Domestique
Aktiv medlem
[RR] Bikepacking Tornedalen: Kiruna - Haparanda
Tornedalen omfattar i stora drag hela, eller delar av kommunerna Kiruna, Pajala, Övertorneå och Haparanda, en kulturellt särpräglad region som sedan förhistorisk tid befolkats av främst samer och tornedalingar men som också haft en betydande inflyttning söderifrån. Språkligt har man historiskt talat såväl samiska som framförallt meänkieli, eller tornedalsfinska som det oftast tidigare benämndes. Det är också språket jag växte upp med, men som jag aldrig lärde mig. Det var min fars och mina farföräldrars modersmål. Ett språk som man under stora delar av 1900-talet från statligt håll försökte trycka undan vilket gjorde att generationer som växte upp förlorade sin släkts språk och därmed också en koppling till historien genom muntliga berättelser. Det är denna kulturellt särpräglade region vi nu planerar att uppleva genom att följa Torneälven från Kiruna i norr till Haparanda i söder.
Egentligen hade vi planerat en mer långväga bikepackingtur, men fullbokade kalendrar och passväntetider gjorde att vi beslöt oss för att utforska vår egen region. Här finns ju faktiskt fantastiska möjligheter att uppleva det vi söker efter; spännande grus- och skogsbilvägar, natur- och kulturupplevelser men också en viss infrastruktur längs hela vägen som underlättar packlogistik och erbjuder möjlighet till bekväm återhämtning. Jag har haft en seg återhämtning efter min covid-infektion i slutet av februari och haft skumma symptom från min puls, så vi planerade turen för ganska lugna och lagom långa dagsetapper. Någon natt i tält och någon natt under tak tänkte vi.
Etapper
Dag 1 Kiruna C - Kuoksu hembygdsgård via Jukkasjärvi och Vittangi 104 km
Dag 2 Kuoksu hembygdsgård - Pinetree Lodge Särkimukka 58 km
Dag 3 Pinetree Lodge - Pajala 85 km
Dag 4 Pajala - Lapland View Lodge Luppioberget 123 km
Dag 5 Luppioberget - Kukkolaforsen 53 km
Rutten på Komoot
Med på turen var en bodensare, en pitbo och en jokkmokkare. Jag och Magnus från Piteå tar tåget upp till Kiruna från Boden och på den temporära Kiruna C, möter vi upp Piera från Jokkmokk. Sambon ska hälsa på släkt i Kiruna så han har passande nog fått skjuts. Efter att ha monterat ihop cyklarna och hängt på all packning rullar vi iväg från stationen genom staden. Vi virrar runt lite bland byggarbetsplatserna vid den nya staden innan vi kommer ut mot Tuolluvaara. Vi har lite medvind i ryggen och passerar snabbt Institutet för Rymdfysik innan vi svänger av mot Kauppinen.
Åtminstone tidigare bodde här många Laestadianer och subtila tecken som gråaktiga gardiner och avsaknad av färger och extra flärd kunde indikera var de bodde. Nu märks dock inget. Vid Laxforsen passerar vi för första gången Torne älv och snart rullar vi in i Jukkasjärvi och passerar Icehotel. Det går inte att överskatta den betydelse ishotellet haft för besöksnäringen i Norrbotten. De visade vägen och skapade ett självförtroende som till stor del saknades i regionen tidigare. Anläggningar som Tree Hotel, Arctic Bath och Niehku Mountain Villa har sedan etablerats; anläggningar som har blivit primära reseanledningar för globala målgrupper.
Jukkasjärvi och Icehotel
Att cykla grusvägar från Kiruna är inte det lättaste, men vi ville till varje pris undvika E10, som inte är superfestlig ens att köra med bil och det finns alternativa vägar. Från Jukkasjärvi fortsätter vi förbi Paksuniemi och följer vägen mot Esrange en bit. Här har jag cyklat med packning en gång tidigare - i det militära när jag gjorde tjänst på Jägarskolan i början av 90-talet. Då med den klassiska ryggan LK70 jägare fastspänd på pakethållaren av en kronhoj och vapen runt halsen. Vi tältade då någon mil från Jukkas och lärde oss hantera sprängdeg och olika minor minns jag. En annorlunda bikepacking. Nöjd över att sitta på en modern kolfibergravel trampar vi på och snart kommer vi äntligen till avtagsvägen där vårt grusäventyr börjar.
Paurankivaaravägen är en mindre grusväg/skogsbilväg som tar oss runt berget Paurankivaara och ner mot Torneälven, som vi sedan följer nedströms någon mil. Naturen är väldigt fin, vägen är ganska varierad och kuperad. Då och då skymtar vi avlägsna fjäll. Någon trafik att tala om är det inte - vi möter en motorcykel längs den 4 mil långa grusvägen. Vi har dessutom haft turen att pricka in en högtrycksperiod med thaivärme.
Paurankivaaravägen mellan Jukkasjärvi och Vittangi
Vyer längs Paurankivaaravägen mellan Jukkasjärvi och Vittangi
Vattenpåfyllning i Torneälven och renmöte
Efter någon timma passerar vi Torneälven igen. På andra sidan finns en grillplats och vi stannar till för att fylla på flaskorna. Det varma vädret gör att åtgången är stor! Det är mycket broms i luften (en riktig bromsskiva!) vilket gör att vi inte stannar längre än nödvändigt. Efter någon kilometer kommer vi ut på E45 ungefär vid Suptallen utanför Vittangi och med lite vind i ryggen ligger vi på i drygt 30 km/h in till Vittangi där vi ska handla på Coop.
Vid Coop ringer jag till Krister hos Kuoksu hembygdsförening. Kuoksu är dagens etappmål, en liten by som ligger vackert precis vid Torneälven efter vägen mot Lainio, femton kilometer från Vittangi. Vi har bokat bastun och Krister ska möta upp oss när vi är framme.
För handlandet har vi med oss var sin minirygga. Lite lätt nedtyngda med pasta, läsk, folköl och rulltårta sätter vi fart mot Kuoksu. E45 är inte superrolig att följa - de stora gruvbilarna från gruvan i Kaunisvaara går var sjätte minut, men en eloge till förarna; de håller verkligen avstånd när de passerar oss. Snart viker vi dock av på vägen mot Lainio och nu går det svagt nedför mot Torneälven så snabbt passerar vi älven för tredje gången den här dagen. Vid hembygdsgården möter vi Krister som visar oss bastun. Vi får också låna köket i hembygdsgården.
Bastun ligger precis vid älven och det är förstås vedbastu, något annat vore ju förstås knapsu! Jag eldar på ordentligt och efter någon timma är den tornedalsvarm, svalare än så vore ju förstås också knapsu! Vi bastar under tystnad, endast ljudet från elden, knäppandet från stenarna och fräsandet av vattnet som regelbundet öses på hörs. Efter ett tag utbryter någon av oss att det kanske är dags att ta sig ett dopp. Vattnet från Torneälven är uppfriskande. Bastun och det kalla vattnet skapar ny energi. Solen har sjunkit en bit, men går aldrig ner. Första dagen är snart till ända.
Vi handlar på Coop i Vittangi innan vi fortsätter mot Kuoksu
Vy från bastun över Torneälven och vy från tältet
Dag 2 Kuoksu hembygdsgård – Särkimukka Pinetree Lodge
Jag vaknar i tältet vid halvsextiden och känner mig pigg. Börjar titta på planeringen för dagens etapp som kommer bli ganska kort; vi har bokat in en natt på Pinetree Lodge i Särkimukka. Det blir dock i det närmaste uteslutande grusvägar och jag är lite osäker på skicket på de skogsbilvägar jag planerat mellan Lainio och Särkimukka. Vi käkar frukost, packar ihop och börjar rulla mot Lainio. Vägen är extremt bra; välpackad och jämn grusväg som är en fröjd att cykla på. Den klättrar successivt uppåt innan det börjar gå nedför mot nästa älvdal.
I Lainio passerar Lainioälven, en väldigt vacker och vild älv som har sina källflöden i Tavvaätno och Råstoätno i den svenska fjällvärldens nordligaste trakter. För 20 år sedan paddlade jag hela Lainioälven ner till Kangos under femton fantastiska dygn. Byn Lainio är väldigt vacker där den ligger vid älven. Här finns möjlighet att nyttja färjan och fortsätta på grusvägar på östra sidan. En kompis har hus i Lainio men han var i Kiruna och kunde inte bjuda på kaffe, så efter en kort paus fortsätter vi längs vägen mot Oksajärvi.
Lainioälven är en laxförande älv som lockar flugfiskare från när och fjärran. Nedströms Lainio ligger Taanikurkkio, en lång forsande sträcka som rinner genom en smal ravin med underbara pooler, helt magiskt vackert. Vi gnetar dock på längs grusvägen och kommer snart till byn Oksajärvi. Här blir vägen mer en skogsbilväg som dock är underbar att cykla på. Det är riktigt hett i luften men cyklingen känns som propagandagruscykling. Det har många gånger slagit mig vilka fantastiska möjligheter det finns för den här typen av cykling i regionen. Om man vill ha frihet, ändlösa grusvägar i princip utan trafik och framförallt subarktiska naturupplevelser är det här rätt plats.
Piera driver den samiska designbutiken StoorStålka i Jokkmokk och har förstås matchande kläder
Lainio, en liten vacker by vid Lainioälven. Här kör vi på asfalt några hundra meter
Skogsbilväg mellan Oksajärvi och Särkimukka
Snart kommer vi ner mot Lainioälven igen och byn Särkimukka. Här ligger dagens slutmål - Pinetree Lodge. Lodgen är en del av Sara och Johan Väisänens satsning Explore the North. Förutom Pinetree, driver de Aurora Mountain lodge, Lapland View Lodge, Grand Arctic och Arctic River Lodge. Målgrupperna är främst internationella besökare som vill uppleva hundspann, norrsken och lokal kultur. Bara vid Pinetree Lodge har de mer än 150 slädhundar. I receptionen får vi byta till engelska. De flesta som jobbar här är unga personer från Tyskland, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Vi börjar dock med att beställa var sin iskall Lagunitas IPA. Temperaturen har legat nära trettio grader hela dan så ölen är den godaste jag druckit på länge. Vi checkar sedan in i stugan, sköljer upp cykelkläderna och chillar ett tag innan vi käkar middag på restaurangen. En förrätt med lite lax och vad-det-nu-var och burgare till varmrätt får det bli. Åskan mullrar lite under kvällen, men det kommer bara några regnstänk.
