glitch
Aktiv medlem
[RR] Gravel på Albanska
Prolog
Ögonlocken klibbar, huvudet känns som dagen eftermidsommarafton nån gång för länge länge sedan i ungdomens glansdagar. Allt utan en enda droppe alkohol. Runtomkring mig studsar ljuset från de vita väggarna. Klockan torde vara strax innan 08:00 och vår plan var att sitta på cyklarna till 09:00.
Kanske optimistiskt, kanske görbart. Men egentligen vad spelar det för roll? Nu är vi här. Vi är i Albanien. Nu kör vi!
Men innan vi kommer dit, tillåt en liten tillbakablick som förklarar hur jag hamnade här.
2024 var ett rätt så påfrestande år, ett sånt år där man bara borrar ner huvudet och stretar på som en god lutheran. Förlusten av en förälder, ett diskbråck från helvetet…och en jäkla massa smågrus i maskineriet. Därmed inte sagt att det inte fanns ljusglimtar men netto slutade nog året på minus i alla fall. Så under vintern 2024/2025 började jag fundera på vilka roliga mål jag kunde sätta upp för mig själv. På listan fanns ditten och datten, bland annat landsvägsloppet Mallorca 312 i April som fick bli något slags första riktmärke.
Vinterträningen rullade på hyfsat nere i garaget. Vete sjutton om den egentligen var så glädjefylld, kanske mer av naturen “få det gjort” men det rullade på. I tankarna var jag redan på Mallis i kortkort.
Nånstans där mitt i vintern läste jag ett inlägg i graveltråden om en planerad resa till Albanien.
Jarek har ju berikat forumet under lång tid med bilder och historier från för många “udda” destinationer och har med åren blivit något av en Albanien-konnessör.
Jag har många gånger tittat på bilderna, stora sopberg av plast vid vägkanten, bunkrar och andra minnen från ännu tuffare tider, Garmin-skärmbilder och en herrans massa öl.
Även om jag uppskattat skildringarna har jag aldrig känt något större sug eller intresse att skrapa mer än bara på ytan. Cykelresorna man drömmer om har snarare varit av den fantasilösare sorten – Spanien, Italien, Portugal….och Montenegro sen jag hörde ultracyklisten Christoph Strasser beskriva landet som ett Mallis utan turister. Och Montenegro är ju praktiskt taget Albanien eller hur?
Något klickade i alla fall, och jag skickade i väg ett PM till Jarek med lite grundläggande frågor om resan, vad han hade tänkt sig, reselogistik. Efter många mess fram och tillbaka var det bestämt – klart jag skulle till Albanien med Jarek. De snuskbilliga flygbiljetterna blev snabbt betydligt mycket dyrare då jag lyckades boka utresa några dagar innan planerat datum. Att boka om kostar nämligen en slant.
Ironiskt nog så ställdes vår planerade avgång sed mera in, och vi blev ombokade till den tidigare avgången. Så kostnaden för ändringen var helt i onödan….
Veckorna gick, biljetterna låg sparade i mailkorgen och inte allt för mycket tankekraft ägnades åt Albanienresan. Mallorca 312-planerna grusades också, dock helt självvalt. Vi åkte till Mallis med familjen i stället på påsklovet och cyklade motsvarande mellansträckan på egen hand. Betydligt mycket mer cykling för pengarna och en glad familj = win win.
Efter Mallis gick allt rätt fort – det hade bestämts att man skulle försöka operera diskbråcket från fjolåret i alla fall, någon gång i maj, mycket på jobbet och allmän vardagsstress så dagarna bara rusade förbi. Dags att ta upp Albanien igen på dagordningen – det fanns ju lite att fundera kring, bland annat då flyget gick från Malmö vilket som bekant inte är förort till Stockholm där jag bor.
Efter måååååånga mess fram och tillbaka (tack Jarek för ditt tålamod) var det mesta kring logistiken utrett – nu återstod bara materialfrågan respektive packningen. Lämpliga väskor fanns sedan innan och packlistan kändes också rätt solklar. Däremot var våndan enorm kring utväxling och däck val.
Jag fick bilder på “vägar” i min inkorg som mer såg ut som Endurospår och insåg snabbt att albansk gravel har rätt lite att göra med svenska motsvarigheten. Här behövdes grövre doningar, samtidigt som det ju också skulle bli en hel del asfalt.
