Enduro World Series: Deltävling 1 Rotorua

Sju specialsträckor och närmare 70 kilometer på sju timmar – Första deltävlingen i Rotorua på Nya Zeeland sätter ribban för Enduro World Series 2015. Vår utsände Hanna rapporterar från ett mountainbikelopp där svavelosande ånga stiger upp ifrån underjorden och regnskogen skärmar av solljuset ovanifrån.

(Text: Hanna Jonsson)

Det ångar omkring mig där jag står på startrampen vid Rotoruas ganska illaluktande gejser Te Puia. Jag är nervös, otroligt nervös. Om det är specialsträckorna eller transporttiderna som skrämmer mig mest vet jag inte. Dessutom hör jag en liten röst i bakhuvudet som säger till mig att efter en vinter utan träning och med en knäskada som inte vill ge sig så är jag ute på lite för djupt vatten. Men tävlingssuget ilar i mig och jag tränger undan förnuftets röst och låter äventyrslusten ta överhanden.

Jag vet inte vad jag hade förväntat mig av Rotorua, en stad byggd på geotermiskt aktiv mark, men när en gejser nära vår campingplats börjar spruta vatten åt alla håll känner jag mig ganska överväldigad av naturens krafter. Rotoruas natur imponerar även om vi lämnat sydöns vyer över dalar, berg och floder à la Sagan om ringen.

Här uppe på nordön finns en natur som jag aldrig tidigare upplevt – gejsrar, bubblande lergropar, svavelhaltiga källor och den fantastiska Whakarewarewa-skogen. En regnskog med över hundra kilometer fantastiska mountainbikestigar.

På Nya Zeeland är Rotorua känt för sina snabba flowiga stigar i otroligt greppvänlig terräng. Inför EWS har dock ett flertal nya stigar byggts och snabba stigar har byts ut mot off-camber rötter och branta switchbacks.

Ångan stiger ur Rotoruas underjord. Foto: Matt Wragg

Crankworx har kommit till Nya Zealand och festivalen är i full gång – cyklister ifrån hela världen tävlar i allt från Downhill till Speed-n-Style till Pumptrack Challenge. På gatorna trängs turister, cykelfantaster och tävlingscyklister med lokalbefolkningen. Pubarna och restaurangerna är fullpackade och det skulle förvåna mig om staden någonsin sålt så mycket öl.

För oss mountainbikefolk betyder det att vi äntligen återförenas efter vinterns långa(?) tävlingsuppehåll. Alla hälsar glatt på varandra och berättar om och lyssnar på vinterns olika äventyr. Men spänningen ligger i luften – hur ser banorna ut, hur kommer tävlingen att gå, har jag tränat tillräckligt? Jag vet i varje fall svaret på den sista frågan. Jag har inte tränat tillräckligt efter att ha varit skadad hela vinter och stora delar av min Nya Zeeland-resa. Men jag har bestämt mig för att göra så gott jag kan.

Över sextio kilometer och sju olika banor väntar oss på tävlingsdagen

I år är träningen upplagd så att man bara kan träna ett par banor i taget. Så första dagen slängs vi alla, amatörer som proffs, rakt ut i verkligheten då vi tar oss nerför dagens första och tävlingens sista bana.

Om någon undrade om tävlingarna kunde bli tuffare än förra året ger bana sju oss svaret. Ja. Början är lerig, platt och allmänt obekväm medan resterande delen leder oss rakt in i en downhillbana. Det känns att banan är byggd för stora cyklar när vi guppandes tar oss nedför diverse branter, drops och snabba lösa partier. Jag drar en lättnadens suck när alla tjejer jag pratar med verkar lika skärrade som jag. Detta är alltså den sista banan vi ska tävla nedför efter en sjutimmarsdag.

Artikelförfattaren och Hannah Barnes på bana tre. Brant, hal och riktigt rolig. Foto: Joe Bowman

Efter tre intensiva men sociala träningsdagar rullar jag nu utför startrampen och påbörjar den överlägset längsta tävlingsdagen i mitt liv. Vi har sjuttio minuter på oss att ta oss upp till första starten.

Jag har bestämt mig för att ta en bana i taget, inte pusha för hårt och att jag måste bryta tävlingen så fort knät börjar göra ont. Samtidigt har jag gett mig tusan på att mina otränade ben ska ta mig runt den här extremt utmanande banan. Det börjar flackt för att sedan bli brantare.

Efter fyrtiofem minuter svänger vi in på en stig. Även den blir brantare. Mitt knä börjar gnissla lite men jag kan ju inte ge upp innan jag ens har börjat. Jag fortsätter uppför hala rötter och branta switchbacks – jag tittar nervöst på klockan och undrar om den här stigen någonsin tar slut.

Några åskådare trampar förbi mig och någon önskar mig ”Lycka till” på svenska. Jag blir förvånad, får nya krafter och tar mig med nöd och näppe upp till första starten.

Startrampen var placerad precis vid en utav Rotoruas gejsrar, Tu Puia.

Startrampen var placerad precis vid en av Rotoruas gejsrar, Tu Puia.

Den första tävlingsbanan är den de flesta av oss fasat mest inför. Ett virrvarr av korsande, off-camber rötter där även proffsen har svårt att ta sig runt de branta hala kurvorna. Jag ser Julia lämna startfållan framför mig.

Trettio sekunder kvar. Femton. Fem. Fyra. Tre. Två. Ett. Och så är jag iväg. Toppen av banan är fin och flowig men jag vet att jag behöver trampa hårdare för att få en bra tid. När stigen viker av till det svåraste partiet – Kataore – så väntar två minuter av lerig, platt singletrack innan vi droppar in i de branta hala kurvorna. Jag tar mig nedför de första branterna betydligt graciösare än under träningen.

Jag förvånar mig själv ända tills jag tvekar en hundradelssekund för länge i en brant och åker rakt över styret, nedför ett litet dropp och kör huvudet rakt in i några omkullvälta träd. Det gör ont och jag känner hur blodet rinner någonstans i ansiktet. Jag hoppar tillbaka upp på cykeln medan jag hör folk oroligt fråga mig om jag är okej. Jag vågar inte svara eftersom jag faktiskt inte vet. Allt jag vet är att jag är mitt i en tävlingsbana och tänker ta mig över mållinjen. Vilket jag gör efter att ha glidit runt ett oändligt antal branta kurvor.

Några oroliga kompisar utvärderar mitt ansikte innan de låter mig cykla vidare till dagens andra bana. Vi har förstått att det är otroligt tajt med tid för att ta sig upp till start nummer två. Jag ger mig av i full fart och trampar runt vevarmarna så snabbt jag bara kan. Jag tittar nervöst på min starttid.

Om det beror på att jag precis slagit i huvudet eller bara är otroligt trött vet jag inte, men jag kollar på fel starttid och ger mig själv mindre tid än vad jag egentligen har. Så när jag puttar uppför en lerig häststig i den otroligt fuktiga regnskogen tror jag att jag har missat min starttid. Mitt knä skriker och gör otroligt ont. Jag borde ge upp men något får mig att kämpa vidare.

När jag plötsligt skymtar starten och ser Julia i startfållan inser jag att jag inte alls missat min starttid utan har hela fyrtiofem sekunder till start. Jag sprintar uppför den sista biten, tar några djupa andetag och sätter fart nedför bana två. Jag hinner inte sätta på mig mina handskar och mina svettiga händer gör det svårt att hålla i styret – dessutom har jag glömt att låsa upp fjädringen på min gaffel. På något vis tar jag mig ändå nedför banan helskinnad.

Väl nere fylls jag med adrenalin och glömmer helt bort mitt onda knä. Istället tänker jag att det måste vara ett tecken att jag hann till starten med under en minut och att jag därför inte kan ge upp. Så jag fortsätter trampa. Snabbare tjejer kommer ifatt mig på transportsträckan upp till start nummer tre. De ser utmattade ut men ger mig uppmuntrande tillrop. ”Don’t give up Hanna!” ”Come on little nugget, you can do it!” Jag lägger allt fokus på att trampa runt mina pedaler och når så småningom toppen med hela fyra minuter till start.

Jag har varken vatten eller energi i kroppen men tar mig nedför bana tre elegantare än jag någonsin gjort. Båda fötterna på pedalerna genom leriga off-camber kurvor och över hala rötter. Det går bra och för första gången idag är det roligt att cykla!

Åskådare har tagit sig till de mest avlägsna platserna för att se oss tävla. De tjuter av glada tillrop när jag tar mig nerför en hal rotig brant utan att behöva klippa-ur pedalerna. Jag glider in i mål och känner något som måste vara lycka. Men jag är så trött att känslorna flyter ihop till en odefinierbar massa.

