[RR] Gravel på Albanska

glitch

Aktiv medlem
[RR] Gravel på Albanska
Prolog

Ögonlocken klibbar, huvudet känns som dagen eftermidsommarafton nån gång för länge länge sedan i ungdomens glansdagar. Allt utan en enda droppe alkohol. Runtomkring mig studsar ljuset från de vita väggarna. Klockan torde vara strax innan 08:00 och vår plan var att sitta på cyklarna till 09:00.

Kanske optimistiskt, kanske görbart. Men egentligen vad spelar det för roll? Nu är vi här. Vi är i Albanien. Nu kör vi!

Men innan vi kommer dit, tillåt en liten tillbakablick som förklarar hur jag hamnade här.

2024 var ett rätt så påfrestande år, ett sånt år där man bara borrar ner huvudet och stretar på som en god lutheran. Förlusten av en förälder, ett diskbråck från helvetet…och en jäkla massa smågrus i maskineriet. Därmed inte sagt att det inte fanns ljusglimtar men netto slutade nog året på minus i alla fall. Så under vintern 2024/2025 började jag fundera på vilka roliga mål jag kunde sätta upp för mig själv. På listan fanns ditten och datten, bland annat landsvägsloppet Mallorca 312 i April som fick bli något slags första riktmärke.

Vinterträningen rullade på hyfsat nere i garaget. Vete sjutton om den egentligen var så glädjefylld, kanske mer av naturen “få det gjort” men det rullade på. I tankarna var jag redan på Mallis i kortkort.

Nånstans där mitt i vintern läste jag ett inlägg i graveltråden om en planerad resa till Albanien.
Jarek har ju berikat forumet under lång tid med bilder och historier från för många “udda” destinationer och har med åren blivit något av en Albanien-konnessör.

Jag har många gånger tittat på bilderna, stora sopberg av plast vid vägkanten, bunkrar och andra minnen från ännu tuffare tider, Garmin-skärmbilder och en herrans massa öl.

Även om jag uppskattat skildringarna har jag aldrig känt något större sug eller intresse att skrapa mer än bara på ytan. Cykelresorna man drömmer om har snarare varit av den fantasilösare sorten – Spanien, Italien, Portugal….och Montenegro sen jag hörde ultracyklisten Christoph Strasser beskriva landet som ett Mallis utan turister. Och Montenegro är ju praktiskt taget Albanien eller hur?



Något klickade i alla fall, och jag skickade i väg ett PM till Jarek med lite grundläggande frågor om resan, vad han hade tänkt sig, reselogistik. Efter många mess fram och tillbaka var det bestämt – klart jag skulle till Albanien med Jarek. De snuskbilliga flygbiljetterna blev snabbt betydligt mycket dyrare då jag lyckades boka utresa några dagar innan planerat datum. Att boka om kostar nämligen en slant.

Ironiskt nog så ställdes vår planerade avgång sed mera in, och vi blev ombokade till den tidigare avgången. Så kostnaden för ändringen var helt i onödan….

Veckorna gick, biljetterna låg sparade i mailkorgen och inte allt för mycket tankekraft ägnades åt Albanienresan. Mallorca 312-planerna grusades också, dock helt självvalt. Vi åkte till Mallis med familjen i stället på påsklovet och cyklade motsvarande mellansträckan på egen hand. Betydligt mycket mer cykling för pengarna och en glad familj = win win.

Efter Mallis gick allt rätt fort – det hade bestämts att man skulle försöka operera diskbråcket från fjolåret i alla fall, någon gång i maj, mycket på jobbet och allmän vardagsstress så dagarna bara rusade förbi. Dags att ta upp Albanien igen på dagordningen – det fanns ju lite att fundera kring, bland annat då flyget gick från Malmö vilket som bekant inte är förort till Stockholm där jag bor.

Efter måååååånga mess fram och tillbaka (tack Jarek för ditt tålamod) var det mesta kring logistiken utrett – nu återstod bara materialfrågan respektive packningen. Lämpliga väskor fanns sedan innan och packlistan kändes också rätt solklar. Däremot var våndan enorm kring utväxling och däck val.

Jag fick bilder på “vägar” i min inkorg som mer såg ut som Endurospår och insåg snabbt att albansk gravel har rätt lite att göra med svenska motsvarigheten. Här behövdes grövre doningar, samtidigt som det ju också skulle bli en hel del asfalt.

Dagar innan avgång stresshandlades ett par Thunder Burt på happy, som enligt Internet borde rymmas precis i ramen. Däcken kom precis på fredagen (avgång måndag) och under ett par frenetiska timmar byggdes hela cykeln om. MTB-drivlinan lyftes över, däck monterades och någonstans hann jag provcykla hela set-upen en kort sväng. Peppar peppar allt Verkade faktiskt gå min väg. Sen var det bara ner med cykeln i väskan, packa bilen och ställa klockan.

Tidigt på måndag morgon bar det av med nosen pekandes söderöver. Det blev en lång dag då jag också passade på att boka in diverse jobbrelaterade besök längs vägen. Strax efter 18:00 parkerade i Limhamn och välkomnades av min sprudlande glada blivande reskamrat.

Vår tredje reskamrat hade fått förhinder så det var bara vi två, postnord borde kunna hinna leverera däck nu på kvällen, grytan puttrade på spisen, ingen stress till flygplatsen....ja allt gick i hundrafyrtio.

Men första delen av resan var redan klar, nu var det på riktigt. Vi käkade, drack ett glas vin, lärde känna varandra och mitt i allt plingade det på dörrklockan – Postnord kom med ett cykelpaket!

Hux flux var däcken bytta och Basson nedpackad i cykelväskan. Snabbspola framåt och vi boardar ett fullsatt plan till Tirana strax innan midnatt.

Dag 1 – Tirana - Bulqiza

Hotelfrukosten blev en ganska ospännande historia. Omelett och kaffe eller varm choklad. Under inga omständigheter kunde man få kaffe OCH varm choklad....inget att hänga läpp över när man vet att det ligger en stor påse vinegum i ramväskan.
Cyklarna skruvades snabbt ihop och cykelväskorna försvann in i någon städskrubb.

Adjö! Vi ses om en vecka.

Vi navigerade ut från flygplatsområdet, oklart om vi körde med eller mot trafiken, men ganska snart så vek vi in på en liten avkrok och vips träffade hjulen på albanskt grus för första gången. Det var albansk väg pytt-i-panna direkt med allt från fina grussektioner till stora gropar och rejäla stenar, allt utsmyckad me den blandning av prunkande fauna eller växande sopberg.

Kontraster skulle bli ledordet på resan. Så småningom var vi tillbaka i stadsmiljö och gjorde vårt bästa för att följa Garmins något svårtydda instruktioner. Vid en liten sidogata gick åsikterna isär och Jarek pilade upp längs en liten brant grand. Jag uppfattade “jag kollar” och tänkte då väntar jag väl här då. Några minuter senare stod jag fortfarande kvar där själv. Ytterligare en stund senare bestämde jag mig för att följa efter upp i gränden och när jag kom ut till en väg igen försökte jag efter bästa förmåga fråga lokalbefolkningen om de sett någon annan cyklist passera. Mina kommunikationsförsök visade sig dock vara förgäves och efter en stund bestämde jag mig för att cykla tillbaka till punkten där vi skiljdes. Jag väntade lite till, sen cyklade jag ner till huvudgatan och försökte speja efter den orangea hjälmen men utan vidare framgång.