Dagar innan avgång stresshandlades ett par Thunder Burt på happy, som enligt Internet borde rymmas precis i ramen. Däcken kom precis på fredagen (avgång måndag) och under ett par frenetiska timmar byggdes hela cykeln om. MTB-drivlinan lyftes över, däck monterades och någonstans hann jag provcykla hela set-upen en kort sväng. Peppar peppar allt Verkade faktiskt gå min väg. Sen var det bara ner med cykeln i väskan, packa bilen och ställa klockan.
Tidigt på måndag morgon bar det av med nosen pekandes söderöver. Det blev en lång dag då jag också passade på att boka in diverse jobbrelaterade besök längs vägen. Strax efter 18:00 parkerade i Limhamn och välkomnades av min sprudlande glada blivande reskamrat.
Vår tredje reskamrat hade fått förhinder så det var bara vi två, postnord borde kunna hinna leverera däck nu på kvällen, grytan puttrade på spisen, ingen stress till flygplatsen....ja allt gick i hundrafyrtio.
Men första delen av resan var redan klar, nu var det på riktigt. Vi käkade, drack ett glas vin, lärde känna varandra och mitt i allt plingade det på dörrklockan – Postnord kom med ett cykelpaket!
Hux flux var däcken bytta och Basson nedpackad i cykelväskan. Snabbspola framåt och vi boardar ett fullsatt plan till Tirana strax innan midnatt.
Dag 1 – Tirana - Bulqiza
Hotelfrukosten blev en ganska ospännande historia. Omelett och kaffe eller varm choklad. Under inga omständigheter kunde man få kaffe OCH varm choklad....inget att hänga läpp över när man vet att det ligger en stor påse vinegum i ramväskan.
Cyklarna skruvades snabbt ihop och cykelväskorna försvann in i någon städskrubb.
Adjö! Vi ses om en vecka.
Vi navigerade ut från flygplatsområdet, oklart om vi körde med eller mot trafiken, men ganska snart så vek vi in på en liten avkrok och vips träffade hjulen på albanskt grus för första gången. Det var albansk väg pytt-i-panna direkt med allt från fina grussektioner till stora gropar och rejäla stenar, allt utsmyckad me den blandning av prunkande fauna eller växande sopberg.
Kontraster skulle bli ledordet på resan. Så småningom var vi tillbaka i stadsmiljö och gjorde vårt bästa för att följa Garmins något svårtydda instruktioner. Vid en liten sidogata gick åsikterna isär och Jarek pilade upp längs en liten brant grand. Jag uppfattade “jag kollar” och tänkte då väntar jag väl här då. Några minuter senare stod jag fortfarande kvar där själv. Ytterligare en stund senare bestämde jag mig för att följa efter upp i gränden och när jag kom ut till en väg igen försökte jag efter bästa förmåga fråga lokalbefolkningen om de sett någon annan cyklist passera. Mina kommunikationsförsök visade sig dock vara förgäves och efter en stund bestämde jag mig för att cykla tillbaka till punkten där vi skiljdes. Jag väntade lite till, sen cyklade jag ner till huvudgatan och försökte speja efter den orangea hjälmen men utan vidare framgång.
Albanien är ju inte medlemmar i EU, roamingen gör man klokast i att stänga av, men i det här skedet var det värt ett försök. Jag försökte ringa men utan framgång. Jag inser att vi kanske borde ha pratat om hur vi hanterar sådana situationer i förväg. Till slut bestämmer jag mig för att helt enkelt cykla på enligt GPS-spåret, någonstans måste vi ju ändå träffa på varandra.
Några minuter senare ringer mobilen – det var Jarek. Och jodå han väntade längre fram på rutten, fortsätt trampa uppåt och utåt från stan bara. Tio minuter, en kvart senare var vi återförenade och färden fortsatte upp mot Bergen. Ju längre upp vi kom desto glesare blev det mellan husen och de sista milen skulle vi vara helt beroende av att vi hade med oss allt vi behöver.
