Intressant kommentar det här med att folk blir folk förvånad över att du inte tävlar när du tränar så mycket. Precis som att det vore något fel eller udda att tycka det är kul att träna utan att tävla (tex att cykla).
I vissa fall kan man kanske ses som udda när man tränar mycket samt att det faktumet kan användas som en tafflig ursäkt för att man presterar bättre än dem. Säger inte att det är vanligt men det förekommer. Halvt skämtsamma, halvt allvarsamma kommentarer om att "Men du tränar ju så mycket" (precis som att det skulle vara udda eller konstigt). I konditionssporter blir oftast en betydligt större skillnad i prestation mellan folk som tränar seriöst jämfört med folk som inte gör det.
En av mina poänger är väl att det är just precis det som är utmaningen, det svåraste, att träna mycket, att hålla uppe kontinuiteten, envisheten, att klara sig igenom skador eller om man har tur att undvika dem, att följa sin strategi och träningsupplägg. Det är just detta som oftast skiljer agnarna från vetet även om det självklart också finns talanger som har ovanligt lätt för sig. Möjligt det finns folk som tycker det är kul att träna precis hela tiden medan andra också drivs av andra faktorer.
Vi går väl helt enkelt igång på olika saker (eller ibland en kombination därav). En del triggas av att se sin egen utvecklingskurva bli bättre, andra av att tävla mot andra, en del bara som en hobby (att det är kul eller den sociala biten) men ger blanka f-n i själva prestationen. Inget är självklart fel (för att påpeka det helt uppenbara).
Själv drivs jag mest att min egen utvecklingskurva, inte varje gång jag tränar det nödvändigtvis är kul. ;-)
Sedan lever vi ju en tid då många söker upplevelser och det är intressant, då är det upplevelsen man i första hand söker framför själva prestationen. Vettigt får man nog säga. :-) Men som sagt, folk är olika...
Men jag har en oerhört stor respekt för folk som tränar hårt, kontinuerligt, disciplinerat och slingrar sig igenom alla hinder i form av skador, rehabiliteringar och andra utmaningar man kan stöta på. Sådana förebilder motiverar mig.
Tävling (eller event, äventyr, utmaning) handlar enligt mig ju ofta att att omvandla träningen till praktiken och pressa sig utanför sin komfortzon. Om det så handlar om ett GP lopp, VR, TCR eller en Gravel Challenge.
Att klara sig undan skador till exempel lär ju vara betydligt lättare om en inte utsätter kroppen för riktig stress jämfört med träning som bara lurar kroppen? Någon som tävlar behöver sedan dessutom navigera genom toppar och dalar i form.
Alla gånger jag har fått problem med kroppen har varit under tillfällen då jag gjort något utöver "träning". På en Brevet, på en Abloc Winter Challenge och på ett Maraton.
Som tävlande landsvägscyklist inspireras jag ännu mer av de rävar som med lite träning men mycket rutin fortfarande slår mig i olika moment trots att jag lägger ner väldigt mycket mer tid. Det är enligt mig den stora charmen med tävling (och träning) på landsväg. Så otroligt komplext.
Måste allt vara en prestation, motiverad träning, tävling...vara bäst...? Håller med
@Berk, cykla gör jag för själ lika mycket som kropp. I min värld vinner den som har mest roligt/störst njutning... oftare jag än Strava-typerna...(enligt mig). Men visst, var och en blir lycklig på sitt vis!
"Strava-typer". Vilka är det, alla som för aktivitetsdagbok? Jag tror det är svårt att jämföra hur mycket någon njuter av sin motion/hobby mot sig själv. Den som är aktiv väldigt mycket får åtminstone njuta väldigt mycket :)
Sen är tävling eller event en helt annan form av njutning. De som drivs av prestation OCKSÅ kanske inte har njutning som mål för varje pass men får också njutning på ett sätt som en "Njutare" inte får efter avslutad prestation. En dimension av njutning som "Njutaren" missar helt.
Exempel från mig: första vinsten i en cykeltävling, ett GP lopp förra året. Inte så mycket njutning första 45min men när det efter ett misstag av konkurrenterna uppenbarar sig en grymt bra chans för mig och jag lyckas förvalta den och vara först över linjen och perfekt utnyttja mitt starka vapen så når vi en otrolig njutning och jag njuter varje gång när jag tänker igenom kurvorna och hur känslan var där och då. Och jag njöt också de minuterna som varade mellan att jag såg min chans till att jag fick testa den. Njöt och byggde upp pirr i magen.
Eller när vi cyklat Kust till Kust på grus. Njutning i många dimensioner. Lagom tempo, magiska landskap, öde bygder, känslan att färdas genom tid och rum tillsammans med en partner eller fler, champagnen som väntar efter halva sträckan (första dagen). Mot slutet av andra dagen och ju närmre mål en kommer vänder dock njutningen över och njutningen som återstår är den andra formen. Min totala njutning av att klicka ur pedalerna, sätta sig på en bänk och äta pizza. Och drömma tillbaka på hela äventyret. Lång tid framöver.
Även fast det finns mängder med fina minnen från träningspass med vänner också (och med hjälp av strava kan vi ju enkelt minnas tillbaka och kolla på bilder från de som knäppt av någon bild från passet eller öldrickandet efteråt) så fastnar många av dessa pass inte riktigt lika starkt i minnet och det är svårare att känna hur det kändes där och då på samma vis som den där tävlingen eller utmaningen.
