"Då mannens »konstnärliga« strävan inte är att kommunicera (eftersom han inte har någon på insidan har han ingenting att säga) utan att kamouflera sin primitivism flyr han till symbolism och obegriplighet (»djupa grejer«). Den stora majoriteten – och särskilt de »utbildade« som saknar tilltro till sina egna omdömen och är underdåniga och respektfulla gentemot auktoriteter (»Daddy vet bäst« kan översättas till vuxenspråk; »Kritikern vet bäst«, »Författaren vet bäst«, »Filosofie doktorn vet bäst«) – luras lätt att tro att det dunkla, undflyende, obegripliga, indirekta, ambivalenta och långtråkiga är tecken på djup och briljans.
»Stor konst« bevisar att män är överlägsna kvinnor, att män är kvinnor, detta genom att nästan alla som rubriceras som »Stor konst« – vilket antifeminister älskar att påminna oss om – skapades av män. Vi vet att »Stor konst« är stor eftersom manliga auktoriteter har sagt oss det, och vi kan inte hävda något annat, eftersom endast de med utsökt sensibilitet, vida överlägsen vår egen, kan uppfatta och uppskatta storheten i »Stor konst«. Och beviset på deras överlägsna sensibilitet är att de uppskattar den sentimentala smörja de uppskattar. Uppskattning är de »kultiverades« enda förströelse. De är passiva och inkompetenta, saknar vett och fantasi och måste försöka hantera detta. Eftersom de är oförmögna att skapa sina egna förströelser – oförmögna att skapa en egen liten värld och på det minsta sätt påverka sin omgivning – måste de acceptera det som är givet. Då de är oförmögna att skapa och oförmögna att relatera till sin omgivning tittar de passivt på. Att sluka »kultur« är ett desperat, ursinnigt försök att gå igång på en tråkig värld, att fly fasan i en steril, själlös existens. »Kultur« mutar den inkompetentes ego, »kultur« är ett sätt att rationalisera passivt stirrande. De kan berömma sig av att ha förmågan att uppskatta »finare« saker, att se en juvel där det bara finns skit (de vill bli beundrade för själva beundrandet). Då de saknar tilltro till sin förmåga att förändra saker och är resignerade i sakernas tillståndmåste de se skönhet i skit, eftersom så vitt de kan se, skit är allt de någonsin kan få.
Vördnaden för »Konst« och »Kultur« leder – förutom att den tvingar många kvinnor till tråkiga, passiva aktiviteter som distraherar dem från viktigare och mer givande verksamheter och från att ägna sig åt sina egna talanger – till ett konstant intrång i våra känsloliv av svulstiga doktorsavhandlingar om den djupa skönheten i den ena eller den andra skiten. Detta tillåter »konstnären« att göra anspråk på att vara någon som sitter inne med högre känslor, uppfattningar, insikter och omdömesförmåga.