Albanien är ju inte medlemmar i EU, roamingen gör man klokast i att stänga av, men i det här skedet var det värt ett försök. Jag försökte ringa men utan framgång. Jag inser att vi kanske borde ha pratat om hur vi hanterar sådana situationer i förväg. Till slut bestämmer jag mig för att helt enkelt cykla på enligt GPS-spåret, någonstans måste vi ju ändå träffa på varandra.

Några minuter senare ringer mobilen – det var Jarek. Och jodå han väntade längre fram på rutten, fortsätt trampa uppåt och utåt från stan bara. Tio minuter, en kvart senare var vi återförenade och färden fortsatte upp mot Bergen. Ju längre upp vi kom desto glesare blev det mellan husen och de sista milen skulle vi vara helt beroende av att vi hade med oss allt vi behöver.

Jag skulle snabbt lära mig att min reskamrat har ett välutvecklat luktsinne vad gäller tillgången till kaffe, snacks och inte minst öl. Lite då och då stannar den vita Basson till vid något man förmodar är någons hem och sekunder senare har men espresso och en burk fruktjos i handen.

Som det där blåa lilla skjulet vi stärkte oss i. Nästan oavsett var man befann sig på rean, gick det alltid att hitta något att äta eller dricka.

Så småningom lämnade vi dock bebyggelsen helt bakom oss och började resan genom berglandskapet. Letar man definitioner på gravel på Internet så finns alla du kan hitta i Albanien, och några till. Ibland rullade det bara på utan minsta lilla ansträngning, ibland stod man nästan still, och då utför. Vad var egentligen värst, att försöka cykla uppför på de grova stenarna eller nedför? Timmarna gick, landskapet ändrade karaktär många gånger men till slut var vi princip “uppe”. Bara några sista svängar och krön. Från att ha varit ensammast på Jorden ramades tillvaron nu in av slamrande maskiner och stora brummande lastbilar som transporterade sten. Lastbilarna drog upp stora dammoln som med motljuset fick det hela att kännas som vi var på väg rätt in till Saurons öga. Sen börjar utförskörningen längs bergsväggen. Vi kör om lastbilarna samtidigt som vi försöker undvika de stora väghålen som döljer sig bakom den täta dammröken.

Ibland blixtrar det till av strålkastarna från en gammal Merca som letar sig uppför berget. Dammröken börjar sakteligen skingra sig och sen står vi där med sikten tillbaka, inte långt från vår destination.

Mörka moln tornar upp sig runtom mig och ett svalt duggregn börjar falla. En liten utförskörning var bara, men jag hade redan börjat bli kall så jag stannade till för att sätta på mig regnjacka och förstärkningsplagg. Trötta och smutsiga bär vi in cyklarna på hotellet. En skållning senare (det är mm precision på albanska varmvattenkranar) traskar vi ut på gatan i jakt på middag.

Det slutar med chips, nötter och en albansk pizza. Sen är det bara lägga all elektronik på laddning och stänga ögonen. Dryga 10 mil och 3000+ höjdmeter senare. Vilken dag. Ett dygn har gått, det känns som en vecka.

IMG_20250506_021458.webpIMG_20250506_083805.webpIMG_20250506_091027.webpIMG_20250506_095004.webpIMG_20250506_105702.webpIMG_20250506_125314.webpIMG_20250506_132411.webpIMG_20250506_134548.webpIMG_20250506_142749.webpIMG_20250506_145656.webpIMG_20250506_145701.webpIMG_20250506_160456.webpIMG_20250506_160925.webpIMG_20250506_165505_1.webpIMG_20250506_175853.webpIMG_20250506_175900.webpIMG_20250506_181648.webpIMG_20250506_181656.webpIMG_20250506_183007.webpIMG_20250507_074114.webp
 
[RR] Gravel på Albanska
Det här såg jag inte komma. Minns att du i någon tråd ifrågasatte @jarek996 val av Albanien som resmål. Att ni är duktiga cyklister har jag redan förstått. Vet inte hur mycket kontakt ni har haft, men häftigt att dra iväg tillsammans på det här sättet, det kan ju bli ganska jobbigt om personkemin inte funkar när det är tuffa förhållanden/cykling.
 
[RR] Gravel på Albanska
Dag 2 – Bulqize – Krüje
80 km / ~2000 hm

Nånstans mellan 6 och sju började hade jag sovit klart. Jag vill minnas att frukost var från åtta så först lite meningslöst tidsfördriv med slösurfande i sängen och andra banaliteter.
I sängen bredvid följde man samma principer så vi låg där en stund medan systemet sakteligen vaknade till liv. En bra grej att kolla när man bokar boende är att det faktiskt finns två sängar. Inte sällan innebär dubbelrum en dubbelsäng som inte kan skjutas isär och även om vi trivdes i varandras sällskap var vi inte riktigt på dubbelsängstadiet (än).

Frukosten servades högst upp i Huset med utsikt åt alla hall. Föga förvånande var vi till synes de enda gästerna. Menyn bestod av pannkakor, grönsaker, ost, honung, oliver, bröd, kaffe, jos....rätt mycket vad som skulle bli standard de kommande dagarna (undantaget pannkakorna då).

Efter frukosten var det bara att svida om till cykelkläderna igen och börja processen med att stuva in allt i cykelväskorna. Till sist, alltid dubbelkolla att kort, pass och mobil är med och ligger så att de under inga omständigheter kan komma på villovägar.

Morgonluften var frisk och syrerik, gårdagens och nattens regn hade kylt av luften avesvärt men det var snudd på torrt på vägarna redan och solen började sakteligen masa sig upp och bryta igenom molnen.

En kort inte särskilt brand stigning senare nöjt vi av utsikten och hade sedan en bra bit av härlig utförskörning på asphalt framför oss. Glest mellan bilarna och fantastiska vyer gav en försmak av vad som skulle bli ännu en fantastisk dag på cykeln.

Trots den tuffa starten kändes kroppen helt okej. Bara peppen av att vara iväg så här gör ju sitt om inte annat. Målet för dagen var Krüje som är en stor turistattraktion för sin fästning och strategiska läge. Närheten till Tirana bidrar så klart till besökarinflödet.

Men först en fin dag i sadeln som mest skulle gå upp och ner. Totalt dryga 8 mil och knappa 2000 höjdmeter. De tunga molnen lämnade vi bakom oss på höjden och ju längre ifrån vi kom desto starkare sken solen. Mestadels flöt allt på enligt ritad rutt mnen ibland fick man vara kreativ. I ett av fälten skulle det visa sig att den lilla bro man kunde korsa vattendraget med var så igenvuxen att vi inte såg den förrän vi hittat ett annat ställe att hoppa över på.

