Domestique
Aktiv medlem
[RR] En glimt av Jotunheimen - fem dagars bikepacking i de sydnorska fjällen
Jag och en gammal kompis försöker göra en bikepacking-tur varje år. Tidsmässigt är det dock svårt att få in mer än en vecka under semestern. För två år sedan blev det en grymt fin tur mellan Kiruna och Haparanda via Pajala. Förra året Skåne och danska Bornholm. I år var siktet inställt på de sydnorska fjällen. Efter några år i Jokkmokk och Boden flyttade jag ner till Skåne för något år sen och då ligger ju Norge ganska nära. Så efter en hel del sedvanlig planering under "drömfasen", så hämtade jag upp min polare från Piteå på Sturup och sen styrde vi mot Norge och den lilla fjällorten Gol.
Vi parkerar bilen inne i Gol på en parkeringsplats jag fått tips om via ett norskt cykelforum. Förvånande nog går det att stå gratis där hela veckan. Natten har vi tillbringat i en liten stuga vid Hallingdalselve några kilometer från samhället efter att ha kört upp från Skåne på eftermiddagen dagen innan. Morgonen var lite kylig, men nu skiner solen och vi börjar skruva ihop cyklarna på parkeringen. Efter att ha fyllt på vatten i flaskorna och druckit kaffe på Circle K i Gol börjar vi trampa och det går uppför på en gång.
Efter några kilometer så svänger vi in på en mindre grusväg som följer Hemsilelvens östra sida. På andra sidan går stora vägen mellan Gol och Hemsedal. Det går stadigt uppför men vi kommer snabbt in i en lunk och vi tar det lugnt. Efter 7 km passerar vi en bro över till västra sidan och stannar och köper glass. Snart ska det börja gå uppför på allvar. Vi fortsätter längs den större Hemsedalsvägen en dryg kilometer innan vi viker av och redan på en gång så brantar det på. Vi startade på ungefär 220 möh i Gol och har de första dryga åtta kilometrarna klättrar runt 250 höjdmetrar, men nu blir det brant på allvar då vi ska upp 400 höjdmetrar på lite drygt 4 kilometer, en medellutning på 9.5%.
Bild: Första delen av grusklättringen upp på kalfjället
Den första delen går på asfalt och vi lämnar snabbt dalen under oss. Efter 1,5 kilometer svänger vi in på en grusväg som ska föra oss upp på kalfjället. Lutningen går upp mot 12-13% vilket känns av på en fullastad bikepackinghoj. Det känns bra att ha utväxling att ta till; jag uppgraderade Exploron till GX AXS och kör 34/52 som mest. Det behövs här.
Att gneta sig uppåt är dock rätt rogivande när man kommer in i lunken och kan hålla en lagom kadens. Utsikten blir bättre och bättre och vi tar det väldigt lugnt, och stannar och fotar ofta. Snart är vi på kalfjället.
Jag fick tips om den här sträckningen mellan Gol och Hemsedal på ett norskt cykelforum. Uppe på kalfjället går ett virrvarr av grusvägar men här har också Hemsedals kommun anlagt en gravelstig; Fanitullrunden – en cirka en meter bred stig som slingrar sig åtskilliga kilometer över kalfjället med breda spänger/trall över de blöta områdena. Hur kul som helst.
Efter några mil så blir det vanlig grusväg igen och snart en stenig, ganska brant stig där vi måste gå. Det kan vara en ”komootsträckning” som jag missade i planeringen, men stigen blir snart en cyklingsbar terrängväg och snart kommer vi ut på grusväg igen.
Biten upp till passet på lite drygt 1200 möh innan vi ska ner i dalen och Hemsedal, är en lång slakmota. Inte så slak hela tiden heller utan bitvis ganska småbitiga backar som dock inte är så långa. Vädret har under dagen blivit lite mer ostadigt och det har börjat komma regnskurar. Det känns därför ganska skönt när vi börjar rulla nedåt mot Hemsedal med burgarfantasier som blivit mer påtagliga den senaste timmen.
Bilder: Fanitullrunden. En gravelstig med trätrall över myrar som förbinder olika grusvägar på fjället mellan Gol och Hemsedal. Otroligt kul.
Bild: Någon kilometer stig
Efter ett tag i regnet konstaterar vi att det skulle vara schysst att ta en kopp kaffe snart och som av en händelse passerar vi en kort tid därefter, Nøsen Fjellhotel. Vi svänger in och nu har regnet också tilltagit. Det visar sig vara nån form av yoga-retreat och vi möts av olika Shiva- och Ganesha-figurer och tavlor när vi kommer in. Vi känner oss lite utanför yogafolket men fikar och väntar ut regnet ett tag.
Efter yoga-retreaten viker vi snart in på en mindre grusväg som ska ta oss runt Storfjorden och Storlifjell mot Grunke. Där vägen slutar går sedan en stig som förbinder sträckan med en annan grusväg som går genom Smådalen. Dalgången Grunke är litterärt skildrad av Margit Sandemo i trilogin Historien om en Fjälldal. Hon växte upp här och det var också här hon skrev bokserien Sagan om Isfolket.
Terrängen är ganska snårig och blöt så vi tältar i princip på stigen, hundra meter efter vägslutet. Här fanns också bra tillgång till vatten.
Bild: På väg in i dalgången Grunke. Här föddes författarinnan Margit Sandemo och här skrev hon Sagan om Isfolket
Bild: Manges HB Enan och mitt Gossamer Gear The One
Jag är uppe och tömmer blåsan vid fyratiden och då börjar regnet droppa igen och under morgontimmarna tilltar det. Vi chillar lite men bestämmer oss sen för att packa ihop och dra vidare. Vi leder cyklarna på stigen fram till nästa väg och direkt så går det brant uppåt igen med lutningar på 9-13%. Efter två kilometer börjar det sen flacka ut något men det är i princip uppför första milen. Smådalen är dock magiskt vacker och vi börjar se en lättning i molntäcket i de höga fjällen framför oss. Regnet avtar och vyerna tilltar och snart är vi vid passhöjden och nu ska vi ned 200 höjdmetrar till sjön Helin som ligger fjordlikt inträngd mellan fjällen. Solen börjar spricka igenom molntäcket och i änden av sjön har vi en liten knix vi ska över innan en längre utförskörning väntar ned till Vang.
Bild: På väg ner från Smådalen
Bild: Vägen ner från Smådalen. Sjön Helin till höger
I Vang köper vi glass och läsk och njuter av solen ett tag. Som av en händelse sitter ett par från Kalix vid bordet bredvid som är på husbilstur men som också är cykelintresserade, så det blev en hel del snack om prylar, bikepacking och utbyte av alptips.
Efter Vang så kör vi asfalt på E16 ett par kilometer. Vi hade egentligen tänkt cykla på andra sidan sjön, men där och då så kände vi för att köra på för att snabbare komma upp till båtlänningen vid Eidsbugarden. Vi gör dock ett stopp och kollar in øye stavkyrka. Kort därefter börjar vi klättringen upp mot Tyinkrysset och sedan vidare upp mot Eidsbugarden. Vi kör på en mindre grusväg i ett par kilometer och över en vacker gammal bro vid Svinhusbakkin innan det blir asfalt igen. Vi ska upp drygt 600 höjdmeter på 16 kilometer, så medellutningen är rätt beskedlig men väldigt ihållande.
Vid Tyinkrysset stannar vi och dricker kaffe och äter varsin gigantisk Fjellsnurr, som en form av kanelbulle. Här finns en del fjällanläggningar, affär, sportbutik och bensinstation och det verkar vara rätt bra ruljans med många turister i farten. Jag köper en tunn vindjacka från RAB i sportbutiken som är välsorterad inte minst vad gäller cykelprylar. De verkar ha ganska omfattande uthyrning av MTBs också.
Efter Tyinkrysset brantar det på under fyra-fem kilometer men när vi kommer upp så får vi de första vyerna av Jotunheimens branta och höga fjäll. Den 2157 möh höga och spetsiga Uranostinden påminner nästan om Matterhorn från det här hållet. De sista två milen fram till Eidsbugarden går på grus och det är nog en av de vackraste grussträckorna jag cyklat. Jotunheimen som tornar upp sig mer och mer kallades i norska folksagor för jättarnas hemvist och här finns ett antal toppar som är högre än Kebnekaise.