Jag skulle snabbt lära mig att min reskamrat har ett välutvecklat luktsinne vad gäller tillgången till kaffe, snacks och inte minst öl. Lite då och då stannar den vita Basson till vid något man förmodar är någons hem och sekunder senare har men espresso och en burk fruktjos i handen.
Som det där blåa lilla skjulet vi stärkte oss i. Nästan oavsett var man befann sig på rean, gick det alltid att hitta något att äta eller dricka.
Så småningom lämnade vi dock bebyggelsen helt bakom oss och började resan genom berglandskapet. Letar man definitioner på gravel på Internet så finns alla du kan hitta i Albanien, och några till. Ibland rullade det bara på utan minsta lilla ansträngning, ibland stod man nästan still, och då utför. Vad var egentligen värst, att försöka cykla uppför på de grova stenarna eller nedför? Timmarna gick, landskapet ändrade karaktär många gånger men till slut var vi princip “uppe”. Bara några sista svängar och krön. Från att ha varit ensammast på Jorden ramades tillvaron nu in av slamrande maskiner och stora brummande lastbilar som transporterade sten. Lastbilarna drog upp stora dammoln som med motljuset fick det hela att kännas som vi var på väg rätt in till Saurons öga. Sen börjar utförskörningen längs bergsväggen. Vi kör om lastbilarna samtidigt som vi försöker undvika de stora väghålen som döljer sig bakom den täta dammröken.
Ibland blixtrar det till av strålkastarna från en gammal Merca som letar sig uppför berget. Dammröken börjar sakteligen skingra sig och sen står vi där med sikten tillbaka, inte långt från vår destination.
Mörka moln tornar upp sig runtom mig och ett svalt duggregn börjar falla. En liten utförskörning var bara, men jag hade redan börjat bli kall så jag stannade till för att sätta på mig regnjacka och förstärkningsplagg. Trötta och smutsiga bär vi in cyklarna på hotellet. En skållning senare (det är mm precision på albanska varmvattenkranar) traskar vi ut på gatan i jakt på middag.
Det slutar med chips, nötter och en albansk pizza. Sen är det bara lägga all elektronik på laddning och stänga ögonen. Dryga 10 mil och 3000+ höjdmeter senare. Vilken dag. Ett dygn har gått, det känns som en vecka.
Ögonlocken klibbar, huvudet känns som dagen eftermidsommarafton nån gång för länge länge sedan i ungdomens glansdagar. Allt utan en enda droppe alkohol. Runtomkring mig studsar ljuset från de vita väggarna. Klockan torde vara strax innan 08:00 och vår plan var att sitta på cyklarna till 09:00.
Kanske optimistiskt, kanske görbart. Men egentligen vad spelar det för roll? Nu är vi här. Vi är i Albanien. Nu kör vi!
Men innan vi kommer dit, tillåt en liten tillbakablick som förklarar hur jag hamnade här.
2024 var ett rätt så påfrestande år, ett sånt år där man bara borrar ner huvudet och stretar på som en god lutheran. Förlusten av en förälder, ett diskbråck från helvetet…och en jäkla massa smågrus i maskineriet. Därmed inte sagt att det inte fanns ljusglimtar men netto slutade nog året på minus i alla fall. Så under vintern 2024/2025 började jag fundera på vilka roliga mål jag kunde sätta upp för mig själv. På listan fanns ditten och datten, bland annat landsvägsloppet Mallorca 312 i April som fick bli något slags första riktmärke.
Vinterträningen rullade på hyfsat nere i garaget. Vete sjutton om den egentligen var så glädjefylld, kanske mer av naturen “få det gjort” men det rullade på. I tankarna var jag redan på Mallis i kortkort.
Nånstans där mitt i vintern läste jag ett inlägg i graveltråden om en planerad resa till Albanien.
Jarek har ju berikat forumet under lång tid med bilder och historier från för många “udda” destinationer och har med åren blivit något av en Albanien-konnessör.
Jag har många gånger tittat på bilderna, stora sopberg av plast vid vägkanten, bunkrar och andra minnen från ännu tuffare tider, Garmin-skärmbilder och en herrans massa öl.
Även om jag uppskattat skildringarna har jag aldrig känt något större sug eller intresse att skrapa mer än bara på ytan. Cykelresorna man drömmer om har snarare varit av den fantasilösare sorten – Spanien, Italien, Portugal….och Montenegro sen jag hörde ultracyklisten Christoph Strasser beskriva landet som ett Mallis utan turister. Och Montenegro är ju praktiskt taget Albanien eller hur?
