Det bra vädret verkade locka ut fler människor på cykelbanorna. Vid den smala bron från Gröndal till Stora Essingen möttes jag, en annan cyklist och en fotgängare, av en man på en Omniumcykel som åkte i riktning motsatt våran. Fotgängaren som laglydigt höll till vänster blev rädd för Omniummannen och tog ett instinktivt skutt till höger och klarade sig med en hårsmån från att bli påkörd bakifrån av min medcyklist och jag. Ibland är det bra att ha marginalerna på sin sida.
På väg hem från middag ute på resturang, och rullar på ett ganska folktomt Hornsgatan. Skönt för omväxlingens skull. Vid ett övergångsställe korsar en man, propert klädd, med kammad frisyr och hörlurar i öronen. När han gått halvvägs över övergångstället får han syn på mig, som i lugnt tempo siktar på att köra förbi längs med trottoaren ungefär två och en halv meter bort. Han ändrar då hastigt sin riktning och tar två snabba steg baklänges och sträcker ut sitt sista ben som en skridskoåkare i syfte att fälla ner mig från cykeln. Det hela resulterar i en absurd situation då jag trots hans akrobatik låg några meter bort. Jag tittar på honom frågandes och han besvarar min blick med en likgiltig min.
Jag cyklar hem sista biten och funderar hur somliga tänker i trafiken: Varför gör de som de gör? Stannar upp vid ett rödljus. En medcyklist bränner oaktat förbi. Ikappkörd vid nästa rödljus. Bränner förbi igen. Skakar på huvudet lite för mig själv.
Jag kommer fram till lägenhetsporten med många tankar i huvudet. Rotar efter hemnyckeln. Helvete, jag har tappat bort den. Sätter mig ner på trottoaren och väntar på att sambon kommer hem. En höstig pendling i slutet av september.