Bild: Mäktiga fjället Uranostinden, 2157 möh
Snart börjar sjön Bygdin skymta. Sjön är turkost färgad av glaciärsediment och vid dess västra strand ligger Eidsbugarden och DNT Fondsbu. Det är en av de mest populära start- och slutplatserna för vandrare i Jotunheimen. Vi köper kaffe och glass och njuter av solen mot väggen i väntan på den båt som ska ta oss till sjöns östra strand och Bygdin, där vi ska sova på Bygdins Högfjällshotell.
Båten M/B Bitihorn har trafikerat sjön sedan 1912. Det är en vacker båtfärd på den långsmala sjön som kantas av branta fjällsluttningar. Vi bestämde oss på morgonen för att boka hotell. Tält i all ära, men både jag och min polare har vandrat och vinterturat i många år, så vi kände för att sova på ett klassiskt fjällhotell och äta trerätters efter en dag ute.
Bygdins Fjellhotel har anor sedan 1800-talet. Det är rustikt charmigt med gammal interiör. Vi delar på en flaska Crémant de Bourgogne och en flaska tysk riesling till middagen och kom igång med att börja planera såväl nästa års bikepackingtur som en vintertur på skidor över Hardangervidda till vintern.
Bild: Eidsbugarden och DNT Fondsbu vid sjön Bygdin
Bild: M/B Bitihorn som vi åker med till andra änden av sjön där Bygdin Högfjällshotell ligger
Bild: Bygdin Högfjällshotell. Ett rustikt och charmigt hotell med anor från 1800-talet
När vi vaknar så spöregnar det. Riktigt så regnet står som spön i backen. Temperaturen visar på 4-5°. Vi äter frukost och gör upp en plan. Vi är inte så långt från Beitostølen så vi bestämmer oss för att boka en lägenhet och cykla dit och proviantera och förbereda oss för sista sträckan tillbaka till Gol.
Vi trampar på i spöregnet och ska upp över en knix på 115 meter innan en lång utförskörning till Beitostølen. Vädret är riktigt uselt och när vi rullar in i Beitostølen är jag både blöt och nedkyld. Vi kollar in några sportbutiker i byn och hänger sen på Radisson Blu tills vi kan checka in i lägenheten. På hotellväggarna hängde ett antal fototavlor med norska längdlandslag med autografer, så jag gissar att det är en plats norska längdlandslag brukar hänga på under vintrarna.
Vi käkar grymt god burgare och dricker lokal öl på Bryggerihuset och halvsover i varsin del av soffan till dagens Tour-etapp.
Bild: Bryggerihuset i Beitostølen. Goda burgare och god lokal öl!
I Ryfoss fikar vi och fyller på energi och laddar inför dagens längsta och brantaste klättring. Grusbacken upp på kalfjället är 7 km och snittar 8,4% med 12-13% på de brantaste bitarna. Segt, men vi tar det lugnt upp. När vi närmar oss slutet av backen blir vi omcyklade av en glatt hejande gråhårig dam på el-mtb. Vi möter henne i en fjällstuga några kilometer längre fram och hon var 70-plus och var ute på en egen solotur och sov i olika fjällstugor.
Mjølkevegen är en av Norges mest populära cykelrutter. Vi träffar dock inte på så många cyklister. När man väl är uppe på fjället är det lättcyklat sånär på en sträcka med stig och några blötare passager.
Efter byn Vaset ska vi upp tvåhundra höjdmetrar igen. Vi passerar Gomobu Fjellstue där vi tar en kortpaus och köper chips och fyller på flaskorna. Vi har egentligen en dag till förfogande men känner för att cykla hela vägen till Gol och packa ihop grejerna i lugn och ro. Dagen efter ska vi ner till Oslo.
Från Gomobu fortsätter vägen över kalfjället och snart börjar vi kunna skymta fjällen nära Gol. Efter några långsega backar och knixar börjar det snart gå mer utför och snart är vi nere vid dammen vid Tisleifjorden. Efter dammen cyklar vi förbi skidanläggningen på Golsfjellet och kommer sen ut på den lite större vägen som går mellan Gol och Fagernes.