Vid det här laget har tävlingen knäckt några tjejer framför mig och det blir min tur att trösta och peppa. Vi tar oss alla vidare till det otroligt efterlängtade mat- och dryckesstationen. Jag inser att jag inte har hunnit ätit något sen jag började tävla och trycker glupskt i mig bananer, choklad och diverse annat. Vi fyller upp våra vattenblåsor och cyklar vidare mot dagens fjärde sträcka.

Jag droppar in i en av banans många branta, leriga kurvor. Foto: Lee Trumpore

Mitt knä gör otroligt ont vid det här laget och min plan att bryta tävlingen verkar ha totalt fallerat. Jag tänker att det måste vara ett tecken att jag nådde start nummer två med fyrtiofem sekunder och dessutom gör ju knät redan ont så då kan får göra ont ett tag till. Något som säkert får alla sjukgymnaster, naprapater och sportläkare jag träffat det senaste halvåret att skrika högt i frustration. Men jag har bestämt mig – jag ska ta mig runt den här banan.

För de resterande transportsträckorna har vi fått några fler minuter på oss att ta oss upp till respektive start. Det känns helt overkligt att kunna sitta ner några minuter. Eftersom det är första gången vi tjejer hinner pratar med varandra sedan starten så fylls regnskogen av ett högljutt kackel och det stora samtalsämnet är transporttiderna. Både en del kvinnliga och manliga cyklister verkar ha missat sina starttider och att jag ens sitter här med alla dessa fantastiska kvinnliga cyklister är ett litet mirakel.

Vi tar några minuters välförtjänt vila innan nästa tävlingsbana.

Vi har nu fyra banor kvar. Bana fyra är seg och lerig till en början men slutet innehåller snabba kurvor och några hopp. Jag körde aldrig hoppen under träningen men en kompis förklarar för mig hur jag ska köra för att ta mig över. Släpp på bromsarna i branten, ta ett par tramptag och ryck lätt i styret. Jag flyger över hålet i marken under mig och landar på andra sidan medan publiken tjuter och klappar – jag känner mig som Superwoman!

Dock varar den känslan inte så länge eftersom nästa bana består av hiskeligt stora, hala rötter och jag beter mig mer som Bambi på hal is. Superwoman återvänder på bana sex. En gammal downhillbana som är både brant och tekniskt men också snabb och flowig. Riktigt, riktigt rolig cykling.

Jag flyger nedför bana sex – Rotoruas gamla downhillbana. Foto: Sven Martin

Medan vi körs till dagens sista transportsträcka tömmer vi våra vatten- och matförråd under total tystnad. Vi kan nästan se slutet av dagen men har ändå den brutalaste banan kvar. Det är fyra dagar sedan vi tränade den och under tiden har över hundra downhillcyklister tränat och tävlat på stora delar av banan. Jag känner mig orolig – jag vet faktiskt inte hur trött jag är. Orkar jag hålla emot om jag hamnar fel i ett dropp eller i en kurva? Jag bestämmer mig för att köra sakta och säkert.

Trots detta så händer det som inte får hända en minut innan mållinjen. Stora hål har bildats vid slutet av träramperna och när jag med full fart kör nedför en av dem kastar ett djupt hål mig rakt över styret. Tjugo meter senare fångas jag upp av säkerhetsnäten. Jag och publiken håller andan – men på något vis har jag klarat mig helskinnad ifrån mitt livs läskigaste krasch.

Jag blir utdragen ur nätet och för andra gången idag undrar folk om jag behöver en läkare. Och för andra gången idag vet jag inte om jag är helt okej men vägrar ge upp. Jag korsar dagens sista målgång smutsig, något blodig, öm och fullkomligt euforisk. Jag gjorde det!

Åskådarna var helt fantastiska hela dagen. Det var en riktigt häftig känsla att köra den sista branten in i mål. Foto: Matt Wragg

Den här dagen har varit långtifrån hur jag föreställde mig den. Jag har nog inte cyklat så här dåligt på flera år. Fast egentligen har jag ju cyklat grymt bra. Tagit mig nedför otroligt tekniska och utmanade banor men mina otränade ben har inte tagit ett enda tramptag i onödan. Den enda banan där jag gjorde bra ifrån mig var den som bara innehöll utförscykling.

Men resultatet spelar faktiskt ingen roll. Jag hör en av de snabbaste tjejerna beskriva dagen som ett slagfält och känner att det är en seger i sig jag tog mig igenom tävlingen. Medan jag haltandes tar mig bort mot sjuktältet för att lägga is på min stukade hand, mitt bultande knä och smutsiga ansikte tänker jag att jag är för envis för mitt eget bästa.