Komma tillbaka efter krash(er)...

[johan12345]

För en dryg vecka sen lyckades jag frontalkrocka rätt rejält med ett träd i ett lokalt utförsspår. Har kört där förut men gick lite för fort den här gången och hann inte väja. Har ju kraschat tidigare men det här var en av dom värre och jag var först rätt säker på att jag brutit nyckelbenet. Sen visade det sig att så inte var fallet men jag var rejält mörbultad i nästan en vecka efter. Dock var det inget som direkt satte sig i huvudet utan när jag väl kände mig ok i kroppen gick det bra att köra igen.

I måndags drog jag och sonen till Järvsö för lite dh och det funkade fint. Vi tog det rätt lugnt första dan men andra dagen blev det Itzy Bitzy, Twist twist och allt kändes bättre och bättre. Kände mig trygg i luften även på dom större hoppen och droppen så strax innan lunch ska vi bara rulla nerför Monica men i första svängen får jag en washout med framhjulet från ingenstans. Landar på magen och tar emot mig med händerna. Förmodligen landar vänster hand på en sten för direkt börjar den svullna och jag är rädd för att jag brutit ngt. Gör ont som f-n. Åker hem till stugan och kyler ner handen och beslutar mig sen för att köra även efter lunch. Kanske inte det smartaste för sen gick det bara sämre och sämre. Tappade pedalerna precis innan sista droppet i Gummiboll och fick tvärnita. Hamnade snett i luften på nåt av dom större hoppen (även om det gick bra). Kändes skit helt enkelt. När jag gick och la mig på kvällen var känslan att jag inte ville köra mer och jag kände mig rädd för första gången på flera år.

Sista dagen gick det ännu sämre. Första åket gick ok men det andra gick så jäkla dåligt att jag bara rullade ner och beslöt mig för att avbryta. Kändes som att jag plötsligt inte hade någon aning om hur man körde dh och självförtroendet var helt borta. Otroligt obehagligt. Sonen fick köra med en kompis medan jag satt i restaurangen och hade ont. Avslutade ändå dagen med två lätta åk i Malin och Manolito (inga stora hopp eller drop) så det var ändå okej. Men känslan när vi åkte hem var ändå att jag inte är direkt sugen på att cykla öht på ett tag (och då cyklar jag rätt mycket normalt).

Antar att fler varit med om liknande. Jäkligt märkligt att få nån form av "fördröjd" reaktion på den första kraschen (som ju var den riktigt allvarliga). Den andra var ju i en grön led och egentligen bara ren otur och brist på koncentration. Men det var som att min hjärna sen försökte få mig att sluta cykla och bara stängde av. Känns för jävligt just nu om sanningen ska fram när man gått och väntat hela våren på att dh-säsongen ska börja så man äntligen får köra lite park. Men nu lär det dröja för min del.

Någon med egna erfarenheter av liknande som vill dela med sig? Tips på mental rehab som funkar?

 

[dogday]

För en dryg vecka sen lyckades jag frontalkrocka rätt rejält med ett träd i ett lokalt utförsspår. Har kört där förut men gick lite för fort den här gången och hann inte väja. Har ju kraschat tidigare men det här var en av dom värre och jag var först rätt säker på att jag brutit nyckelbenet. Sen visade det sig att så inte var fallet men jag var rejält mörbultad i nästan en vecka efter. Dock var det inget som direkt satte sig i huvudet utan när jag väl kände mig ok i kroppen gick det bra att köra igen.

I måndags drog jag och sonen till Järvsö för lite dh och det funkade fint. Vi tog det rätt lugnt första dan men andra dagen blev det Itzy Bitzy, Twist twist och allt kändes bättre och bättre. Kände mig trygg i luften även på dom större hoppen och droppen så strax innan lunch ska vi bara rulla nerför Monica men i första svängen får jag en washout med framhjulet från ingenstans. Landar på magen och tar emot mig med händerna. Förmodligen landar vänster hand på en sten för direkt börjar den svullna och jag är rädd för att jag brutit ngt. Gör ont som f-n. Åker hem till stugan och kyler ner handen och beslutar mig sen för att köra även efter lunch. Kanske inte det smartaste för sen gick det bara sämre och sämre. Tappade pedalerna precis innan sista droppet i Gummiboll och fick tvärnita. Hamnade snett i luften på nåt av dom större hoppen (även om det gick bra). Kändes skit helt enkelt. När jag gick och la mig på kvällen var känslan att jag inte ville köra mer och jag kände mig rädd för första gången på flera år.