Något klickade i alla fall, och jag skickade i väg ett PM till Jarek med lite grundläggande frågor om resan, vad han hade tänkt sig, reselogistik. Efter många mess fram och tillbaka var det bestämt – klart jag skulle till Albanien med Jarek. De snuskbilliga flygbiljetterna blev snabbt betydligt mycket dyrare då jag lyckades boka utresa några dagar innan planerat datum. Att boka om kostar nämligen en slant.
Ironiskt nog så ställdes vår planerade avgång sed mera in, och vi blev ombokade till den tidigare avgången. Så kostnaden för ändringen var helt i onödan….
Veckorna gick, biljetterna låg sparade i mailkorgen och inte allt för mycket tankekraft ägnades åt Albanienresan. Mallorca 312-planerna grusades också, dock helt självvalt. Vi åkte till Mallis med familjen i stället på påsklovet och cyklade motsvarande mellansträckan på egen hand. Betydligt mycket mer cykling för pengarna och en glad familj = win win.
Efter Mallis gick allt rätt fort – det hade bestämts att man skulle försöka operera diskbråcket från fjolåret i alla fall, någon gång i maj, mycket på jobbet och allmän vardagsstress så dagarna bara rusade förbi. Dags att ta upp Albanien igen på dagordningen – det fanns ju lite att fundera kring, bland annat då flyget gick från Malmö vilket som bekant inte är förort till Stockholm där jag bor.
Efter måååååånga mess fram och tillbaka (tack Jarek för ditt tålamod) var det mesta kring logistiken utrett – nu återstod bara materialfrågan respektive packningen. Lämpliga väskor fanns sedan innan och packlistan kändes också rätt solklar. Däremot var våndan enorm kring utväxling och däck val.
Jag fick bilder på “vägar” i min inkorg som mer såg ut som Endurospår och insåg snabbt att albansk gravel har rätt lite att göra med svenska motsvarigheten. Här behövdes grövre doningar, samtidigt som det ju också skulle bli en hel del asfalt.
Dagar innan avgång stresshandlades ett par Thunder Burt på happy, som enligt Internet borde rymmas precis i ramen. Däcken kom precis på fredagen (avgång måndag) och under ett par frenetiska timmar byggdes hela cykeln om. MTB-drivlinan lyftes över, däck monterades och någonstans hann jag provcykla hela set-upen en kort sväng. Peppar peppar allt Verkade faktiskt gå min väg. Sen var det bara ner med cykeln i väskan, packa bilen och ställa klockan.
Tidigt på måndag morgon bar det av med nosen pekandes söderöver. Det blev en lång dag då jag också passade på att boka in diverse jobbrelaterade besök längs vägen. Strax efter 18:00 parkerade i Limhamn och välkomnades av min sprudlande glada blivande reskamrat.
Vår tredje reskamrat hade fått förhinder så det var bara vi två, postnord borde kunna hinna leverera däck nu på kvällen, grytan puttrade på spisen, ingen stress till flygplatsen....ja allt gick i hundrafyrtio.
Men första delen av resan var redan klar, nu var det på riktigt. Vi käkade, drack ett glas vin, lärde känna varandra och mitt i allt plingade det på dörrklockan – Postnord kom med ett cykelpaket!
Hux flux var däcken bytta och Basson nedpackad i cykelväskan. Snabbspola framåt och vi boardar ett fullsatt plan till Tirana strax innan midnatt.
Dag 1 – Tirana - Bulqiza
Hotelfrukosten blev en ganska ospännande historia. Omelett och kaffe eller varm choklad. Under inga omständigheter kunde man få kaffe OCH varm choklad....inget att hänga läpp över när man vet att det ligger en stor påse vinegum i ramväskan.
Cyklarna skruvades snabbt ihop och cykelväskorna försvann in i någon städskrubb.
Adjö! Vi ses om en vecka.
Vi navigerade ut från flygplatsområdet, oklart om vi körde med eller mot trafiken, men ganska snart så vek vi in på en liten avkrok och vips träffade hjulen på albanskt grus för första gången. Det var albansk väg pytt-i-panna direkt med allt från fina grussektioner till stora gropar och rejäla stenar, allt utsmyckad me den blandning av prunkande fauna eller växande sopberg.