En helt underbar grej med Albanien – det går att proviantera nästan var som helst. Finns det beyggelse hittar du någonstans att handla. Ofta stannade vi snabbt bara till vid vad som såg ut som en privatbostad och vips satt man med en kaffe och jos i handen i ett gammalt pars trädgård.

Vid ett sånt här stop slutade det med att gamla mamma ringed upp dottern som emigrerat till Tyskland på Whatsapp (Internet finns överallt) och jag fick prata tyska med dottern som medlade. Nånstans i ett av fälten hade jag rivit upp små smår på ena vaden – något paret genast såg till att jag fick bade tvätta och plåstra om. Det är fantastiskt hur språkbarriären ibland till och med göra saker och ting lättare. Att gestikulera, visa och pekan kan ibland funka bättre än att man ska försöka hanka sig fram med undermåliga språkkunskaper.

Nåväl nog om detta sidospår. Allt rullade på enligt plan, det blev några kaffestopp, det blev nåt glasstopp, jag fick äntligen prova på de mytomspunna “7 day Croissanterna” som jag hört så mycket om på ultracyklisten Christoph Strassers pod – livet var helt enkel bara riktigt gött.

Sista biten var det en del asfalt och jag började bli rätt mör men nu var det bara sista knäppen upp igenom byn till boenet kvar. Vårt lilla kryp-in låg precis invid ruinerna på höjden med magisk utsikt.

En snabb öl, dusch och ombyte, sen var vi redo att ta oss ner till Tirana och dagens nästa programpunkt – Lagpresentationen för årets Giro d’italia i centrala Tirana.

Vi gick ner till torget och började fråga om taxi, en äldre herre vi fick kontakt med tyckte väl att than visst kunde köra oss till ett pris som låg i linje med vad vi luskat u tatt en taxi borde kosta. Så bara att hoppa in i den gamla Mercan och spänna på sig bältet.

Här hade jag kunnat berätta om en hårresande mardrömstrip nerför berget men faktiskt så körde gubben helt sansat. Det är lite lustigt det där, man kommer till ett land med en massa fördomaer och förväntningar, och snudd på inga infrias. Ingen som försöker skörta up pen stup i kvarten eller kränga på en en massa skräp – näe här var det bara en snäll äldre herre som såg två snubbar som behövde skjuts till Tirana så han kunde väl hjälpa till.

Resan tog nog närmare en timme men väl på plats hade programmet bara i princip börjat. Lag efter lag presenterades på stora scenen, lagets stjärna fick säga några ord och sen var det dags för nästa gang. Emellanåt var det lite folkdans och show och så hall det på tills man gått igenom hela uppställningen. Mot slutet började mitt intresse tryta lite, magen kurrade och jag var nu mest fokuserad på att hitta mat och sen sova. Vi funderade lite på om vi skulle äta i Tirana men det blev istället taxijakt för hemfärd. Men först lite förstärkning i form av glass och någon bakelse.

Tillbakaresan gick i en riktig taxi – trist, jag hade hellre åkt med gubben. När vi anlände var klockan nog efter 21 och byn rätt tom men några restauranger var fortfarande öppna så vi slapp gå hungriga.

Efter maten var det bara att sätta igång kvällsrutinen igen, koppla in alla laddare, styra upp packningen lite och sen släcka lampan.
IMG_20250507_074203.webpIMG_20250507_074704.webpIMG_20250507_091001.webpIMG_20250507_092032.webpIMG_20250507_092036.webpIMG_20250507_110455.webpIMG_20250507_114506.webpIMG_20250507_134924.webpIMG_20250507_134929.webpIMG_20250507_153053.webpIMG_20250507_154919.webpIMG_20250507_162233.webpIMG_20250507_174835.webpIMG_20250507_174858.webpIMG_20250507_174923.webpIMG_20250507_180025.webpIMG_20250507_181020.webpIMG_20250507_191331.webpIMG_20250507_194534_2.webpIMG_20250507_213533.webp
 
[RR] Gravel på Albanska
Det här såg jag inte komma. Minns att du i någon tråd ifrågasatte @jarek996 val av Albanien som resmål. Att ni är duktiga cyklister har jag redan förstått. Vet inte hur mycket kontakt ni har haft, men häftigt att dra iväg tillsammans på det här sättet, det kan ju bli ganska jobbigt om personkemin inte funkar när det är tuffa förhållanden/cykling.

Jamen precis, det är ju det som är så roligt i det hela. Någonstans väcktes en nyfikenhet hos mig, som att det måste finnas mer än bara det jag sett på bilderna som Jarek postat tidigare. Och ju mer vi messade med varandra desto större blev nyfikenheten. Vi kände inte varandra innan annat än som två nick på happy - men samtidigt två vuxna män som gillar cykel, resor och upplevelser - what could possibly go wrong :)
Sen är det självklart en förutsättning att man är anpassningsbar och inte så om sig och kring sig men i vår första dialog över PM så kände jag i var fall ganska snabbt att det här kommer funka.

Sen i ärlighetens namn kom jag ju till dukat bord. Jarek hade fixat och planerat alla rutter så jag behövde bara ladda ned en gpx och trampa. Respektive det underlättar att resa med någon som varit i trakterna och har koll på läget. För mig var det bara att försöka hänga med efter bästa förmåga = han fick snällt vänta på mig :)
 
[RR] Gravel på Albanska
Det här såg jag inte komma. Minns att du i någon tråd ifrågasatte @jarek996 val av Albanien som resmål. Att ni är duktiga cyklister har jag redan förstått. Vet inte hur mycket kontakt ni har haft, men häftigt att dra iväg tillsammans på det här sättet, det kan ju bli ganska jobbigt om personkemin inte funkar när det är tuffa förhållanden/cykling.
Ingen kontakt ALLS!
Dricker man mycket öl, och skriker inte "JAG MÅSTE STANNA OCH ÄTA LUNCH (kl. 12-14)" , då är det redan OK.

Förresten det var inte första gången jag tog risk, för att glitch är ANDRA happyisten som var med mig i Albanien!
Med j12d342 blev vi kompisar direkt (kanske därför, att första natten hade vi en stor dubbelsäng 😍 :ROFLMAO:).
År efter Albanien var vi på Cypern! Då var det BARA planerade dubbelsängar :ROFLMAO:
 
Senast ändrad:
[RR] Gravel på Albanska
Timmarna gick, landskapet ändrade karaktär många gånger men till slut var vi princip “uppe”. Bara några sista svängar och krön

Men om du beskriver, så beskriv HELA sanningen!

Det ska stå: Timmarna gick, jag grät FLERA GÅNGER och tänkte vända och flyga tillbaka.

Och därför vår nästa resa blir lite lättare. Donau (källan-Wien) 1200 km på 6 dagar (+ 10 öl om dan) :ROFLMAO:
 
Senast ändrad:
[RR] Gravel på Albanska
Men om du beskriver, så beskriv HELA sanningen!

Det ska stå: Timmarna gick, jag grät FLERA GÅNGER och tänkte vända och flyga tillbaka.