Sista dagen gick det ännu sämre. Första åket gick ok men det andra gick så jäkla dåligt att jag bara rullade ner och beslöt mig för att avbryta. Kändes som att jag plötsligt inte hade någon aning om hur man körde dh och självförtroendet var helt borta. Otroligt obehagligt. Sonen fick köra med en kompis medan jag satt i restaurangen och hade ont. Avslutade ändå dagen med två lätta åk i Malin och Manolito (inga stora hopp eller drop) så det var ändå okej. Men känslan när vi åkte hem var ändå att jag inte är direkt sugen på att cykla öht på ett tag (och då cyklar jag rätt mycket normalt).

Antar att fler varit med om liknande. Jäkligt märkligt att få nån form av "fördröjd" reaktion på den första kraschen (som ju var den riktigt allvarliga). Den andra var ju i en grön led och egentligen bara ren otur och brist på koncentration. Men det var som att min hjärna sen försökte få mig att sluta cykla och bara stängde av. Känns för jävligt just nu om sanningen ska fram när man gått och väntat hela våren på att dh-säsongen ska börja så man äntligen får köra lite park. Men nu lär det dröja för min del.

Någon med egna erfarenheter av liknande som vill dela med sig? Tips på mental rehab som funkar?

Usch, det låter inte kul alls. Åker inte DH men har haft en del otrevliga olyckor på hala underlag i 30+ där det var lite obehagligt att cykla nästa dag ... men det är inte så viktigt med cykelspecifika erfarenheter egentligen utan mer rimligt att se det som basic psykologi.

Tänker att du får se det som ett minitrauma som du behöver KBT:a bort genom att börja ta dig tillbaka försiktigt med blå och gröna istället för att damma på satan. När du börjar tröttna på dem så är "uttråkad" ganska bra tecken på att du inte är rädd längre och så kan du börja levla upp. Men känns det piss så ta ett steg tillbaka. Upp i sadeln, men i schysst takt, alltså.

 

[Velocipeden]

Bra tråd!
Kanske inte svar men lite reflektioner från mina erfarenheter.
Jag tror acceptansen är ett viktigt verktyg. Hade nyss en parkdag när inget funkade och insåg tack och lov det, lösningen blev att fika och lulla runt lite och rullade hel hemåt. Samma sak efter stor krasch med stor skada, börja från början. Känns lätta små dropp läskiga så är det bara att ta det därifrån och fundera på de, inte putta för högt eller långt. De känns läskiga av en anledning och så länge de gör det behöver man fundera och öva så man kommer över det, hur små de än är. Det viktiga är att cyklingen är kul inte hur höga hoppen är. Tryggheten och kontrollen kommer tillbaka men inte av press.
Lycka till!

 

[jerkan]

Usch, det låter inte kul alls. Åker inte DH men har haft en del otrevliga olyckor på hala underlag i 30+ där det var lite obehagligt att cykla nästa dag ... men det är inte så viktigt med cykelspecifika erfarenheter egentligen utan mer rimligt att se det som basic psykologi.

Tänker att du får se det som ett minitrauma som du behöver KBT:a bort genom att börja ta dig tillbaka försiktigt med blå och gröna istället för att damma på satan. När du börjar tröttna på dem så är "uttråkad" ganska bra tecken på att du inte är rädd längre och så kan du börja levla upp. Men känns det piss så ta ett steg tillbaka. Upp i sadeln, men i schysst takt, alltså.

