-Yo Trail, förbi några fäbodvallar och vidare, hela vägen ner till Zermatt by igen och folkmyllret längs huvudgatan. 

Även om vi bara skrapat lite på ytan av vad som finns i cykelväg här så står det utom allt tvivel att Zermatt är en imponerande plats att cykla med en grov stigcykel på. Om du söker perfekt shejpade hoppleder och bikepark-vibbar så finns det betydligt bättre ställen i Alperna för det. Men om du istället är ett fan av högalpina singletracks med en stor dos äventyr, en rik alpinisthistoria och Europas mest mäktigaste berg inblandat så har du kommit helt rätt. Kom bara ihåg kontanterna så att du inte missar dalgångens bästa apfel strudel. Matterhorn däremot, det lär du inte missa i vilket fall som helst.

Emrik JanssonFrån tåget rakt in i myllret.

Emrik Jansson”Får det lov att vara ha lite ost till ostfonduen?”

Emrik JanssonEndast eldrivna minibussar och bilar är tillåtna i byn.