Och därför vår nästa resa blir lite lättare. Donau (källan-Wien) 1200 km på 6 dagar (+ 10 öl om dan) :ROFLMAO:

det var för varmt, fanns ingen vätska kvar i kroppen för att producera tårar 🤣
 
[RR] Gravel på Albanska
Dag 3 - Krujë - Durrës
80 km - 700 hm

Då var det dags igen då - tror ni börjar fatta rutinen. Slösurfa, kravla sig upp och jaga på köket att två hungriga cyklister vill ha frukost och sen försöka hitta den optimala platsen på en helt tom servering.
Med formidabel utsikt intogs frukosten som idag bestod av - jepp rätt gissat, lite grönt, honung, oliver, random kex, jos och kaffe.

Efter frukosten traskde vi runt ruinerna och fästningen en stund för att bocka av turistattraktionerna. Morgonen bjöd på lite svalare väder och moln så vi kände ingen jättestress att komma iväg. Dagens etapp skulle bli lättåkt jämfört med de två första så ingen tidspress här inte. Generellt är ju Merca #1 i Albanien, men frågan är om inte den riktiga bo$$en ändå var ägaren till Volvon som stod i närheten av vårt boende.

Innan vi lämnade byn jagade vi rätt på ett växlingskontor för att fylla på reskassan något. Sen bar det av utför och ut mot kusten.
Som på beställning sprack det upp och solen värmde på precis så där lagom mycket. Överallt byggs och grejas det och vi fick en svalkande dusch av en stor lastbil som höll på vattna vad som på sikt skulle bli en ny fin bred väg av "EU-standard".

En bit in på dagen, på en lång raka blev vi starstruck. Team Ineos var ute och rullade benen innan morgondagens Girostart. Luft high fives och jubel utbyttes på båda sidorna eller nåt i den stilen.

I stort väldigt fina vägar idag, även grusvägarna var lättåkta och klättringarna (som alltid finns med) var rätt behagliga. Som tidigare, glest mellan bilarna vilket gör att man ibland kanske blir för avslappnad. I synnerhet runt dolda kurvor så gäller det ändå att vara lite vaken då det gärna skärs genom kurvorna.

På temata trafikvett bör ämnet sköldpaddor belysas - de är många och de har exakt noll trafikvett. Jag kom att kalla dem för "albanska farthinder". Rätt vad det är ligger de där mitt på vägen - ibland solar de, ibland är dem på jakt efter sin blilvande livspartner, ibland tror jag de bara vill jävlas. Hur som, se upp för sköldpaddor!'

Nånstans efter lunch rullade vi igenom ett strandsamhälle och magen började kommunicera att påfyllning hade varit lämpligt. Emellertid var det väldigt mycket "pre-season" - med andra ord allt var stängt / höll på förbereda inför säsongen så till slut gav vi upp och rullade vidare mot slutdestinationen. Jag tror det hela slutade med att jag tryckte en kebab i pita på en mack sen medan Jarek fyllde på cellernas vätskelager med albansk lager.

I utkanten av Durrës hittade vi Jayco Alula teambussen med punka. Tur de var i Albanien - är det något det finns gott om så är det gummiverkstäder. Just däck, bromsar och hjulupphängningar måste nog vara lite av albanernas spetskompetens givet hur vägarna bitvis ser ut - ja och sen har vi biltvättarna också som finns i parti och minut på varenda gathörn.

Väl i Durrës var det dags att börja undersöka boendefrågan - men först en herrans massa bakelser. Proppmätta av allsköns albanska bakverk scrollades det hejvilt på bookings olika alternativ. Till slut blev det en lägenhet nära stranden - enda kruxet var att hitta ingången. Vi cirkulerade runt kvarteren där kartan visade att lägenheten borde finnas men hade ingen större framgång. Nästa steg i processen var att börja fråga runt och strax hade vi fått kontakt med en yngling som visade sig vara tillförordnad så att säga.
Han bekräftade att vi var rätt och visade oss till rummet som var helt i linje med bilderna.

Vi körde standardprogrammet, dusch, nästan få brännskador pga. lurig termostat, byta om och sen traskade vi ut redo för middag. Nånstans längs vägen hade vi etablerat att vi bålda älskar calamares så närmsta fiskrestaurang söktes upp för calamares och öl. Fantastiskt gott och som alltid löjligt prisvärt.

Kvällen avrundades med lite stadsvandring. Kontrasterna mellan det gamla och det nya Albanien är ständigt närvarande. Lyx möter fattigdom, glitter och glam möter soptipp. Å ena sidan kan man ju inte klandra folk för jakten på ett "bättre liv", å andra sidan är frågan om inte de äldre på landsbygden som lever ett "enkelt liv" egnetligen lever ett lyckligare liv?
(Ja det är lätt att romantisera som vit medeklass som inte fattas något).

Medan lokalpolisen härjade för fullt med avspärrningar + ANNAT inför morgondagens Giro-start tog vi en sista glass.IMG_20250508_074448.webpIMG_20250508_083445.webpIMG_20250508_083711.webpIMG_20250508_085501.webpIMG_20250508_102941.webpIMG_20250508_110007.webpIMG_20250508_111520.webpIMG_20250508_111837_1.webpIMG_20250508_124427_1.webpIMG_20250508_130051.webpIMG_20250508_133302.webpIMG_20250508_140610.webpIMG_20250508_151116.webpIMG_20250508_154313.webpIMG_20250508_200132.webpIMG_20250508_200950.webpIMG_20250508_201105.webp
 
[RR] Gravel på Albanska
Kul med RRs, men saknar bilder på Raki och snygga brudar !

Fortsättningen kommer bli en besvikelse. Mycket gubbar i svårskattad ålder (mellan 70-100 år ) och Raki såg vi - valde att inte fota dem så bilderna uteblir tyvärr.
Drog en redig hutt för motsvarande 5 kr själv i Spille, men dit kommer vi först om nån dag.
 
[RR] Gravel på Albanska
Dag 2 – Bulqize – Krüje
80 km / ~2000 hm

Nånstans mellan 6 och sju började hade jag sovit klart. Jag vill minnas att frukost var från åtta så först lite meningslöst tidsfördriv med slösurfande i sängen och andra banaliteter.
I sängen bredvid följde man samma principer så vi låg där en stund medan systemet sakteligen vaknade till liv. En bra grej att kolla när man bokar boende är att det faktiskt finns två sängar. Inte sällan innebär dubbelrum en dubbelsäng som inte kan skjutas isär och även om vi trivdes i varandras sällskap var vi inte riktigt på dubbelsängstadiet (än).

Frukosten servades högst upp i Huset med utsikt åt alla hall. Föga förvånande var vi till synes de enda gästerna. Menyn bestod av pannkakor, grönsaker, ost, honung, oliver, bröd, kaffe, jos....rätt mycket vad som skulle bli standard de kommande dagarna (undantaget pannkakorna då).

Efter frukosten var det bara att svida om till cykelkläderna igen och börja processen med att stuva in allt i cykelväskorna. Till sist, alltid dubbelkolla att kort, pass och mobil är med och ligger så att de under inga omständigheter kan komma på villovägar.

Morgonluften var frisk och syrerik, gårdagens och nattens regn hade kylt av luften avesvärt men det var snudd på torrt på vägarna redan och solen började sakteligen masa sig upp och bryta igenom molnen.