Bästa ölen på resan när vi kommer fram till Pinetree Lodge
Burgare och Crémant de Bourgogne på Pinetree Lodge
Åska mullrade under kvällen. Trevligt med en hotellfrukost på morgonen!
Vi vaknar och packar ihop. Tredje etappen ska ta oss till Pajala via en mindre orekad skogsbilväg. Vi rullar iväg från Pinetree Lodge och stannar till hos Johan Stenevad som driver Lapland Guesthouse i Kangos, några kilometer från Särkimukka. Lapland Guesthouse är ytterligare en anläggning i området som till stor del jobbar mot internationella målgrupper, men hit kommer även laxflugfiskare för att fiska vid Camp Onka i Lainioälven, en privat sträcka i älven. Torne älv med dess biälvar som Lainio älv, har det senaste decenniet fått riktigt bra fiske och räknas som några av världens mest produktiva vildlaxälvar.
Johan Stenevad, som i högsta grad är en färgstark person, bjuder på kaffe och vi får tips om skogsbilvägen som vi planerat att cykla. Vi säger adjö och handlar på Kangos livs innan vi cyklar över Lainioälven och fortsätter på asfalt ungefär en mil innan vi viker av på den mindre skogsbilväg som ska ta oss till Kaunisvaara. Vägen löper parallellt med Patsankijoki och klättrar successivt upp mot naturreservatet Kursunkangas, en ravinliknande dalgång, kursu, med branta sluttningar klädd med gammal tallskog.
Kaffestopp hos Johan Stenevad på Lapland Guesthouse i Kangos, några kilometer från Pinetree Lodge
Skogsbilväg mellan Hukanmaa och Kaunisvaara
Vägen blir brantare och brantare och de sista kilometrarna fram till ”passhöjden” är ganska ansträngande, men vi har ingen brådska.
Vädret är fortsatt väldigt varmt och kvavt. Åska cirkulerar runt oss och snart kommer en åskskur. Vi råkar dock precis passera en jaktstuga så vi tar en kort paus under plåttaket på verandan medan skuren passerar. En kort bit efter jaktstugan blir vägen något bredare och övergår från skogsbilväg till att mer likna en mindre vanlig grusväg.
När vi är en dryg mil från Kaunisvaara känner jag att hjärtat hoppar till och att pulsen går upp. Jag har då och då drabbats av detta under våren; det känns som något extraslag, sedan åker pulsen upp och den sjunker inte ner som den ska. Skit tänker jag, vi är mitt ute i skogen fyra mil från Pajala. Jag vet dock att jag kan köra på men får ta det i ett lugnare tempo och framme i Kaunisvaara bestämmer vi oss för att köra asfalt till Pajala istället för att fortsätta på grus mot Kaunisjoensuu, vid finska gränsen.
I Pajala rullar vi in till hälsocentralen och där får jag ett fantastiskt mottagande av personalen. EKG ser normalt ut, förutom för snabb rytm. Jag får en liter vätska via dropp och de tar en rad prover. Jag får fika och får ligga kvar ett tag medan vårdcentralsdoktorn konsulterar medicinjouren i Gällivare. Efter ett tag är pulsen normal igen och jag släpps ut. Mottagandet på Pajala vårdcentral är det bästa jag varit med om och jag fick med några visdomsord: ”Man ska alltid bada bastu innan man motionerar när det är så här varmt!” Såklart, vi är ju trots allt i Tornedalen. Solen står fortfarande ganska högt upp på himlen och värmer när vi rullar iväg från vårdcentralen in till Coop för att handla.
Vid Kursunkangas naturreservat
Vi tog skydd undan en skur vid en jaktkoja. Kaunisvaaraborna kan själva!
Utanför Coop i Pajala. Solen värmer fortfarande vid 22-tiden på kvällen
På morgonen känner jag mig pigg så vi bestämmer oss för att köra på mot Övertorneå på asfalt. Egentligen hade vi tänkt köra mot Sattajärvi och sedan via grusvägar slingra oss ner mot Torneälven. Med anledning av gårdagens incident följer vi dock väg 99. Jag tar det väldigt lugnt och ligger på rulle efter vårt jokkmokkska draglok och allt känns bra och normalt. Efter drygt fem mil kommer vi till Pello där vi tar en kort mat och glasspaus på en gräsplätt vid Torneälven. Det är varmt, men fläktar skönt från älven. Ingen av oss är så sugen på tält kommande natt så vi ringer till Lapland View Lodge, den ganska nyöppnade anläggningen uppe på Luppioberget någon mil söder om Övertorneå. Javisst, de har plats så vi bokar in oss och börjar rulla på.