Kontraster skulle bli ledordet på resan. Så småningom var vi tillbaka i stadsmiljö och gjorde vårt bästa för att följa Garmins något svårtydda instruktioner. Vid en liten sidogata gick åsikterna isär och Jarek pilade upp längs en liten brant grand. Jag uppfattade “jag kollar” och tänkte då väntar jag väl här då. Några minuter senare stod jag fortfarande kvar där själv. Ytterligare en stund senare bestämde jag mig för att följa efter upp i gränden och när jag kom ut till en väg igen försökte jag efter bästa förmåga fråga lokalbefolkningen om de sett någon annan cyklist passera. Mina kommunikationsförsök visade sig dock vara förgäves och efter en stund bestämde jag mig för att cykla tillbaka till punkten där vi skiljdes. Jag väntade lite till, sen cyklade jag ner till huvudgatan och försökte speja efter den orangea hjälmen men utan vidare framgång.
Albanien är ju inte medlemmar i EU, roamingen gör man klokast i att stänga av, men i det här skedet var det värt ett försök. Jag försökte ringa men utan framgång. Jag inser att vi kanske borde ha pratat om hur vi hanterar sådana situationer i förväg. Till slut bestämmer jag mig för att helt enkelt cykla på enligt GPS-spåret, någonstans måste vi ju ändå träffa på varandra.
Några minuter senare ringer mobilen – det var Jarek. Och jodå han väntade längre fram på rutten, fortsätt trampa uppåt och utåt från stan bara. Tio minuter, en kvart senare var vi återförenade och färden fortsatte upp mot Bergen. Ju längre upp vi kom desto glesare blev det mellan husen och de sista milen skulle vi vara helt beroende av att vi hade med oss allt vi behöver.
Jag skulle snabbt lära mig att min reskamrat har ett välutvecklat luktsinne vad gäller tillgången till kaffe, snacks och inte minst öl. Lite då och då stannar den vita Basson till vid något man förmodar är någons hem och sekunder senare har men espresso och en burk fruktjos i handen.
Som det där blåa lilla skjulet vi stärkte oss i. Nästan oavsett var man befann sig på rean, gick det alltid att hitta något att äta eller dricka.
Så småningom lämnade vi dock bebyggelsen helt bakom oss och började resan genom berglandskapet. Letar man definitioner på gravel på Internet så finns alla du kan hitta i Albanien, och några till. Ibland rullade det bara på utan minsta lilla ansträngning, ibland stod man nästan still, och då utför. Vad var egentligen värst, att försöka cykla uppför på de grova stenarna eller nedför? Timmarna gick, landskapet ändrade karaktär många gånger men till slut var vi princip “uppe”. Bara några sista svängar och krön. Från att ha varit ensammast på Jorden ramades tillvaron nu in av slamrande maskiner och stora brummande lastbilar som transporterade sten. Lastbilarna drog upp stora dammoln som med motljuset fick det hela att kännas som vi var på väg rätt in till Saurons öga. Sen börjar utförskörningen längs bergsväggen. Vi kör om lastbilarna samtidigt som vi försöker undvika de stora väghålen som döljer sig bakom den täta dammröken.
Ibland blixtrar det till av strålkastarna från en gammal Merca som letar sig uppför berget. Dammröken börjar sakteligen skingra sig och sen står vi där med sikten tillbaka, inte långt från vår destination.
Mörka moln tornar upp sig runtom mig och ett svalt duggregn börjar falla. En liten utförskörning var bara, men jag hade redan börjat bli kall så jag stannade till för att sätta på mig regnjacka och förstärkningsplagg. Trötta och smutsiga bär vi in cyklarna på hotellet. En skållning senare (det är mm precision på albanska varmvattenkranar) traskar vi ut på gatan i jakt på middag.
Det slutar med chips, nötter och en albansk pizza. Sen är det bara lägga all elektronik på laddning och stänga ögonen. Dryga 10 mil och 3000+ höjdmeter senare. Vilken dag. Ett dygn har gått, det känns som en vecka.
).
Blandning!