En kort inte särskilt brand stigning senare nöjt vi av utsikten och hade sedan en bra bit av härlig utförskörning på asphalt framför oss. Glest mellan bilarna och fantastiska vyer gav en försmak av vad som skulle bli ännu en fantastisk dag på cykeln.

Trots den tuffa starten kändes kroppen helt okej. Bara peppen av att vara iväg så här gör ju sitt om inte annat. Målet för dagen var Krüje som är en stor turistattraktion för sin fästning och strategiska läge. Närheten till Tirana bidrar så klart till besökarinflödet.

Men först en fin dag i sadeln som mest skulle gå upp och ner. Totalt dryga 8 mil och knappa 2000 höjdmeter. De tunga molnen lämnade vi bakom oss på höjden och ju längre ifrån vi kom desto starkare sken solen. Mestadels flöt allt på enligt ritad rutt mnen ibland fick man vara kreativ. I ett av fälten skulle det visa sig att den lilla bro man kunde korsa vattendraget med var så igenvuxen att vi inte såg den förrän vi hittat ett annat ställe att hoppa över på.

En helt underbar grej med Albanien – det går att proviantera nästan var som helst. Finns det beyggelse hittar du någonstans att handla. Ofta stannade vi snabbt bara till vid vad som såg ut som en privatbostad och vips satt man med en kaffe och jos i handen i ett gammalt pars trädgård.

Vid ett sånt här stop slutade det med att gamla mamma ringed upp dottern som emigrerat till Tyskland på Whatsapp (Internet finns överallt) och jag fick prata tyska med dottern som medlade. Nånstans i ett av fälten hade jag rivit upp små smår på ena vaden – något paret genast såg till att jag fick bade tvätta och plåstra om. Det är fantastiskt hur språkbarriären ibland till och med göra saker och ting lättare. Att gestikulera, visa och pekan kan ibland funka bättre än att man ska försöka hanka sig fram med undermåliga språkkunskaper.

Nåväl nog om detta sidospår. Allt rullade på enligt plan, det blev några kaffestopp, det blev nåt glasstopp, jag fick äntligen prova på de mytomspunna “7 day Croissanterna” som jag hört så mycket om på ultracyklisten Christoph Strassers pod – livet var helt enkel bara riktigt gött.

Sista biten var det en del asfalt och jag började bli rätt mör men nu var det bara sista knäppen upp igenom byn till boenet kvar. Vårt lilla kryp-in låg precis invid ruinerna på höjden med magisk utsikt.

En snabb öl, dusch och ombyte, sen var vi redo att ta oss ner till Tirana och dagens nästa programpunkt – Lagpresentationen för årets Giro d’italia i centrala Tirana.

Vi gick ner till torget och började fråga om taxi, en äldre herre vi fick kontakt med tyckte väl att than visst kunde köra oss till ett pris som låg i linje med vad vi luskat u tatt en taxi borde kosta. Så bara att hoppa in i den gamla Mercan och spänna på sig bältet.

Här hade jag kunnat berätta om en hårresande mardrömstrip nerför berget men faktiskt så körde gubben helt sansat. Det är lite lustigt det där, man kommer till ett land med en massa fördomaer och förväntningar, och snudd på inga infrias. Ingen som försöker skörta up pen stup i kvarten eller kränga på en en massa skräp – näe här var det bara en snäll äldre herre som såg två snubbar som behövde skjuts till Tirana så han kunde väl hjälpa till.

Resan tog nog närmare en timme men väl på plats hade programmet bara i princip börjat. Lag efter lag presenterades på stora scenen, lagets stjärna fick säga några ord och sen var det dags för nästa gang. Emellanåt var det lite folkdans och show och så hall det på tills man gått igenom hela uppställningen. Mot slutet började mitt intresse tryta lite, magen kurrade och jag var nu mest fokuserad på att hitta mat och sen sova. Vi funderade lite på om vi skulle äta i Tirana men det blev istället taxijakt för hemfärd. Men först lite förstärkning i form av glass och någon bakelse.

Tillbakaresan gick i en riktig taxi – trist, jag hade hellre åkt med gubben. När vi anlände var klockan nog efter 21 och byn rätt tom men några restauranger var fortfarande öppna så vi slapp gå hungriga.

Efter maten var det bara att sätta igång kvällsrutinen igen, koppla in alla laddare, styra upp packningen lite och sen släcka lampan.
Visa bilaga 777403Visa bilaga 777404Visa bilaga 777405Visa bilaga 777406Visa bilaga 777407Visa bilaga 777408Visa bilaga 777409Visa bilaga 777410Visa bilaga 777411Visa bilaga 777412Visa bilaga 777413Visa bilaga 777414Visa bilaga 777415Visa bilaga 777416Visa bilaga 777417Visa bilaga 777418Visa bilaga 777419Visa bilaga 777420Visa bilaga 777421Visa bilaga 777422
Wow!
 
[RR] Gravel på Albanska
Fortsättningen kommer bli en besvikelse. Mycket gubbar i svårskattad ålder (mellan 70-100 år ) och Raki såg vi - valde att inte fota dem så bilderna uteblir tyvärr.
Drog en redig hutt för motsvarande 5 kr själv i Spille, men dit kommer vi först om nån dag.
Jag är redan besviken, trodde @jarek996 spisade dödsmetall till frukost men du har kanske dåligt inflytande på honom 🤷
 
[RR] Gravel på Albanska
Dag 4 – Durrës – Spille

80 km – 850 hm

Två hungriga hundar traskar i sakta gemak fram längs huvudgatan. Och då är det inte gatuhundar jag pratar om, utan Jarek och jag. Vi har kommit in i vår rutin där vi vaknar strax innan sju och lagom till åtta har man hunnit bli rejält frukost sugen.
Just idag är jag lite extra på spänn – kan jag utläsa något av Jareks kroppsspråk? Hur har hans natt varit? Verkar han lite irriterad? Jo anledningen till denna inre undran är att ”någon” tyckte det var en bra idé att montera en rörelsesensor till belysningen i hallen där även badrumsdörren är. Det må väl vara hänt, men kruxet är att belysningen är på runt 24 000 lumen och Jareks säng står precis bredvid ljuszonen. Så varje gång jag försökte smyga upp och förbi för att gubbkissa – så blev det dagsljus i rummet…..förlåt!

Men ne, han verkar precis lika glad och obekymrad som tidigare – puh!

Efter en stunds planlöst traskande smet vi in på en Pasticeria (läs typ bageri / konditori). Frukosten blev helt i albansk anda, Börek (filodegsknyten ) och Ayran (typ drickyoghurt). Minns inte om det blev en glass också, varför inte liksom. Kaffe så klart!
Så vips var de två hungriga hundarna inte hungriga längre. De riktiga gatuhundarna behövde inte heller gå hungriga. Förutom att vara en jävel på att cykla och dricka öl så är min färdkamrat också lite av en dog whisperer, eller animal whisperer kanske snarare då han har en förmåga att kommunicera med det mesta i djurriket. Just fradgande, rabiessmittade vilthundar hörde till en av mina fördomar – det skulle visa sig att det var precis som Jarek beskeskrev för sin fru innan avfärd – gathundarna är ”the good guys”, de man ska vara försiktig med är de domesticerade vakthundarna.

Och precis så var det. Gathundarna var precis hur fromma som helst…..vakthundarna not so much.

Medan vi drack vårt kaffe såg vi på när lokala polisstyrkan grejade efter bästa förmåga med avspärrningar, taxichaffisar och trafikflödet inför dagens Giro-start. Man kan bara föreställa sig hur det måste sett ut på morgonen på stadens poliskontor. Någon korpulent överhane som gapar och gormar om hur kritisk dagens insats är för landets anseende och de livrädda undersåtarna.

Vi lallade hemåt igen, packade och konstaterade att det inte var så mycket mer att be för. Rummet betalades och sen rullade iväg till eventområdet för etappstarten. Med massor av tid tillgodo blev det så klart en glass till.

Runt 11:00 började det bli lite liv i luckan. Cyklisterna rullade in en efter en på eventområdet för att skriva in sig och fansen försökte få en glimt av sina favoriter. Ju närmare start klockan blev desto mer kaosigt blev det runt startområdet. Ingen verkade egentligen riktigt veta exakt hur starten skulle gå men stämningen var på topp. Sen var det äntligen dags – på någon minut var cyklisterna iväg och kvar blev en karavan av tutande supportbilar som försökte svansa efter.

Jahapp det var det så att säga – dags att sätta igång med dagsverket. Jarek är inte mycket för att ta snabbaste vägen (i alla fall om den är under ett visst antal mil) så vi började med en loop åt andra hållet längst ut på udden. Längs vägen var det dags för lös hund av den mindre trevliga sorten dvs. vankthund. Jarek blåste förbi och jag var lite längre efter så byrackan hade hunnit bli rejält uppeldad lagom tills vi var i höjd med varandra. Temat hundar hade diskuterats flitigt på Sitzfleisch-podden (Christoph Strassers pod) inför Strassers TCR debut. Summeringen av det hela var att, stanna, ställ dig bakom cykeln och stirra ner den jäveln tills hen ger sig.

Även om det gick helt emot reptilhjärnans impulser så tänkte jag nu gäller det. Jag bromsade, hoppade av vid sidan om cykeln med drivlinan mot hunden och gav den min bästa jedi-blick. ”These are not the droids your looking for” eller nåt sånt mumlade jag. Se på fan, det funkade. Byrackans skall blev lägre och lägre och till slut stod vi bara där och lekta arga leken.

Jaha och nu då? När är man klar? Vem vet, efter nån minut så tänkte jag nu får det räcka och hoppade upp på cykeln och trampade vidare. Byrackan började skälla igen men skallet blev lägre och lägre för varje tramptag. Ännu en upplevelse rikare.

Jag kom ikapp Jarek men strax blev det stopp igen. En stor grind och militärpost markerade tydligt att vi inte var önskade längst ut på udden. Bara att vända om och sen svänga in på en flera kilometer lång grusstig längs en konstgjord vattentäkt. Vägen var riktigt vacker men herrejösses vad det skakade. De vita stenarna fick svensk makadam att framstå som nyasfalterat.

Efter att ha skakat om varenda ben i kroppen kom vi ut på asfalt igen och cyklade genom något slags förortssamhälle till Durrës. Så klart fanns en glassbar så det blev ett obligatoriskt stopp. Vem kan motstå albansk gelato när det kostar 1€ per kula.

Nu kanske det var knappa sex mil kvar till slutdestinationen, en liten badort längre söderut vid kusten.
Asfalt varvades med grus om vartannt och mestadels flöt det på smidigt i relativt högt tempo. Mot slutet fick vi en liten klättring samtidigt som det började droppa lite från skyn. Nu var det inte långt kvar så skulle det regna var det helt okej. Men det blev aldrig värre än lite stänk och strax började utförskörningen mot Spille.

Väl inne i byn var det dags att leta efter boendet. Efter lite irrande så hittade vi ett hus som matchade vad vi sett på booking-appen. Dock inga skyltar eller ringklockor. Grinden var olåst så vi gick in och försökte hitta något slags officiell ingång. Efter en stund öppnas en dörr på sidan av huset och en liten gammal gumma med käpp staplar ut klädd i svart. Stäng ögonen och föreställ dig hur en 100 år gammal albansk gumma ser ut – så såg hon ut.

Hon började genast mala på på albanska och jag försökte efter bästa förmåga gestikulera att vi sökte en sängplats för natten. Att vi två skulle förstå varandra visade sig vara mer omöjligt än samtliga Mission Impossible-filmer i kvadrat. Strax kom en grupp medelålders kvinnor traskandes uppför gatan så vi approcherade dem i hopp om att de skulle kunna hjälpa oss medla.
Även det försökte blev fruktlöst – men vi fick reda på att mormor minsann hade väldigt nedsatt hörsel….jo det hade man kunnat lista ut. Till slut menade dem på att vi skulle cykla ned till cafét i byn och kolla där istället. Sagt och gjort.

I ögonvrån ser jag en gestalt på en balkong gestikulera – jag stannar till och våra blickar möts och vi börjar något slags dialog. Jodå boende osv. kom in bara. Vi gick in på innergården och möttes av ynglingen och hans mamma (tror vi). Efter lite språkförbistring var det ännu en gång dags för Whatsapp och dottern i tyskland att komma till undsättning. Dottern förklarade på videosamtal att vi nog kunde sova där för en natt, om 20 € var okej? Taget!

De visade oss till rummet och än en gång blev det tydligt hur mycket ”pre-season” det egentligen var. Två killar höll på hänga upp en ny AC och sen skulle TV:n monteras. Vi förmedlade att allt det vara rätt struntsamma för oss, vi behövde bara två sängar, men lite varmvatten vore flott.

Killarna mixtrade lite med vattnet och menade att nu skulle det nog bli varmt snart….det blev det inte. Men en kall dusch har väl ingen dött av.
På med ”standardombytet” och ner på byn. Jarek hade redan gått i förväg och spanat runt lite och etablerat att syltan mitt emot erbjöd öl för 10 kr och rakiya för 5 kr. Inte undra på att det var fullsatt med albanska herrar i alla åldrar. Min inre snålis kunde inte låta blir – det fick bli en hutt för 5 kr innan middagen. Omfamna kulturen liksom! Sen blev fiskrestaurang på stranden och calamares igen (och annan fisk). Herregud så gott med salt, citron och frityrflott.

Mätta och belåtna gick vi hem - och kunde konstatera att varmvattnet fortfarande var kallt.IMG_20250509_111427.webpIMG_20250509_112717.webpIMG_20250509_121427.webpIMG_20250509_123210.webpIMG_20250509_125441.webpIMG_20250509_125943_2.webpIMG_20250509_130518_1.webpIMG_20250509_134915.webpIMG_20250509_135259.webpIMG_20250509_143655.webpIMG_20250509_145647.webpIMG_20250509_150247.webpIMG_20250509_163911.webpIMG_20250509_163927.webpIMG_20250509_165627.webpIMG_20250509_193940.webpIMG_20250509_194313.webpIMG_20250509_195248.webpIMG_20250509_202616.webp
 
[RR] Gravel på Albanska
Ok - målbild att få klart detta innan semestern börjar i dagarna.