Vägen går svagt upp och ner hela tiden och vi har en envis motvind. De tornedalska vyerna är dock vackra. Under hela färden märker man hur karaktären förändras successivt; från skogslandet och de stora myrområdena i norr till att bli allt bördigare ju längre ner man kommer. Den bördiga jordmånen och de många soltimmarna skapar här odlingsförutsättningar som är svåra att hitta på motsvarande breddgrader globalt.
I Svanstein tar vi paus och fyller på vatten vid Kyrkan. Här finns skidanläggningen Pullinki ski som de senaste åren haft svårt under pandemi och i konkurrens från de relativt sett närliggande finska anläggningarna i Levi och Ylläs. På toppen av berget Pullinki ligger också en av mätpunkterna för ett av våra mest okända världsarv; Struves Meridianbåge, en kedja av mätpunkter som under 1800-talet användes för att bestämma jordens form.
Efter Svanstein fortsätter vi till Juoksengi men när vi passerar polcirkeln blir glassuget för stort så vi tar en kort glasspaus och njuter en stund i solen innan vi fortsätter.
Svanstein, en fin liten by mellan Pello och Övertorneå
På väg ut från Svanstein efter vattenpåfyllning
När vi kommer till Övertorneå börjar vi känna att vi snart är framme men sista milen fram till avtagsvägen mot Luppioberget känns väldigt långsam. Vi viker av mot Luppioberget och nu kvarstår bara en klättring upp på berget. Sista hundratalet metrar är ganska branta men snart står vi med fantastisk utsikt över nedre Tornedalen utanför den nybyggda restaurangbyggnaden. Stugorna är små och kanske mer lämpade för romantiska par än för tre cyklande gubbar, så vi har bokat två stycken. Vi släpar upp cyklarna till stugorna som ligger som fastspikade små holkar uppe på klippavsatser ovan restaurangen. När vi öppnar dörren, slår en sval vind emot oss – yes, de har ac! Utsikten från stugans panoramafönster är magnifik, när man ligger på sängen känns det nästan som man ligger utomhus. Vilken succé!
När vi duschat går vi ner till restaurangen. Nu har vi bara drygt fem mil kvar till slutmålet vid Kukkolaforsen, så vi bestämmer oss för att sova ut under morgondagen. Ölen smakar lika bra som på Pinetree lodge och vi käkar toast skagen, burgare och crème brulée.
Efter middagen lägger jag mig på sängen och bara njuter av utsikten. Ute vid kusten pågår ett kraftigt åskväder som jag nästan hoppas ska driva in mot oss. Molnen tornar upp sig mäktigt men det kommer bara någon skur. Ovädret driver in över Finland en bit söder om oss.
Schysst läge och AC i stugan vid Lapland View Lodge på Luppioberget
Sämre utsikt har man somnat till
Lapland View Lodge Luppioberget
Dag 5 Luppioberget – Kukkolaforsen
Vi vaknar, äter frukost och packar ihop i lugn takt och rullar sedan ner från Luppioberget. I Hedennäset/Koivukylä cyklar vi ut på Hietaniemi, Kyrkholmen. Här pågår jordbrukande för fullt. I Torneälven finns här ett deltaområde med en rad holmar som tillhör Finland men som används av tornedalska bönder för kobete. Korna skjutsas över med färja till holmarna där de har bra bete och inte tar sig någonstans.
Nedre Tornedalen
Från Hedennäset öppnar landskapet upp sig och blir allt mer jordbruksbetonat. Vyerna är vidsträckta och bebyggelsen har en specifik tornedalsk karaktär. Vackra gamla trähus, en speciell stil på lador och bodar. I Lehtikangas strax utanför Karungi stannar vi till vid farfars gamla gård. Här tillbringade jag mycket tid som barn. Vi fortsätter sen till Karl Gustav kyrka där farfar och farmor och farfarsfar och farfarsmor och en farbror vilar. Många minnen passerar förbi.
Efter Karungi har vi bara en kort bit kvar ner till Kukkola där vi ska bli upphämtade. Vi gör ett stopp vid Pesulas lantbruk i Övre Kukkola och handlar glass i Elmers gårdsbutik. Den är obemannad men utanför hänger tornedalsflaggan och en skylt med ett swishnummer. Vi köper varsin egenproducerad rabarberglass, swishar en slant och sätter oss i solen utanför. Pelle Pesula och hans fru driver jordbruket och gårdsbutiken och producerar bland annat egen rybsolja och egen senap. Jag är sedan tidigare lite bekant med Pelle och snart hoppar han ut från en traktor och kommer fram och är nyfiken på våra cyklar. Det blir en lång pratstund om jordbruk, tornedalen och turism innan vi fortsätter till vårt slutmål – Kukkolaforsen.
Karl Gustav kyrka i Karungi och Pesulas lantbruk i Övre Kukkola
Sammanlagt avverkade vi ungefär 45 mil på varierande underlag. Fram till Pajala, övervägande grus och skogsbilväg och från Pajala asfalt. Efter Pajala modifierade vi turen något på grund av vårdcentralbesöket, annars hade vi kört mer grus efter Pajala också! Vädret har varit fantastiskt och jag tror vi alla tre fick mersmak på att upptäcka mer av det vi har lokalt. Jag har skissat en del på en ”Swedish Lapland divide” på runt 130-140 mil med start i Kiruna och mål i Skellefteå som går mestadels på grus och som passerar trevliga ställen där man kan övernatta. Det kanske får ta och bli nästa års projekt!
