D
Deleted member 77490
Guest
Cykelklubben som kom tillbaka
SM i Kungsbacka, 1981.
Kungsbackacyklistens öde är samtidigt berättelsen om cykelsportens och de ideella krafternas nedgång i Sverige. Men den inger också hopp för framtiden, när själva historien blir en anledning till att försöka igen. Hur återupplivar man egentligen en cykelklubb?
Michael Andersons vita kalufs kontrasterar mot det svarta bordet, de svarta väggarna och den svarta kaffekoppen. Hans djupa röst bär genom slamret från kaféets kök. Det väderbitna ansiktet har ett tankfullt uttryck.
- Jag ser vresig ut när jag är koncentrerad. Det har jag ifrån farsan, säger han en smula ursäktande.
Men Michael Anderson är en av de minst vresiga personer jag har träffat. Han är också, i vad som enbart kan betecknas som ett mysterium, den ende som tycks veta någonting om en av Hallands mest framgångsrika idrottsföreningar genom alla tider: Kungsbackacyklisten.
Cykelklubben som försvann.
Det är tidigt 1960-tal. Folkhemstid. I Kungsbacka är Tingbergsvallen samlingsplats för stadens idrottsföreningar. Friidrott och fotboll. En vårvinterdag är Lennart Hyland inlånad som speaker. Det är svart av folk. På bilderna sitter Hyland och flinar med en lustig öronlappsmössa på den kala skallen. På kvällen somnar han asberusad i gästrummet hos min farmor och farfar i Västra villastaden.
Lennart Hyland på Tingbergsvallen.
Mittemot Tingbergsvallen ligger ett lägenhetshus och där bor familjen Anderson. Men hos dem är det varken bollar eller spikskor som gäller, inte sedan 13-årige Nils-Arne såg ett gäng landsvägscyklister komma i klunga nedför Kungsgatan och fascinerad sprang till pappa Kalle.
- Det var så det började, sägs det. Jag var ju rätt liten då, fem-sex år bara, men brorsan fick blodad tand och farsan hjälpte honom att komma igång, säger Michael Anderson.
Vi träffas i Varberg, dit han flyttade för ett par år sedan. Innan dess var han Kungsbacka trogen. Michael Anderson är i 65-årsåldern, lång och vältränad. Armarna är seniga och magen obefintlig. Hade han varit yngre hade ”gänglig” varit ett väl valt adjektiv. Nu stirrar han ut i luften och minns tillbaka.
Kalle Anderson och Michael Anderson på USM 1990.
- Det fanns redan en cykelförening i stan men den bestod mest av folk som var lite äldre, det var inte någon riktig ordning. En dag sade de andra cyklisterna till pappa, att ska Nils-Arne få ordentlig träning är det nog bäst att starta en ny klubb. Och då gjorde farsan det.
Ett leende leker i mungiporna.
- Han tyckte om att se andra lyckas, inte bara hans egna barn utan, tja, alla.
Cykelföreningen CK Sisu bildades en vårdag 1964. Namnet kom sig av att en av originalmedlemmarna, Antti Sipiläinen, var från Finland. Nästan direkt strömmade de unga till - cykelsporten var betydligt större i Sverige då. På 1970-talet hade klubben byggt upp en av Västsveriges största och mest framgångsrika ungdomssektioner. Dessutom lyckades man locka både Thomas Fåglum och hans bror, Giro d’Italia-vinnaren Gösta Pettersson, till Kungsbacka när de återvände från proffslivet i södra Europa.
- Jag körde lagtempo i SM med Thomas när jag var i tjugoårsåldern. Det var en upplevelse, han lade i tyngsta växeln direkt och sedan var det bara att försöka hänga med, berättar Michael Anderson.
Gösta Pettersson.
1978 gick Kungsbacka cykelklubb, med några få medlemmar kvar, in i CK Sisu och klubben bytte namn till ”Kungsbackacyklisten”.
- Och det ska inte vara något mellanslag, klubben hette inte ”Kungsbacka Cyklisten”, säger Michael Andersson bestämt och avfärdar den särskrivning som dykt upp då och då genom åren.
Under 1980-talet arrangerade klubben både Ungdoms-SM, SM och Nordiska Mästerskapen. Michael tog över som ungdomstränare och resultaten kom slag i slag. De rödgula syntes ofta på prispallen. Klubblokalen i Hammerö var en samlingsplats för intresserade, för unga cyklister med ambitioner, för veteraner med starka ben – och för eldsjälar som brann för sporten.
Men i början av 90-talet dog grundaren Kalle Anderson i cancer, och med honom dog också en del av klubben.
- Jag växte ju upp i den där lokalen. Nu klarade jag inte riktigt av att gå dit, det var så mycket sorg. Kungsbackacyklisten var pappas och min grej, och nu var han borta. Det var väldigt tungt, säger Michael Anderson och tittar ned i bordet. Rösten stockar sig aldrig så lite.
I samma veva blev Michaels sambo gravid och hans arbete innebar resor kors och tvärs över världen. Ett annat liv knackade på dörren. När han drog sig tillbaka från cyklingen var två av Kungsbackacyklistens största eldsjälar borta. Detta tycks ha blivit nådastöten för klubbens landsvägssektion, för i slutet av 1990-talet var det mer eller mindre tomt på folk i klubblokalen. Allting annat fanns däremot kvar.
- Vi trodde inte riktigt våra ögon när vi kom ned där första gången och såg alla grejer, säger Henrik Jansson och skrattar till lite vid minnet.
Precis som i de flesta flerbostadshus från rekordåren, byggdes en källarvåning under hela den långa huskroppen på Kaprifolvägen i Kungsbacka. I händelse av krig eller katastrof skulle den fungera som skyddsrum, men till dess ryssen kom disponerades källaren av Kungsbackacyklisten. Och flera årtionden i samma klubblokal leder nästan ofrånkomligt till en stor samling material.
- Det fanns ett rum med träningscyklar och rullar, en fullutrustad verkstad, flera tävlingshojar, ett kontor. Det fanns ett materialförråd som är det största jag har sett. Dessutom ingick det en buss, säger Henrik Jansson.
Han låter fortfarande smått chockad.
Huset på Kaprifolvägen i dag.
Henrik och några andra lovande MTB-cyklister var dryga tjugo år och letade efter en lokal klubb att träna med. Hos Kungsbackacyklisten togs de emot med öppna armar, framförallt av Sylve Gunnarsson, en riktig gammal landsvägsräv med många år i klubben.
- Jag kommer ihåg första gången min kompis Nisse och jag skulle köra ett långpass i klubbens regi. Vi träffades vid Tölö kyrka och skulle ut mot Hällingsjö. Det var första gången jag fick känna på vad maxpuls var.
En ny tid inleddes och de smäckra racercyklarna byttes mot dämpade skogsmaskiner. Med tiden blev det de unga terrängcyklisterna som fick ta över verksamheten.
- Vad jag minns fick vi nycklarna och ett ”lycka till”, typ en klapp på axeln. Det måste ju ha varit några mer formella grejer också förstås, men det är så jag kommer ihåg det.
Det blev några år med mountainbikesatsning innan familjelivet kallade också för Henrik och hans vänner. Kvar stod de med en klubb och en lokal som de inte visste vad de skulle göra med. Till slut erbjöds en annan förening ta över en del. Resten försvann under en stor rensningsdag för omkring 20 år sedan. Retrocykelentusiasten Ulf Fornander var med då.
- Jag fick tips av en kompis att det var en cykelklubb som skulle läggas ned och att deras lokal behövde tömmas. Jag lyckades rädda en del grejer, några tröjor och priser och lite annat. Men mycket åkte i containern, jag klarade inte av att titta i den innan jag åkte hem, säger Ulf och får ett lätt plågat uttryck i ansiktet.
- Det hade gjort för ont att se så många klassiska cykelprylar slängda.
Och här hade förstås Kungsbackacyklistens saga kunnat vara all. Under 2000-talets första år professionaliserades klubbar och föreningar, ideella krafter mattades i spåren av nyliberalism och skattesänkningar. ”Livspusslet” blev ett begrepp. Mina barn och andras ungar. Reinfeldtsverige. Och visst finns det något poetiskt bitterljuvt i att en cykelklubb slutar i en container i ett folkhemsområde. De fria vägarnas och fartens bastion faller och läggs på deponi, dömd till evig orörlighet. Cykeln, som en gång frigjorde löntagaren, slängs bort.
Men berättelsen slutar inte här. Den fortsätter med att jag börjar träna cykling 2021, och kommer ihåg att min klasskamrat från Presseskolan som 14-åring vann ungdoms-SM i linjelopp. Jag minns hans mamma: Vita Blend under köksfläkten och noga med att han skulle tala om för mig hur vinsten gick till. I detalj. Så att jag skulle bli imponerad. Kanske på grund av skillnaden mellan sonens (sportkillen) och mina (den förläste, lite mullige) skolresultat.
Den fortsätter med att jag hittar dagens Kungsbacka CK på nätet men inte känner igen dräkterna. De har fel färger och fel logotype, det är inte alls så jag kommer ihåg det från min klasskamrats träningskläder. Det är inte samma klubb.
Den fortsätter med att jag får en gammal tröja av Ulf Fornander. Den är vit med gula och röda inslag. På bröstet står det ”Kungsbackacyklisten”. Då kommer det välbekanta pirret, upphetsningen, möjligheten att lösa ett mysterium, lära mig mer, muta in ännu ett kunskapsområde. Gräv där du står heter det, och jag står med mina 22-millimetersdäck hyggligt stadigt på den nordhalländska asfalten.
Detektivarbetet går vidare och utan att jag riktigt hängt med i mina egna svängar, har Kungsbackacyklisten väckts ur sin Törnrosasömn. Organisationsnumret finns kvar, ty på papperet har föreningen aldrig upphört att existera. I ett anfall av hybris beställer jag klubbens första, nya tävlingströja sedan 1990-talet. Min vän formgivaren ritar ett nytt klubbmärke som en hyllning till det gamla.
När jag ligger vaken en kväll i april funderar jag på varför. Varför återupplivar jag en cykelklubb, när det redan finns flera stycken jag kan vara med i? Jag tycker inte om vare sig fasta träningstider eller gemensamma resor eller att anpassa mig till andra. Jag sköter helst mig själv, går min egen väg. Handen på hjärtat: Hade Kungsbackacyklisten varit aktiv när jag började cykla, hade jag aldrig gått med där. Ändå gör jag detta.
Varför?
Kanske är det för att jag alltid måste vara tvärtemot. Har de andra breda däck, då har jag smala. När de andra hyllar amerikansk hiphop, lyssnar jag på The Kinks och äter marmitesmörgåsar. Existerande cykelklubb? Nej nej, det går inte.
Men det finns också någonting vackert i kontinuiteten och i att ta historien till vara. Alla de där timmarna som Kalle Anderson lade på deltagarlistor, alla siffror han slog på telefonens nummerskiva. Alla koner som har placerats ut, alla flaggvakters viftanden och alla tubhjul som riktats. Alla gånger Michael Anderson lett unga killar och tjejer med ishockeyfrisyrer uppför Frodebacken i Fjärås i skitväder. All svett och alla besvikelser och alla uppsträckta armar i målögonblicket, de får inte bara försvinna och bli borta. När jag drar på mig tröjan med de röda och gula färgerna, när jag anmäler mig till Varbergs sommargiro och skriver ”Kungsbackacyklisten” i formuläret, då är jag en del av den historiska klungan. Jag är förvisso bara en hjälpryttare åt alla dem som gått före mig, de verkliga hjältarna, men utan hjälpryttare vinns inga segrar. Så är det i cyklingen och så är det i samhället.
Vi går i andras fotspår, och vi bygger framtiden tillsammans med dem.
Välkommen i klubben.
Senast redigerad av en moderator:

