När den Svenska enduroserien besökte Åre var det inte bara seriens tuffaste tävling som gick av stapeln. Det var även dags för att kröna de första nordiska mästarna i enduro. Berget skördade visserligen sina offer, men gav även upphov till storslagen cykelfest.
Av: Bengt Luthman (bengt@happymtb.org)
För den som missat det så hade inte de svenska fjällen någon bra vinter i år. Snön lös med sin frånvaro och många skidanläggningsägare låg sömnlösa och stirrade upp i taket med tom blick. De fantiserade om att vakna till åsynen av lovikavantestora flingor som dalade ner från himlen. Vad spelar då det här för roll i en artikel om en cykeltävling? Jo, den snön som aldrig föll under vintern kom istället i maj och delvis även i juni uppe på höjd. Enligt ryktet hade Åreskutan, berget som den här texten cirkulerar kring, bättre förhållanden för skidåkning på midsommarafton än i februari. Det här påverkade så klart bansträckningen på årets enduro.
– Vi hade egentligen velat dra två sträckor från toppen av skutan och ner till botten, säger en av tävlingsledarna Andy White och fortsätter, men som snöläget är nu är skidor ett bättre transportmedel där uppe än cykel så det var helt omöjligt.
Mer benmuskler – mindre glass
Under fjolårets tävling behövde deltagarna bara transportera sig för egen maskin upp till en sträcka. Till övriga fick man en glassig skjuts upp medelst lift, visserligen fick man komplettera men en smärre mängd trampa, men det var inget som fick något större påverkan på resultatet vågar jag påstå. I år avslöjades sent om sidor att det skulle bli fem sträckor där man fick ta sig upp med hjälp av de egna benen till tre av dem. De olika sträckstarterna var dessutom bara öppna en viss tid, vilket gav en maxtid på varje transport. Vissa (så som undertecknad) började således noja om att de ens skulle hinna runt hela banan. När tävlingen väl drog igång visade det sig att det inte var något problem. Vad jag kunnat höra så var det ingen som missade en start på grund av att denne kom fram för sent. Anledningen till tidsschemat var att många sträckor använde delar av samma banor och de var tvungna att hinna banda om och flytta funktionärer.
Drömmen om EWS
Men varför fick de då för sig att man skulle trampa sig upp till tre sträckor, tävlingen går ju faktiskt i en bikepark där man utan problem kunnat åka lift till de flesta av starterna. Jo, anledningen avslöjades redan när snöläget diskuterades. Arrangörerna, Åre Bergscyklister, vill göra en tävling som håller EWS-mått, och då ska det minsann vara jobbigt!
– Vi vill att den här tävlingen ska hålla samma standard som EWS-tävlingarna, eller i alla fall så nära som möjligt. Vill man ut och tävla i europa blir det en väldigt chock om man kommer från till exempel Flottsbro ner till alperna. Så vi vill att man ska kunna köra den här tävlingen och få en känsla för hur det är att köra nere på kontinenten, säger Andy White.
– Sen hoppas vi ju kunna få hit en EWS-deltävling också, fyller Andys tävlingsledningskollega Tobias Liljeroth i.
När det inte gick att få till två sträckor från toppen så fick man ta till andra knep för att få tävlingen tillräckligt jobbig. Mer trampa, uppför. Så istället för lift så fick deltagarna trampa, gå och hasa upp till starten på Bräckebäcksleden två gånger och till den punkt där Bräckebäcksleden går över Årevägen, en gång (plus några kortare klättringar från liftarna up till de två andra starterna). För er som inte är hemma i Åres skidsystem så innebär det här totala klättringar på ungefär 1300 meter.
– Tanken är att göra tävlingen lite tuffare för varje år, så när man tror att man vet vad man har att vänta sig så blir det alltid lite mer, säger Andy.
För dig som inte gillar bikepark-cykling och tycker att Åre-området borde ha mängder av fina naturliga stigar man borde kunna tävla på så är du inte ensam. Även arrangörerna har tänkt på det, antagligen före du tänkte på det. Men tyvärr stöter de på patrull när de frågar om lov.
– Vi har varit i kontakt med jättemånga markägare i ett stort område runt Åre, men alla säger nej när vi frågar om vi kan köra en tävling på deras mark. Så det är inte lätt att få till, men vi kommer så klart att fortsätta jobba på det, berättar Andy.
Banan – en manifestation i rötter och jobbigheter
Årets tävlingsbana inleddes med att cyklisterna tog sig an hela Bräckebäcksleden, en rotinfesterad historia med många svängar och mycket rötter. Svår att köra fort, men för att få flyt krävs en viss hastighet annars studsar man upp och ner för varenda rot. SS2 var en av de fysisk sett jobbigaste. Starten på en fjällplatå krävde mycket trampa för att få hög fart, men sträckan hade även dagens längsta klättring vilket gjorde att man fick hushålla med krafterna för att ögonen inte skulle gå i kors. Den tredje sträckan en blandning av en äldre svängig cykelstig som åter öppnats upp för dagen, i kombination med en rejäl högfartsträcka och en klurig rotfylld svängfest på Tjärnis. Fjärde sträckan var en av de kortare och snällare. Efter ett kort parti i Bräckebäcksleden tog man sig via hyfsat släta snälla stigar tillbaka till Bräckebäcksleden för att följa den till slutet.
Den sista sträckan bestod av en lång travers över berget, på några riktiga högfartsträckor och avslutades med slutet av gamla DH-banan. I det stora hela var det en bana som jag tror föll de flesta i smaken, det fanns något för alla och den krävde sin man eller kvinna för att hålla ihop åkningen och göra så få misstag som möjligt. För misstag gör man. Sträckorna är både längre, snabbare och stökigare än de andra deltävlingarna, tack vare skutans terräng och meter över havet så klart. Det ger en, om inte större, så åtminstone annorlunda fysisk utmaning, än övriga deltävlingar. Mörbultningsgraden är högre i Åre.
Ju fler sträckor vi kört ju längre blev pauserna innan trampandet uppför tog sin början igen. De glada minerna som synts på alla nyllen dagen igenom blev allt mer ansträngda för varje avklarad sträcka, men leendena bröt allt som oftast igenom till slut. Något som verkar tyda på att Åre Bergscyklister gjort ett bra jobb med arrangemanget. Visserligen var det ett antal som fick bryta på grund av skador eller havererade cyklar. Konsekvenserna blir onekligen större när åkningen blir tuffare.
Någon miss vid bandningen på sträcka fem ledde till att några körde fel och en saknad flaggvakt på sträcka två skapade några farliga situationer för åkare som kom både uppför och nerför på samma väg, men i övrigt verkar det mesta ha flutit på bra.
Två nordiska mästare
När dagen så var över och kvällningen var kommen var det dags för prisutdelning på Parkvillan i Åre. Överst på herrarnas prispall hamnade Dennis Dertell. 16 sekunder efter honom, på en andra plats, hamnade Niklas Wallner. På tredjeplatsen, sex sekunder efter Wallner, kom Oliwer Kangas. På damsidan togs pokalen hem av Louise Paulin. Cecilia Thomasson, som kom på andra plats, fick se sig slagen med 25 sekunder. På tredje plats kom Hanna Oleträ, som i sin tur fick en totaltid som var en minut och 48 sekunder längre än Cecilias.
Nästa gång endurosverige samlas sker det på klassisk cykelmark. Gesunda har återuppstått från de döda och bjuder upp till yster daladans den näst sista helgen i augusti då den fjärde deltävlingen i Enduro Sweden Series by Canyon intar berget. På återseende.