De sista nio kilometrarna ner till Gol är rätt branta och vi låg på upp mot 70 km/h i utförskörningen. Vi sladdar in i Gol centrum efter en dag med nästan 11 väldigt varierande mil med både asfalt, långa grusbackar, propagandagrus på kalfjället, leriga stigar och lite träskvandring. Kroppen kändes bra speciellt efter mat och öl och vi kände väl båda att vi hade kunnat vara ute längre, men tyvärr finns ju en vardag och det viktiga tycker jag är att komma ut och att hela tiden ha nya äventyr – små som stora, att planera och längta till.
Bilder: Stig och lite myr som förbinder två vägar längs Mjølkevegen
Bild: Slingriga, vackra grusvägar någon mil innan Gomobu Fjellstue
Norge är inte billigt, men vissa saker är dyrare än andra. Boende är inte så dyrt. Snabbmat som hamburgare och pizza ligger dock på 250-300 kronor. Restaurangmat är dock oproportionerligt dyrare. En femrätters fiskmeny på Restaurang Fjord i Oslo gick på 995 kr. Som 3 pizzor typ.
DAG 1 Gol - Hemsedal
Vi parkerar bilen inne i Gol på en parkeringsplats jag fått tips om via ett norskt cykelforum. Förvånande nog går det att stå gratis där hela veckan. Natten har vi tillbringat i en liten stuga vid Hallingdalselve några kilometer från samhället efter att ha kört upp från Skåne på eftermiddagen dagen innan. Morgonen var lite kylig, men nu skiner solen och vi börjar skruva ihop cyklarna på parkeringen. Efter att ha fyllt på vatten i flaskorna och druckit kaffe på Circle K i Gol börjar vi trampa och det går uppför på en gång.
Efter några kilometer så svänger vi in på en mindre grusväg som följer Hemsilelvens östra sida. På andra sidan går stora vägen mellan Gol och Hemsedal. Det går stadigt uppför men vi kommer snabbt in i en lunk och vi tar det lugnt. Efter 7 km passerar vi en bro över till västra sidan och stannar och köper glass. Snart ska det börja gå uppför på allvar. Vi fortsätter längs den större Hemsedalsvägen en dryg kilometer innan vi viker av och redan på en gång så brantar det på. Vi startade på ungefär 220 möh i Gol och har de första dryga åtta kilometrarna klättrar runt 250 höjdmetrar, men nu blir det brant på allvar då vi ska upp 400 höjdmetrar på lite drygt 4 kilometer, en medellutning på 9.5%.
Bild: Första delen av grusklättringen upp på kalfjället
Den första delen går på asfalt och vi lämnar snabbt dalen under oss. Efter 1,5 kilometer svänger vi in på en grusväg som ska föra oss upp på kalfjället. Lutningen går upp mot 12-13% vilket känns av på en fullastad bikepackinghoj. Det känns bra att ha utväxling att ta till; jag uppgraderade Exploron till GX AXS och kör 34/52 som mest. Det behövs här.
Att gneta sig uppåt är dock rätt rogivande när man kommer in i lunken och kan hålla en lagom kadens. Utsikten blir bättre och bättre och vi tar det väldigt lugnt, och stannar och fotar ofta. Snart är vi på kalfjället.
Jag fick tips om den här sträckningen mellan Gol och Hemsedal på ett norskt cykelforum. Uppe på kalfjället går ett virrvarr av grusvägar men här har också Hemsedals kommun anlagt en gravelstig; Fanitullrunden – en cirka en meter bred stig som slingrar sig åtskilliga kilometer över kalfjället med breda spänger/trall över de blöta områdena. Hur kul som helst.
Efter några mil så blir det vanlig grusväg igen och snart en stenig, ganska brant stig där vi måste gå. Det kan vara en ”komootsträckning” som jag missade i planeringen, men stigen blir snart en cyklingsbar terrängväg och snart kommer vi ut på grusväg igen.
Biten upp till passet på lite drygt 1200 möh innan vi ska ner i dalen och Hemsedal, är en lång slakmota. Inte så slak hela tiden heller utan bitvis ganska småbitiga backar som dock inte är så långa. Vädret har under dagen blivit lite mer ostadigt och det har börjat komma regnskurar. Det känns därför ganska skönt när vi börjar rulla nedåt mot Hemsedal med burgarfantasier som blivit mer påtagliga den senaste timmen.
Bilder: Fanitullrunden. En gravelstig med trätrall över myrar som förbinder olika grusvägar på fjället mellan Gol och Hemsedal. Otroligt kul.
Bild: Någon kilometer stig
DAG 2 Hemsedal - Grunke
Vi börjar dagen med lätt nedför några kilometer innan det är dags att bege sig upp på fjället igen. Vi följer Panoramavegen som sträcker sig mellan Hemsedal och Fagernes. Vi kommer dock att avvika från den efter ett par mil. Vi börjar med att klättra upp cirka 250 höjdmeter. Första delen av vägen är asfalterad och benen känns lite lättare än under gårdagen så det går ganska lätt. Det regnar lite från och till och jag får användning för mina fiskehandskar i gummi från Scierra. De är helt fantastiska och håller mig varm samtidigt som de har bra grepp och även fungerar på telefonens skärm. Billiga också. Ett bra tips som våthandskar för fuktig och kylig cykling.Efter ett tag i regnet konstaterar vi att det skulle vara schysst att ta en kopp kaffe snart och som av en händelse passerar vi en kort tid därefter, Nøsen Fjellhotel. Vi svänger in och nu har regnet också tilltagit. Det visar sig vara nån form av yoga-retreat och vi möts av olika Shiva- och Ganesha-figurer och tavlor när vi kommer in. Vi känner oss lite utanför yogafolket men fikar och väntar ut regnet ett tag.
Efter yoga-retreaten viker vi snart in på en mindre grusväg som ska ta oss runt Storfjorden och Storlifjell mot Grunke. Där vägen slutar går sedan en stig som förbinder sträckan med en annan grusväg som går genom Smådalen. Dalgången Grunke är litterärt skildrad av Margit Sandemo i trilogin Historien om en Fjälldal. Hon växte upp här och det var också här hon skrev bokserien Sagan om Isfolket.
Terrängen är ganska snårig och blöt så vi tältar i princip på stigen, hundra meter efter vägslutet. Här fanns också bra tillgång till vatten.
Bild: På väg in i dalgången Grunke. Här föddes författarinnan Margit Sandemo och här skrev hon Sagan om Isfolket
Bild: Manges HB Enan och mitt Gossamer Gear The One
DAG 3 Grunke - Bygdin
Jag är uppe och tömmer blåsan vid fyratiden och då börjar regnet droppa igen och under morgontimmarna tilltar det. Vi chillar lite men bestämmer oss sen för att packa ihop och dra vidare. Vi leder cyklarna på stigen fram till nästa väg och direkt så går det brant uppåt igen med lutningar på 9-13%. Efter två kilometer börjar det sen flacka ut något men det är i princip uppför första milen. Smådalen är dock magiskt vacker och vi börjar se en lättning i molntäcket i de höga fjällen framför oss. Regnet avtar och vyerna tilltar och snart är vi vid passhöjden och nu ska vi ned 200 höjdmetrar till sjön Helin som ligger fjordlikt inträngd mellan fjällen. Solen börjar spricka igenom molntäcket och i änden av sjön har vi en liten knix vi ska över innan en längre utförskörning väntar ned till Vang.
Bild: På väg ner från Smådalen
Bild: Vägen ner från Smådalen. Sjön Helin till höger
I Vang köper vi glass och läsk och njuter av solen ett tag. Som av en händelse sitter ett par från Kalix vid bordet bredvid som är på husbilstur men som också är cykelintresserade, så det blev en hel del snack om prylar, bikepacking och utbyte av alptips.
Efter Vang så kör vi asfalt på E16 ett par kilometer. Vi hade egentligen tänkt cykla på andra sidan sjön, men där och då så kände vi för att köra på för att snabbare komma upp till båtlänningen vid Eidsbugarden. Vi gör dock ett stopp och kollar in øye stavkyrka. Kort därefter börjar vi klättringen upp mot Tyinkrysset och sedan vidare upp mot Eidsbugarden. Vi kör på en mindre grusväg i ett par kilometer och över en vacker gammal bro vid Svinhusbakkin innan det blir asfalt igen. Vi ska upp drygt 600 höjdmeter på 16 kilometer, så medellutningen är rätt beskedlig men väldigt ihållande.
Vid Tyinkrysset stannar vi och dricker kaffe och äter varsin gigantisk Fjellsnurr, som en form av kanelbulle. Här finns en del fjällanläggningar, affär, sportbutik och bensinstation och det verkar vara rätt bra ruljans med många turister i farten. Jag köper en tunn vindjacka från RAB i sportbutiken som är välsorterad inte minst vad gäller cykelprylar. De verkar ha ganska omfattande uthyrning av MTBs också.
Efter Tyinkrysset brantar det på under fyra-fem kilometer men när vi kommer upp så får vi de första vyerna av Jotunheimens branta och höga fjäll. Den 2157 möh höga och spetsiga Uranostinden påminner nästan om Matterhorn från det här hållet. De sista två milen fram till Eidsbugarden går på grus och det är nog en av de vackraste grussträckorna jag cyklat. Jotunheimen som tornar upp sig mer och mer kallades i norska folksagor för jättarnas hemvist och här finns ett antal toppar som är högre än Kebnekaise.
Bild: Mäktiga fjället Uranostinden, 2157 möh
Snart börjar sjön Bygdin skymta. Sjön är turkost färgad av glaciärsediment och vid dess västra strand ligger Eidsbugarden och DNT Fondsbu. Det är en av de mest populära start- och slutplatserna för vandrare i Jotunheimen. Vi köper kaffe och glass och njuter av solen mot väggen i väntan på den båt som ska ta oss till sjöns östra strand och Bygdin, där vi ska sova på Bygdins Högfjällshotell.
Båten M/B Bitihorn har trafikerat sjön sedan 1912. Det är en vacker båtfärd på den långsmala sjön som kantas av branta fjällsluttningar. Vi bestämde oss på morgonen för att boka hotell. Tält i all ära, men både jag och min polare har vandrat och vinterturat i många år, så vi kände för att sova på ett klassiskt fjällhotell och äta trerätters efter en dag ute.
Bygdins Fjellhotel har anor sedan 1800-talet. Det är rustikt charmigt med gammal interiör. Vi delar på en flaska Crémant de Bourgogne och en flaska tysk riesling till middagen och kom igång med att börja planera såväl nästa års bikepackingtur som en vintertur på skidor över Hardangervidda till vintern.
Bild: Eidsbugarden och DNT Fondsbu vid sjön Bygdin
Bild: M/B Bitihorn som vi åker med till andra änden av sjön där Bygdin Högfjällshotell ligger
Bild: Bygdin Högfjällshotell. Ett rustikt och charmigt hotell med anor från 1800-talet
DAG 4 Bygdin - Beitostølen
När vi vaknar så spöregnar det. Riktigt så regnet står som spön i backen. Temperaturen visar på 4-5°. Vi äter frukost och gör upp en plan. Vi är inte så långt från Beitostølen så vi bestämmer oss för att boka en lägenhet och cykla dit och proviantera och förbereda oss för sista sträckan tillbaka till Gol.
Vi trampar på i spöregnet och ska upp över en knix på 115 meter innan en lång utförskörning till Beitostølen. Vädret är riktigt uselt och när vi rullar in i Beitostølen är jag både blöt och nedkyld. Vi kollar in några sportbutiker i byn och hänger sen på Radisson Blu tills vi kan checka in i lägenheten. På hotellväggarna hängde ett antal fototavlor med norska längdlandslag med autografer, så jag gissar att det är en plats norska längdlandslag brukar hänga på under vintrarna.
Vi käkar grymt god burgare och dricker lokal öl på Bryggerihuset och halvsover i varsin del av soffan till dagens Tour-etapp.
Bild: Bryggerihuset i Beitostølen. Goda burgare och god lokal öl!
Dag 5 Beitostølen - Gol
När vi vaknar har det slutat regna men det är dimmigt och molnen ligger låga. Ursprungsplanen var att från Beitostølen köra Mjølkevegen tillbaka till Gol. Den går dock över Slettefjellet upp på 12-1300 möh och på grund av sikten så beslöt vi oss för att ansluta till Mjølkevegen i Ryfoss, efter Slettefjellet. Ungefär samma sträcka, men lite mindre klättring.I Ryfoss fikar vi och fyller på energi och laddar inför dagens längsta och brantaste klättring. Grusbacken upp på kalfjället är 7 km och snittar 8,4% med 12-13% på de brantaste bitarna. Segt, men vi tar det lugnt upp. När vi närmar oss slutet av backen blir vi omcyklade av en glatt hejande gråhårig dam på el-mtb. Vi möter henne i en fjällstuga några kilometer längre fram och hon var 70-plus och var ute på en egen solotur och sov i olika fjällstugor.
Mjølkevegen är en av Norges mest populära cykelrutter. Vi träffar dock inte på så många cyklister. När man väl är uppe på fjället är det lättcyklat sånär på en sträcka med stig och några blötare passager.
Efter byn Vaset ska vi upp tvåhundra höjdmetrar igen. Vi passerar Gomobu Fjellstue där vi tar en kortpaus och köper chips och fyller på flaskorna. Vi har egentligen en dag till förfogande men känner för att cykla hela vägen till Gol och packa ihop grejerna i lugn och ro. Dagen efter ska vi ner till Oslo.
Från Gomobu fortsätter vägen över kalfjället och snart börjar vi kunna skymta fjällen nära Gol. Efter några långsega backar och knixar börjar det snart gå mer utför och snart är vi nere vid dammen vid Tisleifjorden. Efter dammen cyklar vi förbi skidanläggningen på Golsfjellet och kommer sen ut på den lite större vägen som går mellan Gol och Fagernes.
De sista nio kilometrarna ner till Gol är rätt branta och vi låg på upp mot 70 km/h i utförskörningen. Vi sladdar in i Gol centrum efter en dag med nästan 11 väldigt varierande mil med både asfalt, långa grusbackar, propagandagrus på kalfjället, leriga stigar och lite träskvandring. Kroppen kändes bra speciellt efter mat och öl och vi kände väl båda att vi hade kunnat vara ute längre, men tyvärr finns ju en vardag och det viktiga tycker jag är att komma ut och att hela tiden ha nya äventyr – små som stora, att planera och längta till.
Bilder: Stig och lite myr som förbinder två vägar längs Mjølkevegen
Bild: Slingriga, vackra grusvägar någon mil innan Gomobu Fjellstue
Verdict
Norge är som alla vet otroligt vackert. Man blir nästan mätt på vyerna efter ett tag. Topografin är mer utmanande, men det beror också på mängden av vägar som går över fjällen på ett sätt som det inte finns någon motsvarighet till i Sverige. Med något undantag som exempelvis grusvägen Ritsem – Sitasjaure som också bjuder på fin gruscykling på högfjället. Jag är glad att jag hade närmast mtb-utväxling. Med full packning så frestar det på med branta grusvägar på 8-13% kilometer efter kilometer. Vi körde båda med Aeroe Spider Racks och de funkade väldigt bra. Det känns som att de ska vara rackligt, men de sitter väldigt bra utan att man behöver dra fast dem extremt hårt. Ibland är det värdefullt med den extra volymen, som nu då vi hade lite varmare dunjackor samt lite mer mat samt kök med. Måste även slå ett slag för däcken. Jag har kört på Challenge Getaway Pro HLTR 40 i tre säsonger, min polare i två. Ännu ingen punka och de är grymt sköna och rullar bra på såväl grövre grus som på asfalt.Norge är inte billigt, men vissa saker är dyrare än andra. Boende är inte så dyrt. Snabbmat som hamburgare och pizza ligger dock på 250-300 kronor. Restaurangmat är dock oproportionerligt dyrare. En femrätters fiskmeny på Restaurang Fjord i Oslo gick på 995 kr. Som 3 pizzor typ.
Senast ändrad:

