Happys utsände Hanna Jonson befinner sig i Nya Zeeland för att bevaka första deltävlingen i Enduro World Series. Här möter hon Jamie Nicoll, den Nyzeeländska legenden som blev professionell endurocyklist två år efter en brännskada som gav honom 10 procents chans att överleva.
(Text: Hanna Jonsson Foto: Max Shumann)
Jag träffade Jamie för första gången för tre år sedan i Frankrike. Han levde då det ultimata Priveteer-livet. Med en minimal budget och maximal vilja tog han sig runt Europas olika Enduro-tävlingar. Efter att han i ännu en tävling lyckats placerat sig i Topp 10 frågade jag hur han gjorde för att pusha sig själv så hårt varenda dag, varpå han svarade: ”därför att smärtan du känner när du sprintar upp för den brantaste och jobbigaste backen går inte ens att jämföra med smärtan av att brinna levande”.
I oktober 2010 jobbade Jamie med att bygga mountainbikestigar i Chile när hans borrhammare plötsligt baktände och satte honom i lågor. När det skedde arbetade han på en klippkant i full klätterutrustning. Han brann i 30-35 sekunder innan lågorna plötsligt dog ut och han kunde ta sig tillbaka upp till toppen och ur sin klättersele. Men då hade redan hans T-shirt brunnit upp, hans shorts smält och hans hud fått en grå färg.
Att få hjälp till platsen skulle ta över en timme så istället började Jamie att springa. Han sprang i tre kilometer tillsammans med sina kollegor innan hjälp kom fram. När han väl flugits till närmsta sjukhus konstaterades det att över 35 procent av hans kropp var brännskadad och han gavs 10 procents chans att överleva. Men Jamie överlevde och blev mer motiverad än någonsin att följa sina drömmar.
Jag träffar Jamie i hans systers hus under veckan som leder upp till årets första EWS-tävling i Rotorua, Nya Zeeland. Han är lika glad och pratsam som vanligt men det är något som har ändrats i hans beteende sen jag träffade honom ute i Europa för tre år sedan. Det finns ett lugn i Jamie jag inte har sett tidigare.
Efter två år med imponerade resultat uppfylls Jamies livslånga dröm och han erbjuds ett kontrakt med Polygon inför 2014. Men förra säsongen gick inte som planerat och Jamie levererade inte de resultat som alla förväntade sig. Inför årets säsong är jag därför nyfiken på vad Jamie har säga om livet som Priveteer gentemot livet i Polygon-sfären, vad han känner för slags press och hur han ser på livet idag.
Jag backar bak några steg från förra årets säsong och frågar Jamie hur han minns de första åren som Priveteer ute i Europa?
Jag hade tagit mig till Europa och ville göra så gott jag kunde medan jag var där. Ibland cyklade jag fastän jag nog inte borde. Som när jag tävlade i Mountain of Hell 2012. Jag hade separerat ena axeln bara några veckor tidigare och jag hade 25 stygn på smalbenet, min brännskadade hud var så tunn att den sprack så fort jag kraschade. Men inget kändes smärtsamt efter vad jag genomgått två år tidigare.
Jag var så driven under de två åren som jag reste runt Europa och tävlade. Jag gjorde det för mig själv och jag gjorde det med mina egna pengar. Varje tramptag räknades och varje tramptag kostade. Friheten att få göra saker och ting på mitt eget vis är något jag verkligen värdesätter från den tiden.
Att leva så enkelt och billigt som jag gjorde är tufft för vilket människa som helst. Men det gör också att man värdesätter de minsta sakerna här i livet. Jag menar, vem har omvandlat sin Cornflakes-box till en salladsskål? Eller lagat middag tillsammans med andra cyklister mitt ute i ett blommande fält med Alperna som bakgrund?
Hur mycket jag än gillade den tiden och den friheten jag hade som priveteer så kände jag efter 2013 att jag inte orkade med ännu en säsong under så enkla förhållanden. Så Polygons erbjudande om en plats i deras enduro-team kom verkligen lägligt. Att få sina resor planerade och bokade, att ha en mekaniker på plats och ett helt team bakom sig var något jag verkligen behövde just då.
Jamie hade inte den bästa av säsonger förra året – har det med pressen att göra?
Visst finns det en press idag som inte fanns för några år sedan – att cykla för någon mer än en själv ger en helt annan press. Men jag tror mycket har med min egen inställning att göra. Att komma från en nära-döden-upplevelse gav mig ett driv under de första åren jag aldrig helt kommer kunna förklara. Med åren har drivet tagit ett steg tillbaka och jag har återfunnit någon slags balans i mitt huvud. Det är positivt för mig själv men möjligen mindre positivt för min cykelkarriär.
Många fantastiska bilder har cirkulerat på Facebook de senaste månaderna. Jamie med sin buss på diverse olika platser i Nya Zeeland. Var kommer bussen ifrån?
Efter förra årets säsong kände jag att jag behövde lite tid ifrån cyklingen så jag bestämde mig för att rusta upp min gamla buss. Jag köpte den 1996 när jag var 18 år och hade en dröm om att bo och jobba som Glaciärguide nere på Nyzeeländska västkusten. Det blev inte så men jag och min flickvän bodde på bussen i över 6 år. Det finns en sovdel, ett kök och ett vardagsrum. Duschen finns på utsidan och har varmvatten. Jag har haft många duschar under en stjärnklar himmel. Bussen gav oss frihet i många år och vi bodde lite varstans – bussen kostade bara ca 20 NZD i månaden (ca 120 SEK) så vi sparade också pengar till resor.
På tal om tävlingar som vann Jamie nyligen den första upplagan av NZ Enduro – en tredagarstävling i närheten av Nelson. En riktigt utmanande bana där Jamie lyckades vinna över både Jerome Clements och Damien Otton.
Under prisceremonin fick Jamie stående ovationer – hur känns det?
Självklart känns det härligt att vinna en sådan tävling, speciellt i början av säsongen och på hemmaplan. Stigarna vi tävlade på är inte stigar jag kör ofta – de är långt ute i ingenstans. Flerdagstävlingar med utmanande terräng verkar passa mig. Jag gillar att tävla stigar som jag inte känner till väl. Franska enduro-tävlingar brukar ha liknande upplägg, men tyvärr har inte EWS anpassat sig till det formatet.
Hur känns det att ha den första deltävlingen i EWS i sitt hemland?
Det känns faktiskt helt naturligt med tanke på det enorma utbudet av cykelstigar som finns här. Att tävlingen hamnade i just Rotorua beror nog mer på den politiska supporten som finns här för att hålla i ett stort evenemang än på terrängen. Rotorua är mer känt för sina snabba enklare leder men mycket tid och pengar har lagts på att bygga nya banor och förbereda stigarna så att det håller samma höga standard som andra EWS-tävlingar.
Nu är 2015 säsongen igång – hur känns det?
Både bra och dåligt. Det är alltid kul att träffa alla igen, få uppleva världen på cykel och uppfylla en livslång dröm. Men jag har definitivt tappat en del av den gnista jag hade för några år sedan. Man ger upp mycket på hemmafronten när man gör säsong efter säsong – speciellt för oss i Nya Zeeland. Det känns mindre och mindre kul att behöva vara borta från min flickvän och min familj så länge. Att cykla är min dröm, men en dröm kommer inte till vilket pris som helst. I år blir målet att försöka hitta en bra balans i mitt liv.
Lugnet Jamie verkar ha hittat tillbaka till fem år efter sin livshotande skada är uppfriskande. Trots att han säger att han inte har samma driv som tidigare är han fortfarande en av de snabbaste enduro-cyklisterna i världen. Han har inspirerat en hel cykelvärld och är en levande legend – men bäst trivs han nog i sin buss mitt ute i ingenstans med något nytt cykeläventyr runt hörnet.
Kommentera och diskutera på forumet