Var sjutton var vi, dag 5 eller hur?
Spille - Belsh ~80 km / knappa 800 hm

Morgonrutinen kan ni ju så den behöver vi inte gå in på. Idag fick vi dock en liten surprise - vi hade fått husdjur!
En mindre myrstack hade format sig i området runt Jareks "Snickers" (i brist på bättre ord". De bara kryllade av dem och ju fler saker man lyfte på desto fler små hungriga krabater uppenbarade sig.
Bara att lyfta upp allt, borsta av myrorna och omplacera i hopp om att slippa få med sig ett gäng hem.

Efter lite myrborstning drog vi ut i jakt på frukost. Som sagt det är "pre-season", inget direkt öppet eller? Jodå lite Börek och Ayran går alltid att få tag på. Vi plockade med oss take away och avnjöt frukosten på stranden på några strandstolar som väntade på säsongens första "riktiga" turister.

Efter frullen packade vi ihop, betalade rummet och rullade ner till lilla butiken för lite vägproviant.
Sen bar det av. Idag skulle våra vägar skiljas åt (ett litet tag i alla fall). Jareks mål för dagen var dryga 120 mil /n 2000+ hm bort i form av staden Vlore där tredje etappen av Girot skulle starta.
Själv hade jag kommit på att jag ju faktiskt var på semester så jag lät latmasken ta kommandot och bestämde att jag skulle cykla direkt till Belsh dit Jarek skulle komma dagen efter för att sen gemensamt fortsätta tillbaka till Tirana.

Vi fick några mil tillsammans och hann med en glass också innan vi delade på oss. För min del var det nu en bit rätt trist och rätt högt trafikerad väg att beta av innan det svängde av uppåt igen. I staden innan det började gå uppför igen träffade jag nog en av krokarnas enda landsvägscyklist. En yngling på en gammal Trek aluracer från US Postals storhetstid. Vi utbytte gillande blickar och ett tag låg han på rulle men sen vek han av och jag fortsatte ut ur trafikmyllret ut på bilfria kringelikrokar med lagom motlut.

Färden gick mestadels på asfalt med vackra fält omkring, lite gravelsektioner och andra konstigheter insprängda - som en Ken-docka med avhugget huvud.....Tidig eftermiddag kom jag fram till Serafan, en liten by några kilometer innan Belsh. Här hade vi bokat boende på ett Agriturismo som såg lovande ut. Bujtina Zetaria skulle bli mitt lilla himmelrike det kommande dygnet. Jag checkade in och tryckte i mig en stadig lunch för att sen hacka rummets Chromecast och byta språk från albanska till svenska.
Rev av lite Giro highlights och begav mig sen ut igen för att cykla den sista biten in till Belsh.

Staden i sig är byggd runt en sjö och verkar tämligen välmående ekonomiskt för att vara Albanien. Här fanns både radiobilar för barnen på torget och en liten sjöbåt man kunde åka ut med. Givetvis blev det en glass innan jag köpte upp mig på lite snacks på Spar och rullade hem till min lilla oas igen.

Innan middagen blev det en promend längs vattnet och jag njöt av det totala lugnet, värmen och vyerna.
Väl tillbaka på rummet blev det lite underhållning genom chromecasten och sen krama kudden några timmar.IMG_20250510_080022.webpIMG_20250510_102856.webpIMG_20250510_103334.webpIMG_20250510_130656.webpIMG_20250510_131524.webpIMG_20250510_133128.webpIMG_20250510_133822.webpIMG_20250510_140434.webpIMG_20250510_152213.webpIMG_20250510_164735.webpIMG_20250510_165739.webpIMG_20250510_171308.webpIMG_20250510_181330.webpIMG_20250510_185146.webpIMG_20250510_190325.webpIMG_20250510_190348.webp
 
Senast ändrad:
[RR] Gravel på Albanska
Dag 6 - typ 10 km cyklade

Detta blev en ren vilodag för mig. Jarek skulle komma framåt eftermiddagen så jag hade absolut inget på schemat. Sov ut, käkade, låg i sängen och kollade lite mer TV. Funderade på vad jag skulle göra. Gick på promenad i krokarna, funderade vad alla människor gjorde vi vad som såg ut att vara en skola - för att senare inse att det var valdag i Albanien!
Käkader lite lunch och bestämde mig sen för att cykla till Belsh igen. Käkade en glass, köpte en cola och lite snask. Cyklade hem igen och väntade på Jarek.
Timmarna gick och jag tyckte att han nog borde vara framme nu men icke....sen till slut var väntan över.
Småsliten hade han helt glömt av att boendet låg innan Belsh, så han hade cyklat förbi det hela vägen till Belsh - givetvis hittade han inte mig där och till slut när han pratade med en local och visade bilderna på sin mobil så förklarade han snällt att Jarek var på fel plats och behövde cykla tillbaka igen :)

Det blev en rejäl pangmiddag och vitlökarna hängde på loftgången utanför rummet så vi kunde sova tryggt utan att behöva oroa oss för vampyrerna. I morgon skulle äventyret gå mot slutspurten....

Är ni någon gång i krokarna av Belsh - måste ni hälsa på hos Bujtina Zetaria! Vilken pärla.IMG_20250510_191501.webpIMG_20250510_192129.webpIMG_20250510_203850.webpIMG_20250511_084346.webpIMG_20250511_103942.webpIMG_20250511_111459.webpIMG_20250511_113154.webpIMG_20250511_135407.webpIMG_20250511_194258.webp
 
[RR] Gravel på Albanska
Dag 7 - 80 km / 1300 hm

Sista dagen - en rätt lugn historia var det tänkt. Planet skulle gå runt 20:00 så det var gott om tid att trampa tillbaka mot Tirana, genom staden och ut mot flygplatsen. Den vanliga frukosten intogs, packningen kollades och sen gav vi oss iväg. Tyvärr riktigt dåligt med bilder - varför återkommer jag till.

Första biten var väl inga konstigheter, det vanliga på menyn - frodigt och grönt, härliga vyer, kortare asfaltsbitar för att sen vika in på diverse slags grus och så klart lite albanska klättringar - såna där som luras med låg genomsnittlig lutning med rejäla branter som får Garmin-enheten att ständigt hitta nya nyanser av mörkrött.

Den längsta sammanhängande klättringen var avverkad efter runt två timmar - men sen blev det intressant på riktigt. Stigen försvann nämligen. Uppe på en kam, var helt plötsligt tjockt buskage och snår med lite taggbuskar insprängt precis där vår stig skulle gå. Ingen fara det går säkert att gå runt....trodde vi.....och så började det.
Upp och ner i det höga gräset och snåret scoutade vi i jakt på en rutt förbi eller runt. Varje gång man tyckte sig ana att det nog kunde finnas en väg fram så slutade det hela med ett stup eller ännu tätare växtlighet.

Klockan tickade på, helt utan att ta någon som helst hänsyn till vår situation. Är det något jag vill ha kontroll på så är det när man har en tid att passa. Härute kunde vi hålla på leta hur länge som helst efter en alternativ väg. Att vända kändes inte heller som ett alternativ givet vilken potentiell omväg det skulle medföra.

Till slut tröttnade jag och bestämde att vi helt enkelt bara skulle genom växtligheten. Halft på huk, halft på knä tryckte jag mig igenom meter för meter i snigelfart och försökte dragga med mig cykeln efter. Hela tiden på span efter taggbuskarna som likt kardborreband försökte fästa på allt som rörde sig.
Jag ropar "det går Jarek, det går...." och snart kommer han efter mig.
Oklart hur långt sträckan till slut blev, tillräckligt för att ben och armar skulle bli fullständigt sönder rivna.
Men sak samma, vi har ett flyg att passa!

Slutligen kom vi i alla fall igenom och efter en stund hade vi hittat tillbaka till rätt spår. Sen var det gott och blandat med bitvis lervälling, flodbäddar och avslutningsvis en rejält stenig men rätt snabb utförslöpa.
Jarek stannar vid en liten flodövergång och när jag kommer ikapp hojtar han att jag tappat något.
Jodå, regnjackan som var spänd med bungee cord på sadelväskan hade skakat av. Plockade upp jackan bara för att konstatera att mina favoritresesandaler och solkrämen också sagt farväl - troligtvis långt tidigare.
Cyklade tillbaka uppför en liten bit men bestämde mig sen för att jag får se det som ett offer till de albanska gravelgudarna.

Totalen för resan blev:
- 1 par Xero Genesis sandaler
- 1 SPF15
- 1 Specialized SWAT tool

Helt okej ändå. Givet förhållandena bitvis är jag imponerad över att allting höll så bra.

Hur som ingen tid att spilla och gråta över borttappade grejer - att missa planet skulle bli betydligt stökigare.
Vi trampade på och bestämde oss för en alternativ rutt i hopp om att kapa lite distans när vi närmade oss Tirana. Genvägar blir ofta......jajaj lite irr och virr senare var vi ändå tillbaka on track ut genom stan och ut till flygplatsen. Jarek började prata om öl men jag som Albanien-rookie kände mig inte riktigt lika trygg i att allt bara skulle rulla på sen.
Strax innan vi kom tillbaka till hotellet fick han en öl till slut. Sen var det bara att plocka ihop cyklarna igen och mata ner allt i väskorna. Mot flygplatsen!
Incheckningen gick fint - men då man bygger om flygplatsen var den vanliga specialbagagehanteringen ur bruk. Istället skulle våra väskor scannas där flygpersonal går igenom securityn, och för att det skulle ske behövde någon tjänsteman först hämta våra väskor. Den farbron lät vänta på sig. Vi stod i över en timme och väntade, och väntade och väntade....45 minuter kvar till avgång.....till slut tar dem våra väskor och några minuter senare går vi igenom securityn och sen passkontrollen.
En snabb bit mat och sen ner till gaten där vi så klart blir sittandes en stund i alla fall.

Jag pustar ut och konstatera att det var det - slutet gott allting gott. Hemflygningen går på nolltid och plötsligt är vi tillbaka i Malmö där allt började. Vilken helt fantastisk resa.
Ett stort tack till min privata Albanien-guide! Ren lyx att bara få flyta med så här.

IMG_20250512_150339.webpIMG_20250512_150354.webpIMG_20250512_151656.webpIMG_20250512_195414.webp
 
[RR] Gravel på Albanska
Dag 7 - 80 km / 1300 hm


Klockan tickade på, helt utan att ta någon som helst hänsyn till vår situation. Är det något jag vill ha kontroll på så är det när man har en tid att passa. Härute kunde vi hålla på leta hur länge som helst efter en alternativ väg. Att vända kändes inte heller som ett alternativ givet vilken potentiell omväg det skulle medföra.

Till slut tröttnade jag och bestämde att vi helt enkelt bara skulle genom växtligheten. Halft på huk, halft på knä tryckte jag mig igenom meter för meter i snigelfart och försökte dragga med mig cykeln efter. Hela tiden på span efter taggbuskarna som likt kardborreband försökte fästa på allt som rörde sig.
Jag ropar "det går Jarek, det går...." och snart kommer han efter mig.
Oklart hur långt sträckan till slut blev, tillräckligt för att ben och armar skulle bli fullständigt sönder rivna.
Men sak samma, vi har ett flyg att passa!

Incheckningen gick fint - men då man bygger om flygplatsen var den vanliga specialbagagehanteringen ur bruk. Istället skulle våra väskor scannas där flygpersonal går igenom securityn, och för att det skulle ske behövde någon tjänsteman först hämta våra väskor. Den farbron lät vänta på sig. Vi stod i över en timme och väntade, och väntade och väntade....45 minuter kvar till avgång.....till slut tar dem våra väskor och några minuter senare går vi igenom securityn och sen passkontrollen.
En snabb bit mat och sen ner till gaten där vi så klart blir sittandes en stund i alla fall.
Klockan tickar alltid på, oavsett situation. Jobbigt blir det just när situationen inte riktigt tillåter det. Avresedagar är ofta sådana dagar. Mycket bra berättat, det går enkelt att leva sig in i frustrationen uppe på kammen och vid flygplatsen. Den sistnämnda är nog värst, man kan inte göra något annat än att vänta.
 
[RR] Gravel på Albanska
Jag ska säkert till Albanien igen (oktober?). Ser att biljetter kostar runt 300 sek (+ cykel). Oktober (för mig) är bästa månaden. Fortfarande varma dagar (men inga 35 grader), inga turister, ÄNNU lägre priser och billigare flyg. Och kanske viktigast av alla: hemma har vi då ibland 8 grader och regn 😉
 
[RR] Gravel på Albanska
Härlig resa och skildring! Det är de bästa semestrar man kan få, att se landet och inte ett komplex...och att få sina fördomar fullkomligt slaktade. Folk är folk där med.

Sen vet vi ju alla att Jarek inte körde 120 mil. Det blev ju snarare 140 eftersom han körde förbi boendet och vände i nästa stad.
 
[RR] Gravel på Albanska
Härlig resa och skildring! Det är de bästa semestrar man kan få, att se landet och inte ett komplex...och att få sina fördomar fullkomligt slaktade. Folk är folk där med.

Sen vet vi ju alla att Jarek inte körde 120 mil. Det blev ju snarare 140 eftersom han körde förbi boendet och vände i nästa stad.
Det kostade mig (140 mil) mycket! Inte krafter, för att krafter har jag, men 140 mil = 140 öl!!! Även om öl i Albanien kostar 1-1,50 EUR, så var det ganska påkostad. Vill ALDRIG göra det om! Så rik, ar jag inte 😉
 
[RR] Gravel på Albanska
Det kostade mig (140 mil) mycket! Inte krafter, för att krafter har jag, men 140 mil = 140 öl!!! Även om öl i Albanien kostar 1-1,50 EUR, så var det ganska påkostad. Vill ALDRIG göra det om! Så rik, ar jag inte 😉
Vi löser det, happy-familjen täcker fel-ölen. Ändå imponerade att planera för 120 men ha marginal nog för 20 till!
 
Tillbaka
Topp