Utrustningsmässigt har allt funkat utan anmärkning. Ingen punka för någon av oss! Jag körde med nya Challenge Getaway 700C/40, som jag gillar skarpt! Väldigt sköna!
Egentligen hade vi planerat en mer långväga bikepackingtur, men fullbokade kalendrar och passväntetider gjorde att vi beslöt oss för att utforska vår egen region. Här finns ju faktiskt fantastiska möjligheter att uppleva det vi söker efter; spännande grus- och skogsbilvägar, natur- och kulturupplevelser men också en viss infrastruktur längs hela vägen som underlättar packlogistik och erbjuder möjlighet till bekväm återhämtning. Jag har haft en seg återhämtning efter min covid-infektion i slutet av februari och haft skumma symptom från min puls, så vi planerade turen för ganska lugna och lagom långa dagsetapper. Någon natt i tält och någon natt under tak tänkte vi.
Etapper
Dag 1 Kiruna C - Kuoksu hembygdsgård via Jukkasjärvi och Vittangi 104 km
Dag 2 Kuoksu hembygdsgård - Pinetree Lodge Särkimukka 58 km
Dag 3 Pinetree Lodge - Pajala 85 km
Dag 4 Pajala - Lapland View Lodge Luppioberget 123 km
Dag 5 Luppioberget - Kukkolaforsen 53 km
Rutten på Komoot
Dag 1 Kiruna C – Kuoksu hembygdsgård
Med på turen var en bodensare, en pitbo och en jokkmokkare. Jag och Magnus från Piteå tar tåget upp till Kiruna från Boden och på den temporära Kiruna C, möter vi upp Piera från Jokkmokk. Sambon ska hälsa på släkt i Kiruna så han har passande nog fått skjuts. Efter att ha monterat ihop cyklarna och hängt på all packning rullar vi iväg från stationen genom staden. Vi virrar runt lite bland byggarbetsplatserna vid den nya staden innan vi kommer ut mot Tuolluvaara. Vi har lite medvind i ryggen och passerar snabbt Institutet för Rymdfysik innan vi svänger av mot Kauppinen.
Åtminstone tidigare bodde här många Laestadianer och subtila tecken som gråaktiga gardiner och avsaknad av färger och extra flärd kunde indikera var de bodde. Nu märks dock inget. Vid Laxforsen passerar vi för första gången Torne älv och snart rullar vi in i Jukkasjärvi och passerar Icehotel. Det går inte att överskatta den betydelse ishotellet haft för besöksnäringen i Norrbotten. De visade vägen och skapade ett självförtroende som till stor del saknades i regionen tidigare. Anläggningar som Tree Hotel, Arctic Bath och Niehku Mountain Villa har sedan etablerats; anläggningar som har blivit primära reseanledningar för globala målgrupper.
Jukkasjärvi och Icehotel
Att cykla grusvägar från Kiruna är inte det lättaste, men vi ville till varje pris undvika E10, som inte är superfestlig ens att köra med bil och det finns alternativa vägar. Från Jukkasjärvi fortsätter vi förbi Paksuniemi och följer vägen mot Esrange en bit. Här har jag cyklat med packning en gång tidigare - i det militära när jag gjorde tjänst på Jägarskolan i början av 90-talet. Då med den klassiska ryggan LK70 jägare fastspänd på pakethållaren av en kronhoj och vapen runt halsen. Vi tältade då någon mil från Jukkas och lärde oss hantera sprängdeg och olika minor minns jag. En annorlunda bikepacking. Nöjd över att sitta på en modern kolfibergravel trampar vi på och snart kommer vi äntligen till avtagsvägen där vårt grusäventyr börjar.
Paurankivaaravägen är en mindre grusväg/skogsbilväg som tar oss runt berget Paurankivaara och ner mot Torneälven, som vi sedan följer nedströms någon mil. Naturen är väldigt fin, vägen är ganska varierad och kuperad. Då och då skymtar vi avlägsna fjäll. Någon trafik att tala om är det inte - vi möter en motorcykel längs den 4 mil långa grusvägen. Vi har dessutom haft turen att pricka in en högtrycksperiod med thaivärme.
Paurankivaaravägen mellan Jukkasjärvi och Vittangi
Vyer längs Paurankivaaravägen mellan Jukkasjärvi och Vittangi
Vattenpåfyllning i Torneälven och renmöte
Efter någon timma passerar vi Torneälven igen. På andra sidan finns en grillplats och vi stannar till för att fylla på flaskorna. Det varma vädret gör att åtgången är stor! Det är mycket broms i luften (en riktig bromsskiva!) vilket gör att vi inte stannar längre än nödvändigt. Efter någon kilometer kommer vi ut på E45 ungefär vid Suptallen utanför Vittangi och med lite vind i ryggen ligger vi på i drygt 30 km/h in till Vittangi där vi ska handla på Coop.
Vid Coop ringer jag till Krister hos Kuoksu hembygdsförening. Kuoksu är dagens etappmål, en liten by som ligger vackert precis vid Torneälven efter vägen mot Lainio, femton kilometer från Vittangi. Vi har bokat bastun och Krister ska möta upp oss när vi är framme.
För handlandet har vi med oss var sin minirygga. Lite lätt nedtyngda med pasta, läsk, folköl och rulltårta sätter vi fart mot Kuoksu. E45 är inte superrolig att följa - de stora gruvbilarna från gruvan i Kaunisvaara går var sjätte minut, men en eloge till förarna; de håller verkligen avstånd när de passerar oss. Snart viker vi dock av på vägen mot Lainio och nu går det svagt nedför mot Torneälven så snabbt passerar vi älven för tredje gången den här dagen. Vid hembygdsgården möter vi Krister som visar oss bastun. Vi får också låna köket i hembygdsgården.
Bastun ligger precis vid älven och det är förstås vedbastu, något annat vore ju förstås knapsu! Jag eldar på ordentligt och efter någon timma är den tornedalsvarm, svalare än så vore ju förstås också knapsu! Vi bastar under tystnad, endast ljudet från elden, knäppandet från stenarna och fräsandet av vattnet som regelbundet öses på hörs. Efter ett tag utbryter någon av oss att det kanske är dags att ta sig ett dopp. Vattnet från Torneälven är uppfriskande. Bastun och det kalla vattnet skapar ny energi. Solen har sjunkit en bit, men går aldrig ner. Första dagen är snart till ända.
Vi handlar på Coop i Vittangi innan vi fortsätter mot Kuoksu
Vy från bastun över Torneälven och vy från tältet
Dag 2 Kuoksu hembygdsgård – Särkimukka Pinetree Lodge
Jag vaknar i tältet vid halvsextiden och känner mig pigg. Börjar titta på planeringen för dagens etapp som kommer bli ganska kort; vi har bokat in en natt på Pinetree Lodge i Särkimukka. Det blir dock i det närmaste uteslutande grusvägar och jag är lite osäker på skicket på de skogsbilvägar jag planerat mellan Lainio och Särkimukka. Vi käkar frukost, packar ihop och börjar rulla mot Lainio. Vägen är extremt bra; välpackad och jämn grusväg som är en fröjd att cykla på. Den klättrar successivt uppåt innan det börjar gå nedför mot nästa älvdal.
I Lainio passerar Lainioälven, en väldigt vacker och vild älv som har sina källflöden i Tavvaätno och Råstoätno i den svenska fjällvärldens nordligaste trakter. För 20 år sedan paddlade jag hela Lainioälven ner till Kangos under femton fantastiska dygn. Byn Lainio är väldigt vacker där den ligger vid älven. Här finns möjlighet att nyttja färjan och fortsätta på grusvägar på östra sidan. En kompis har hus i Lainio men han var i Kiruna och kunde inte bjuda på kaffe, så efter en kort paus fortsätter vi längs vägen mot Oksajärvi.
Lainioälven är en laxförande älv som lockar flugfiskare från när och fjärran. Nedströms Lainio ligger Taanikurkkio, en lång forsande sträcka som rinner genom en smal ravin med underbara pooler, helt magiskt vackert. Vi gnetar dock på längs grusvägen och kommer snart till byn Oksajärvi. Här blir vägen mer en skogsbilväg som dock är underbar att cykla på. Det är riktigt hett i luften men cyklingen känns som propagandagruscykling. Det har många gånger slagit mig vilka fantastiska möjligheter det finns för den här typen av cykling i regionen. Om man vill ha frihet, ändlösa grusvägar i princip utan trafik och framförallt subarktiska naturupplevelser är det här rätt plats.
Piera driver den samiska designbutiken StoorStålka i Jokkmokk och har förstås matchande kläder
Lainio, en liten vacker by vid Lainioälven. Här kör vi på asfalt några hundra meter
Skogsbilväg mellan Oksajärvi och Särkimukka
Snart kommer vi ner mot Lainioälven igen och byn Särkimukka. Här ligger dagens slutmål - Pinetree Lodge. Lodgen är en del av Sara och Johan Väisänens satsning Explore the North. Förutom Pinetree, driver de Aurora Mountain lodge, Lapland View Lodge, Grand Arctic och Arctic River Lodge. Målgrupperna är främst internationella besökare som vill uppleva hundspann, norrsken och lokal kultur. Bara vid Pinetree Lodge har de mer än 150 slädhundar. I receptionen får vi byta till engelska. De flesta som jobbar här är unga personer från Tyskland, Nederländerna, Belgien och Frankrike. Vi börjar dock med att beställa var sin iskall Lagunitas IPA. Temperaturen har legat nära trettio grader hela dan så ölen är den godaste jag druckit på länge. Vi checkar sedan in i stugan, sköljer upp cykelkläderna och chillar ett tag innan vi käkar middag på restaurangen. En förrätt med lite lax och vad-det-nu-var och burgare till varmrätt får det bli. Åskan mullrar lite under kvällen, men det kommer bara några regnstänk.
Bästa ölen på resan när vi kommer fram till Pinetree Lodge
Burgare och Crémant de Bourgogne på Pinetree Lodge
Åska mullrade under kvällen. Trevligt med en hotellfrukost på morgonen!
Dag 3 Särkimukka – Pajala
Vi vaknar och packar ihop. Tredje etappen ska ta oss till Pajala via en mindre orekad skogsbilväg. Vi rullar iväg från Pinetree Lodge och stannar till hos Johan Stenevad som driver Lapland Guesthouse i Kangos, några kilometer från Särkimukka. Lapland Guesthouse är ytterligare en anläggning i området som till stor del jobbar mot internationella målgrupper, men hit kommer även laxflugfiskare för att fiska vid Camp Onka i Lainioälven, en privat sträcka i älven. Torne älv med dess biälvar som Lainio älv, har det senaste decenniet fått riktigt bra fiske och räknas som några av världens mest produktiva vildlaxälvar.
Johan Stenevad, som i högsta grad är en färgstark person, bjuder på kaffe och vi får tips om skogsbilvägen som vi planerat att cykla. Vi säger adjö och handlar på Kangos livs innan vi cyklar över Lainioälven och fortsätter på asfalt ungefär en mil innan vi viker av på den mindre skogsbilväg som ska ta oss till Kaunisvaara. Vägen löper parallellt med Patsankijoki och klättrar successivt upp mot naturreservatet Kursunkangas, en ravinliknande dalgång, kursu, med branta sluttningar klädd med gammal tallskog.
Kaffestopp hos Johan Stenevad på Lapland Guesthouse i Kangos, några kilometer från Pinetree Lodge
Skogsbilväg mellan Hukanmaa och Kaunisvaara
Vägen blir brantare och brantare och de sista kilometrarna fram till ”passhöjden” är ganska ansträngande, men vi har ingen brådska.
Vädret är fortsatt väldigt varmt och kvavt. Åska cirkulerar runt oss och snart kommer en åskskur. Vi råkar dock precis passera en jaktstuga så vi tar en kort paus under plåttaket på verandan medan skuren passerar. En kort bit efter jaktstugan blir vägen något bredare och övergår från skogsbilväg till att mer likna en mindre vanlig grusväg.
När vi är en dryg mil från Kaunisvaara känner jag att hjärtat hoppar till och att pulsen går upp. Jag har då och då drabbats av detta under våren; det känns som något extraslag, sedan åker pulsen upp och den sjunker inte ner som den ska. Skit tänker jag, vi är mitt ute i skogen fyra mil från Pajala. Jag vet dock att jag kan köra på men får ta det i ett lugnare tempo och framme i Kaunisvaara bestämmer vi oss för att köra asfalt till Pajala istället för att fortsätta på grus mot Kaunisjoensuu, vid finska gränsen.
I Pajala rullar vi in till hälsocentralen och där får jag ett fantastiskt mottagande av personalen. EKG ser normalt ut, förutom för snabb rytm. Jag får en liter vätska via dropp och de tar en rad prover. Jag får fika och får ligga kvar ett tag medan vårdcentralsdoktorn konsulterar medicinjouren i Gällivare. Efter ett tag är pulsen normal igen och jag släpps ut. Mottagandet på Pajala vårdcentral är det bästa jag varit med om och jag fick med några visdomsord: ”Man ska alltid bada bastu innan man motionerar när det är så här varmt!” Såklart, vi är ju trots allt i Tornedalen. Solen står fortfarande ganska högt upp på himlen och värmer när vi rullar iväg från vårdcentralen in till Coop för att handla.
Vid Kursunkangas naturreservat
Vi tog skydd undan en skur vid en jaktkoja. Kaunisvaaraborna kan själva!
Utanför Coop i Pajala. Solen värmer fortfarande vid 22-tiden på kvällen
Dag 4 Pajala – Luppioberget Lapland View Lodge
På morgonen känner jag mig pigg så vi bestämmer oss för att köra på mot Övertorneå på asfalt. Egentligen hade vi tänkt köra mot Sattajärvi och sedan via grusvägar slingra oss ner mot Torneälven. Med anledning av gårdagens incident följer vi dock väg 99. Jag tar det väldigt lugnt och ligger på rulle efter vårt jokkmokkska draglok och allt känns bra och normalt. Efter drygt fem mil kommer vi till Pello där vi tar en kort mat och glasspaus på en gräsplätt vid Torneälven. Det är varmt, men fläktar skönt från älven. Ingen av oss är så sugen på tält kommande natt så vi ringer till Lapland View Lodge, den ganska nyöppnade anläggningen uppe på Luppioberget någon mil söder om Övertorneå. Javisst, de har plats så vi bokar in oss och börjar rulla på.
Vägen går svagt upp och ner hela tiden och vi har en envis motvind. De tornedalska vyerna är dock vackra. Under hela färden märker man hur karaktären förändras successivt; från skogslandet och de stora myrområdena i norr till att bli allt bördigare ju längre ner man kommer. Den bördiga jordmånen och de många soltimmarna skapar här odlingsförutsättningar som är svåra att hitta på motsvarande breddgrader globalt.
I Svanstein tar vi paus och fyller på vatten vid Kyrkan. Här finns skidanläggningen Pullinki ski som de senaste åren haft svårt under pandemi och i konkurrens från de relativt sett närliggande finska anläggningarna i Levi och Ylläs. På toppen av berget Pullinki ligger också en av mätpunkterna för ett av våra mest okända världsarv; Struves Meridianbåge, en kedja av mätpunkter som under 1800-talet användes för att bestämma jordens form.
Efter Svanstein fortsätter vi till Juoksengi men när vi passerar polcirkeln blir glassuget för stort så vi tar en kort glasspaus och njuter en stund i solen innan vi fortsätter.
Svanstein, en fin liten by mellan Pello och Övertorneå
På väg ut från Svanstein efter vattenpåfyllning
När vi kommer till Övertorneå börjar vi känna att vi snart är framme men sista milen fram till avtagsvägen mot Luppioberget känns väldigt långsam. Vi viker av mot Luppioberget och nu kvarstår bara en klättring upp på berget. Sista hundratalet metrar är ganska branta men snart står vi med fantastisk utsikt över nedre Tornedalen utanför den nybyggda restaurangbyggnaden. Stugorna är små och kanske mer lämpade för romantiska par än för tre cyklande gubbar, så vi har bokat två stycken. Vi släpar upp cyklarna till stugorna som ligger som fastspikade små holkar uppe på klippavsatser ovan restaurangen. När vi öppnar dörren, slår en sval vind emot oss – yes, de har ac! Utsikten från stugans panoramafönster är magnifik, när man ligger på sängen känns det nästan som man ligger utomhus. Vilken succé!
När vi duschat går vi ner till restaurangen. Nu har vi bara drygt fem mil kvar till slutmålet vid Kukkolaforsen, så vi bestämmer oss för att sova ut under morgondagen. Ölen smakar lika bra som på Pinetree lodge och vi käkar toast skagen, burgare och crème brulée.
Efter middagen lägger jag mig på sängen och bara njuter av utsikten. Ute vid kusten pågår ett kraftigt åskväder som jag nästan hoppas ska driva in mot oss. Molnen tornar upp sig mäktigt men det kommer bara någon skur. Ovädret driver in över Finland en bit söder om oss.
Schysst läge och AC i stugan vid Lapland View Lodge på Luppioberget
Lapland View Lodge Luppioberget
Dag 5 Luppioberget – Kukkolaforsen
Vi vaknar, äter frukost och packar ihop i lugn takt och rullar sedan ner från Luppioberget. I Hedennäset/Koivukylä cyklar vi ut på Hietaniemi, Kyrkholmen. Här pågår jordbrukande för fullt. I Torneälven finns här ett deltaområde med en rad holmar som tillhör Finland men som används av tornedalska bönder för kobete. Korna skjutsas över med färja till holmarna där de har bra bete och inte tar sig någonstans.
Nedre Tornedalen
Från Hedennäset öppnar landskapet upp sig och blir allt mer jordbruksbetonat. Vyerna är vidsträckta och bebyggelsen har en specifik tornedalsk karaktär. Vackra gamla trähus, en speciell stil på lador och bodar. I Lehtikangas strax utanför Karungi stannar vi till vid farfars gamla gård. Här tillbringade jag mycket tid som barn. Vi fortsätter sen till Karl Gustav kyrka där farfar och farmor och farfarsfar och farfarsmor och en farbror vilar. Många minnen passerar förbi.
Efter Karungi har vi bara en kort bit kvar ner till Kukkola där vi ska bli upphämtade. Vi gör ett stopp vid Pesulas lantbruk i Övre Kukkola och handlar glass i Elmers gårdsbutik. Den är obemannad men utanför hänger tornedalsflaggan och en skylt med ett swishnummer. Vi köper varsin egenproducerad rabarberglass, swishar en slant och sätter oss i solen utanför. Pelle Pesula och hans fru driver jordbruket och gårdsbutiken och producerar bland annat egen rybsolja och egen senap. Jag är sedan tidigare lite bekant med Pelle och snart hoppar han ut från en traktor och kommer fram och är nyfiken på våra cyklar. Det blir en lång pratstund om jordbruk, tornedalen och turism innan vi fortsätter till vårt slutmål – Kukkolaforsen.
Karl Gustav kyrka i Karungi och Pesulas lantbruk i Övre Kukkola
Sammanlagt avverkade vi ungefär 45 mil på varierande underlag. Fram till Pajala, övervägande grus och skogsbilväg och från Pajala asfalt. Efter Pajala modifierade vi turen något på grund av vårdcentralbesöket, annars hade vi kört mer grus efter Pajala också! Vädret har varit fantastiskt och jag tror vi alla tre fick mersmak på att upptäcka mer av det vi har lokalt. Jag har skissat en del på en ”Swedish Lapland divide” på runt 130-140 mil med start i Kiruna och mål i Skellefteå som går mestadels på grus och som passerar trevliga ställen där man kan övernatta. Det kanske får ta och bli nästa års projekt!
Utrustningsmässigt har allt funkat utan anmärkning. Ingen punka för någon av oss! Jag körde med nya Challenge Getaway 700C/40, som jag gillar skarpt! Väldigt sköna!
Senast ändrad:
