Om man ska försöka förklara utan att skuldbelägga.. Så tror jag en del av problematiken är att människor upplever sin vardag som totalt meningslös, vilket urholkar livslusten. Man åker till ett jobb som man inte trivs på, jobbar för ett syfte som man inte tror på och det man gör det tjänar oftast någon annan mer på.
Hade vi haft ett samhälle där tak över huvudet och möjligheten att odla sin egen mat sågs som varje människas rättighet tror jag gemenskapen och samhällsengagemanget hade vuxit.
Vi har valt överflöd framför att göra saker med hjärtat och på köpet har många av samhällets svaga grupper idag blivit otroligt hårt ansatta, man orkar inget mer än att jobba ihop hyra & mat. Det är ganska mycket begärt att alla ska vara engagerade i samhällets välmående när vissa lägger all sin ork på att tillgodose det mest basala, utan att få ta del av skörden.
Jag tänker på städerskor, vårdpersonal, vissa typer av småföretagare, foodoramopedister, etc. etc.
Vi måste bygga inkluderande om vi vill att alla ska va en del i kampen.