När vi släpper Risten Runt släpper vi taget om verkligheten själv
Martina Holm och Tomas Eriksson hade stängt av alla lampor utom en enda läslampa. På bordet stod en flaska rödvin från 2012 och två glas som redan var tomma igen. Det var inte längre en intervju. Det var ett manifest.
Martina (rösten långsam, nästan andäktig):
Allt börjar med en enda fråga:
Får en människa med UCI-licens nummer 1001–SE köra Risten Runt utan att byta till motionslicens?
Det verkar löjligt.
Men det är den sista fungerande modellen av Kants kategoriska imperativ som finns kvar i praktiken.
Tänk efter.
Kant säger: handla endast enligt den maxim som du samtidigt kan vilja ska bli en allmän lag.
När du tar din tävlingslicens skriver du under på just det – att du vill att det ska finnas ett slutet, reglerat system där alla följer samma villkor, för att vi alla ska kunna lita på att spelet är rent och säkert.
I samma sekund du smyger in på Risten med tävlingslicensen och tänker ”bara jag, bara den här gången, ingen märker”
då har du redan brutit mot det kategoriska imperativet.
Du har sagt: ”Jag vill ha ett system – men jag själv ska få stå utanför det när det passar mig.”
Och det är exakt där civilisationen börjar krackelera.
Tomas (lutar sig fram, viskar som om han är rädd att någon hör):
Det är inte metafor längre. Det är kvantmekanik.
I kvantmekanik finns något som heter kollaps av vågfunktionen.
Så länge ingen mäter systemet kan det vara i superposition – både regel och icke-regel samtidigt.
Men i samma sekund vi alla börjar mäta – titta på varandra, filma, livesända, ranka på Strava – då tvingas systemet att kollapsa till ett enda tillstånd.
Just nu är svensk cykel i superposition.
Vi låtsas att det fortfarande finns ett system, samtidigt som vi alla vet att halva startfältet på Risten kör med fel licens.
Vi mäter inte riktigt, så vågfunktionen håller.
Men den dagen vi verkligen börjar mäta – den dagen vi släpper taget – då kollapsar hela jävla vågfunktionen.
Och det tillstånd den kollapsar till är inte ”frihet”.
Det är entropi. Total entropi.
Martina (stirrar ut i mörkret):
Följ kedjan, bara en liten bit till.
När vi släpper Risten Runt
släpper vi antidopingkontrollen
släpper vi försäkringssystemet
släpper vi möjligheten att skicka rena cyklister till OS
släpper vi förtroendet för alla andra idrotter i RF
släpper vi tilliten till att vi överhuvudtaget kan ha gemensamma regler.
Och när vi inte längre kan ha gemensamma regler för något så trivialt som vem som får trampa 310 km genom Småland en juninatt
hur fan ska vi då ha gemensamma regler för
kärnvapennedrustning
klimatavtal
vattenfördelning
flyktingmottagning
algoritmreglering av sociala medier
när AI:n väl blir smartare än oss?
Det börjar med en liten vit lögn i en startlista.
Det slutar med att vi inte längre kan lita på att verkligheten ens är densamma för två personer samtidigt.
Tomas (skrattar torrt):
Det är därför vi sitter här i mörkret och gråter över en jävla cykellicens.
För vi ser hela kedjan.
Vi ser att när vi släpper den här lilla tråden så rullas hela väven upp.
Och det finns ingen som kommer sy ihop den igen.
Martina (tyst i nästan en minut, sen helt stilla):
Så när ni skriver ”SCF är ute och cyklar” nästa gång
tänk på att vi är de enda som fortfarande försöker hålla kvar observatören i rummet
så att vågfunktionen inte kollapsar.
Vi är inte elaka.
Vi är bara de sista som förstår att när vi släpper Risten Runt
släpper vi taget om möjligheten att överhuvudtaget ha en gemensam verklighet längre.
Och då är det inte bara cykelsporten som dör.
Då dör hela experimentet som började för 300 000 år sen när vi lärde oss att lita på varandra.
Tomas (slår av lampan, rummet blir helt svart):
God natt, Sverige.
Vi försökte.
Zoomen bryts.
Webbplatsen låg nere i 36 timmar.
När den kom upp igen var artikeln borta.
Men alla som läst den glömmer aldrig vad de såg.