Gjorde en rejäl snowboard vurpa för några år sedan. Tog två säsonger innan det riktigt släppte. Fegade otroligt mycket när jag åkte. Börja lugnt och försöka hitta tryggheten igen var nog mitt recept. Lät det ta tid helt enkelt.
Jag är ju också 50+, kanske är skillnad om man kring 20?

 

[Deleted member 54554]

Nu har jag inte direkt någon erfarenhet att jag tappat det efter vurpor men ibland går det ju bättre och sämre. Sen är jag ingen avancerad cyklist så jag håller mig bara i röda o blå leder. Men, mitt bästa tips är att skaffa grunder att falla tillbaka på. Jag tänker position på cykeln, position av fötter, bromsning etc etc. Då har man ju något att foka på (går dock inte att foka på allt). För mig handlar det mycket om position på cykeln, tappar jag den så tappar jag massor av annat också med med dålig cykling som följd. Blir jag feg eller är trött så sjunker jag ihop och hamnar bakåt på cykeln och då kommer ju washout och annat skit direkt.

 

[Berk]

Bra att du återhämtade dig efter kraschen på var tur!

I bikepark krävs det 100% koncentration, förutom om man rullar ner mycket långsamt. Jag var i Järvsö med sonen för några veckor sen. Första dagen hade jag lite feber. Jag hade feber dagarna innan och tvekade om jag kunde åka bil till Järvsö och köra utför. Men kvällen där vi reste kända jag mig ok. Med lite feber var alla lederna, förutom kanske Monica, riktigt svår. Jag hade 2 eller 3 moment där saker gick fel men jag just kunde undvika en krasch, mycket otrevligt. Som "tur" kam de åska och liften stängdes ned. Nästan dagen var febern helt bort och kändes allt komplett annorlunda. Jag kunde köra snabbare och snabbare utan någon farlig moment.

Så min slutsats är att man måste känna sig mental 100% för att kunna åka park. Nu har jag aldrig skadat mig allvarligt, men skulle tänka att man borde höja nivån i takten som känns ok. Kanske tar det mycket tid, kanske inte.

 

[johan12345]

Bra att du återhämtade dig efter kraschen på var tur!

I bikepark krävs det 100% koncentration, förutom om man rullar ner mycket långsamt. Jag var i Järvsö med sonen för några veckor sen. Första dagen hade jag lite feber. Jag hade feber dagarna innan och tvekade om jag kunde åka bil till Järvsö och köra utför. Men kvällen där vi reste kända jag mig ok. Med lite feber var alla lederna, förutom kanske Monica, riktigt svår. Jag hade 2 eller 3 moment där saker gick fel men jag just kunde undvika en krasch, mycket otrevligt. Som "tur" kam de åska och liften stängdes ned. Nästan dagen var febern helt bort och kändes allt komplett annorlunda. Jag kunde köra snabbare och snabbare utan någon farlig moment.

Så min slutsats är att man måste känna sig mental 100% för att kunna åka park. Nu har jag aldrig skadat mig allvarligt, men skulle tänka att man borde höja nivån i takten som känns ok. Kanske tar det mycket tid, kanske inte.

Du har absolut rätt att park och dh kräver 100% koncentration. Väldigt små marginaler och rätt stora konsekvenser om något går fel. Tror att min handsmärta störde mig mer än jag var medveten om efter kraschen. Som din feber gjorde för dig. Men skönt att höra att det gick bra ändå.

Kul att ni kom iväg till Järvsö. Antar att sonen hade det hur kul som helst?

 

[Berk]

Du har absolut rätt att park och dh kräver 100% koncentration. Väldigt små marginaler och rätt stora konsekvenser om något går fel. Tror att min handsmärta störde mig mer än jag var medveten om efter kraschen. Som din feber gjorde för dig. Men skönt att höra att det gick bra ändå.

Kul att ni kom iväg till Järvsö. Antar att sonen hade det hur kul som helst?

Ja, sonen körde allt på sin HT, inklusive Itzy Bitzy, utan att reka. Jag vågade inte köra Itzy Bitzy första dagen med lite feber. Efteråt var dock en Tuff Brud farligare. Sonen kraschade där när han körde över en sten med en grop bakom, det krävdes mer fart för att landa på stenen bakom. Men som vanligt kraschade hans cykel medan han var bara arg utan skador (jag förstår inte hur han gör det).

 

[johan12345]

Liten uppdatering. Dessvärre har det inte blivit någon cykling öht sen Järvsö men det beror inte på det mentala. Insåg efter några dagar att min handskada var betydligt allvarligare än jag jag först trodde. Svullnad och blåmärket över halva handflatan försvann visserligen efter nån vecka men sen började det göra ont som satan i tummen och handleden vid vissa rörelser.

Dom sista dagarna har det bara blivit värre och värre och till slut fick jag ha handen i bandage och kunde knappt använda den alls. Fick precis handen röntgad men läkaren upptäckte inget brutet eller sprickor i skelettet. Däremot rätt rejäla skador på mjukdelarna (senor, ligament och muskler gissar jag) så nu vet jag faktiskt inte när jag kan cykla alls igen. Segt.

 

[TinyTemper]

Du har absolut rätt att park och dh kräver 100% koncentration. Väldigt små marginaler och rätt stora konsekvenser om något går fel. Tror att min handsmärta störde mig mer än jag var medveten om efter kraschen. Som din feber gjorde för dig. Men skönt att höra att det gick bra ändå.

Kul att ni kom iväg till Järvsö. Antar att sonen hade det hur kul som helst?

Detta! Tror också att handen stört ut dig. När man redan har lite ont sätter det sig lätt på huvudet och så kör man annorlunda än vad man brukar för att det inte ska gå fel igen (eller bara göra mer ont). Blir en ond spiral.

Läk nu väl och kom igen sen!

Jag har själv en ordentlig väg tillbaka efter att ha sabbat ac-leden ganska ordentligt samt en graviditet som medförde visst träningsuppehåll på utförsfronten. Har blivit harigare men också (nästan) accepterat att allt kommer att bli bättre med fortsatt träning. Ibland får man bara backa trots att det suger.

 

[johan12345]

Detta! Tror också att handen stört ut dig. När man redan har lite ont sätter det sig lätt på huvudet och så kör man annorlunda än vad man brukar för att det inte ska gå fel igen (eller bara göra mer ont). Blir en ond spiral.

Läk nu väl och kom igen sen!

Jag har själv en ordentlig väg tillbaka efter att ha sabbat ac-leden ganska ordentligt samt en graviditet som medförde visst träningsuppehåll på utförsfronten. Har blivit harigare men också (nästan) accepterat att allt kommer att bli bättre med fortsatt träning. Ibland får man bara backa trots att det suger.

Ja nu såhär i efterhand känns det lite stört att jag envisades med att fortsätta köra. Man kan ju tro att man borde fatta vinken när man måste ta full dos med BÅDE Alvedon och Ipren för att öht kunna greppa styret. Det är ju knappast någon världscuptävling man håller på att missa heller. Ja jisses. (Läkaren på Närakuten höjde ju ögonbrynen en del när jag erkände ovanstående...)

Tror också kroppen reagerar instinktivt på smärta och skada och försöker skydda oss (från oss själva...). Så inte så konstigt kanske att man börjar köra defensivt och inte med den tekniken man vanligen har (och nu är jag ju ingen Loic Bruni från början om man säger så...)

Hoppas din skada läker snabbt och du är tillbaka i sadeln snart! Vi får väl ägna oss åt cykelvård och Youtube-tittande medans vi väntar på att kunna cykla igen... ?

 

[TinyTemper]

Ja nu såhär i efterhand känns det lite stört att jag envisades med att fortsätta köra. Man kan ju tro att man borde fatta vinken när man måste ta full dos med BÅDE Alvedon och Ipren för att öht kunna greppa styret. Det är ju knappast någon världscuptävling man håller på att missa heller. Ja jisses. (Läkaren på Närakuten höjde ju ögonbrynen en del när jag erkände ovanstående...)

Tror också kroppen reagerar instinktivt på smärta och skada och försöker skydda oss (från oss själva...). Så inte så konstigt kanske att man börjar köra defensivt och inte med den tekniken man vanligen har (och nu är jag ju ingen Loic Bruni från början om man säger så...)

Hoppas din skada läker snabbt och du är tillbaka i sadeln snart! Vi får väl ägna oss åt cykelvård och Youtube-tittande medans vi väntar på att kunna cykla igen... ?

Är återställd fysiskt men det mentala ska liksom på plats igen. Helt klart tålamodskrävande!

 

[johan12345]

Dagens filmtips på temat "hur tar man sig tillbaka efter att ha kraschat". Har några år på nacken men lite skönt att även dom bästa i världen har problem med hjärnspöken efter sina krascher...

Reverence

Delve into the minds of eight pro mountain bikers like Rachel Atherton and Darren Barrecloth to uncover how they confront fear, manage it, and wield it as a force to achieve greatness in their sport.

www.redbull.com

 

[johan12345]

För den intresserade. Blev en lång väg tillbaka...

Som jag skrivit i tråden "visa din misär" visade det sig att handskadan var betydligt allvarligare än vad jag först trott. Blev många sjukhusbesök, ortopeder, handkirurger och ett antal röntgentundersökningar under sommaren som gick. Fick dessutom väldigt olika besked från dom jag träffade vilket var otroligt frustrerande och dessutom smärta och nedsatt rörlighet i handen som bara blev värre. I början var dom säkra på att jag brutit båtbenet och hade också handen gipsad i flera veckor innan magnetröntgen sedan inte kunde påvisa ngn fraktur. Då togs gipset bort men smärtan kvarstod och jag kunde inte använda handen öht under nästan tre månader. Ingen cykling eller motion alls alltså under juni-aug. En riktig skitsommar mao och jag var nog på gränsen till deprimerad stundtals. Den slutgiltiga diagnosen var omfattande skador på mjukdelar (senor, ligament, senfästen, muskler mm) som förmodligen skulle ta minst 6 månader att läka. Inte jättekul att få den diagnosen i mitten av juni... :-(

Hur gjorde jag då för att komma tillbaka?
I september blev det ändå såpass hanterbart att jag med hjälp av smärtstillande sakta började kunna cykla mtb igen. Otroligt obehagligt i början, framförallt pga smärtan som gjorde att kroppen hela tiden jobbade mot mig. Dålig position på cykeln och tekniken var allmänt sämre. Jättesvårt att cykla avspänt när man fortfarande har smärta. Koncentrerade mig därför först på tekniska klättringar som både kändes säkrare och gav mindre smärta. Sedan lättare utförslöpor, sen hopp och slutligen mindre drop. Tog det otroligt försiktigt i början och koncentrerade mig på att bara vara ute i sadeln. Ju mindre smärta jag hade desto säkrare blev också tekniken. Nu i oktober är jag nästan tillbaka på tidigare nivå vid stigcykling även om jag fortfarande äter en del smärtstillande för att kunna hålla igång handen.

Igår gjorde jag också min första parkdag med downhill sen kraschen i juni. Där kändes dessvärre dom första åken helt värdelösa. Även om jag var nästan smärtfri var jag väldigt defensiv i min körning och jag kände mig verkligen som en passagerare på cykeln. Caseade i princip alla hopp som jag normalt fixar i sömnen och vågade mig inte ens på några av dropen som jag kört i flera år. Det var som om hela min grundteknik inte riktigt var på plats och jag kände mig riktigt osäker på om jag kunde lita på mig själv. En kompis jag åkte med (som har en hel del rutin på både åkning och krascher) gav då rådet att skita i hur det gick med hoppandet och mest koncentrera mig på hur det kändes i bermsen och svängarna. Hitta flytet och den bra känslan av kontroll. Och när jag slutade bry mig om att prestera började det faktiskt sakta släppa och jag kände mig säkrare och mer i kontroll. Då började även hoppandet bli bättre. Trodde nog att just downhillåkandet skulle ta längre tid att komma tillbaka till men i slutet på dagen kändes det faktiskt helt ok. Skulle väl säga att jag är tillbaka på kanske 80-90% när det gäller dh och 90-95% när det gäller stigcykling. Så rätt ok ändå med tanke på att jag inte cyklade en meter under nästan tre månader och skadans omfattning.

Så. Det verkar som att det går att komma tillbaka. Tar bara en del tid. Men man får ta det sjukt försiktigt i början och inse att så länge det gör ont kommer kroppen att försöka skydda sig själv. Då är det nästan omöjligt att bibehålla en bra teknik. Men även en medelålders kropp läker. Även om det går långsamt som f-n. Och det mentala går också att få bukt med. Bara man inte försöker stressa fram något utan tar den tid som behövs.

 

[N_sandstrom]

Grattis till snabb återhämtning

Mitt perspektiv av "lång tid" har fått omvärderas en del.

Krasch i juni, och ska nu vända hem efter 30 min grusväg med inslag av lätt stig, mer håller det inte för.

Men jag är ändå på cykeln. Ibland kan det ha flera år att komma tillbaka. Ibland går det inte alls.
Ju hårdare smäll man får, desto nöjdare är man med att det ens finns en väg tillbaka

 

[johan12345]

Grattis till snabb återhämtning

Mitt perspektiv av "lång tid" har fått omvärderas en del.

Krasch i juni, och ska nu vända hem efter 30 min grusväg med inslag av lätt stig, mer håller det inte för.

Men jag är ändå på cykeln. Ibland kan det ha flera år att komma tillbaka. Ibland går det inte alls.
Ju hårdare smäll man får, desto nöjdare är man med att det ens finns en väg tillbaka

Låter riktigt segt. Men man får försöka glädja sig åt det lilla. Även om det känns riktigt tungt ibland. Får erkänna att jag själv t.o.m. övervägde att sälja hojen för att jag blev så frustrerad och inte visste om jag någonsin skulle kunna cykla igen. Värsta var nog ovissheten och alla skräckhistorier man fick höra av olika personer (stelopererad tumme eller senor som var helt av och aldrig blev opererade och sedan gav en livslång funktionsnedsättning). Att inte veta exakt vad jag hade för skada tärde nog mer på mig än smärtan och att jag knappt kunde använda handen. Sov riktigt uselt under flera månader. Handen är ju långtifrån bra nu och jag räknar med minst 3-4 mån till innan den är helt återställd. Om den ens blir det. Men det kan jag leva med om den funkar åtminstone som nu. Och att jag slipper äta smärtstillande för resten av livet. En bit kvar på det sistnämnda.

 

[N_sandstrom]

Låter riktigt segt. Men man får försöka glädja sig åt det lilla. Även om det känns riktigt tungt ibland. Får erkänna att jag själv t.o.m. övervägde att sälja hojen för att jag blev så frustrerad och inte visste om jag någonsin skulle kunna cykla igen. Värsta var nog ovissheten och alla skräckhistorier man fick höra av olika personer (stelopererad tumme eller senor som var helt av och aldrig blev opererade och sedan gav en livslång funktionsnedsättning). Att inte veta exakt vad jag hade för skada tärde nog mer på mig än smärtan och att jag knappt kunde använda handen. Sov riktigt uselt under flera månader. Handen är ju långtifrån bra nu och jag räknar med minst 3-4 mån till innan den är helt återställd. Om den ens blir det. Men det kan jag leva med om den funkar åtminstone som nu. Och att jag slipper äta smärtstillande för resten av livet. En bit kvar på det sistnämnda.

Ja, när man väl kunde börja dra slutsatserna att man antagligen skulle kunna hoja vettigt igen så kändes det som det värsta var över.
Kanske läkarna såg det som en självklarhet hela tiden, men man vet inte mycket som skadad.

Funderaden även på om jag isåfall skulle byta MTB mot gravel, eller bara sluta cykla helt.
I nuläget känns det som att kroppen ändå mår bättre av terräng än gruscykling