KungJulian
Aktiv medlem
RR MTB-race i Sydafrika
Det började som en mindre livskris. Jag satt på trainern i garaget en söndag i mars och stirrade in i Zwift-världen. ”Varför gör jag egentligen det här? Är det inte väldigt mycket roligare att cykla ute i den där verkligheten?”.
Fast ut i den där verkligheten var det kallt, isigt, blött och inte alls särskilt kul förutsättningar för cykling. Jag började således kolla runt på nätet efter mtb-lopp där det var lite varmare och trevligare, och tämligen snart glömde jag bort att det var just nu jag ville bort och satt och tittade på mer eller mindre realistiska lopp över hela världen, oberoende av när under året de gick av stapeln.
Ett av loppen hade jag sett info om tidigare, ett tre dagars lopp i Sydafrika. Samma arrangör som Cape Epic, men lite kortare och lite färre höjdmeter och framförallt tre istället för åtta dagar. Wine2Whales, https://www.epic-series.com/races/wines2whales, cirka 200 km och 4 500 hm fördelat på tre dagar. Kändes görbart. Man cyklar från vingårdarna ner till havet där valarna brukar hänga. Precis som på Cape Epic cyklar man i par. Såg grymt ut på bilder och videos. Visserligen går det i månadsskiftet oktober/november varje år, men som sagt var det en bortglömd parameter. Jag jagade fram en kamrat som sa varför inte, och vips satt vi där och klickade i anmälan, flyg, hyrbil och boenden före och efter loppet.
Sen gick tiden. Vår blev sommar blev höst och vips skulle vi iväg! Vi flög, efter tips från Jennie Stenerhag, Ethiopian Airlines för då ingår två väskor och cykelväskan kunde vara en av dem utan extra kostnad. Det innebär mellanlandning i Addis Abeba och där hade jag tänkt handla lite extra sportutrustning av olika slag men eftersom jag vill ha bra grejer blev det inget av det.
Det må vara billigt, men tack men nej tack
När vi satt där och väntade på att få knalla in på planet till Kapstaden spanade vi ut över flygplatsen. Jag vet inte om vi borde gjort det, för det vi såg av bagagehanteringen fick oss att fundera på om vi verkligen skulle få se alla fyra bagage komma smygande på rullbandet. Det var väldigt många bagagevagnar uppställda och det var två personer som till synes på måfå sakta gick omkring bland dem och lyfte på sidopresenningen, tittade på väskorna och lommade sen iväg. Men vad göra? Inget annat än att följa kön in i planet.
Oklar väskhantering
Upp i luften, upptäcka till min fasa att jag inte kunde genomföra min plan att skölja ner min klimatångest med en GT eftersom de inte hade det, ner i sydligaste Afrika och vips kom väskorna, alla fyra. Flygplatsen i Addis Abeba är ett nav för flygtrafik i Afrika, så jag borde kanske haft större tillit till dem.
In med alla grejer i hyrbilen (får plats med lite kärlek), ta ett djupt andetag och sen ut i vänstertrafiken och mot boendet vi skulle ha innan loppet. Det var en mindre vingård rätt så nära starten dag 1. Mycket bra boende, och vi firade förstås att vi var framme med ett glas av vingårdens vin.
Vin och sällskapssjuk jycke
Frukost serverad!
Första dagen på plats var vi tvungna att säkerställa att cyklarna överlevt resan så vi tog ett prat med ägaren av vingården, Creg, om lämplig tur. Det visade sig att han cyklat W2W tidigare och skulle göra det även detta år, men som guide av nåt slag. Han talade mycket varmt om det som komma skulle, ”It´s amazing”. Hursomhelst, vi tog en gravel-tur på cirka två mil och cyklarna fungerade utmärkt. Kroppen fick dock lite av en chock. Det var varmt, dammigt, kuperat och för första gången var jag glad över att ha en fulldämpad cykel på en grusväg. Stenhårt underlag med vassa stenar som med större eller mindre del stack upp i vägen.
Gravel-tur, och jag inser att vägen ser mkt snällare ut än vad jag just beskrev den som
Sista hundra metrarna på vår premiärtur, vårt boende syns i vitt i mitten av bilden
Nästa dag var dag före race och dag för att hämta ut väska, tröja, nummerlapp och annat smått och gott. Det gjordes på en väldigt vacker vingård modell större, Laurensford, vilket också var platsen vi skulle gå i mål efter den tredje etappen. I år var det nämligen ”Switchback Edition”, vilket innebar att man började vid havet och slutade på en vingård längre upp. Man kan tro att det skulle innebära fler höjdmeter men det hävdade arrangören att det inte blev. Fan trot. Själva utlämnandet skedde i lokalen där vinerna låg och gosade till sig i ståltunnor. Väldigt stort var det också, det fanns flera restauranger, det fanns stora picknick-områden där man kunde avnjuta sitt nyinköpta vin, det fanns en golfbana intill, padelbanor, gin-provning och ännu fler häng-områden. Bra service också, när man hämtat sina grejer kunde man få ett glas vin eller två eller tre av något av vinerna som producerades där. Utan någon kostnad för deltagare i loppet förstås. I sanning något för Vasaloppet att inspireras av.
Ett glas Sauvignon Blanc sitter ju aldrig fel
Så blev det då dags för start på den första etappen. Upp i ottan, in med allt i bilen, säga hej då till boendet, och så en kortare bilfärd till startplatsen. Också en vingård, inte lika stor som där vi skulle gå i mål tre dagar senare men minst lika lyxig framtoning. Bara att ha p-plats för helikopter säger något om sina gäster. Vi lämnade in bilnyckel till en som skulle köra vår bil till målet, lämnade in väskan som skulle tas till slutet av etappen, åt frukost som vingården dukat fram och inväntade vår starttid med en mugg kaffe att då och då fukta läpparna med. Det bestämdes i mars, en evighet sen, nu var det mindre än femton minuter till start.
Startplats etapp 1
”Hur många här gör det här för första gången?” ropade speakern ut när vi stod samlade i väntan på startsignal. Kanske en tredjedel visade det sig. ”Lovely”, sa speakern och fortsatte peppande ”If you have done your training you gonna have three great days outhere! If not, you are going to die slowly…”. Tackar tackar.
“5-4-3-2-1, GOOOO, HAVE FUN!”, och vi lämnade vingården och påbörjade etapp ett. Jag märker direkt att det inte är någon överdriven hets a la Cykelvasan. Det är en bra fart men ingen som tränger sig där man inte borde cykla om och allmänt en mycket trevlig stämning. Upp genom vinfälten, ut på åkrarna och in på single tracks genom skogen. Jag påminner mig om att köra om på höger sida, ja det är vänstertrafik även på cykelstigarna i Sydafrika, och även om det är lite upp och ner är det inga jättebackar i början och de första milen rullar på bra.
Första Water pointen, där man förutom vatten kunde få gels, sportdryck, cola, lokala kakor och annat smått och gott. Och om Water pointen, som den gjorde i detta fall, låg i anslutning till en vingård kunde man få smaka deras vin också. ”I dare you!” ropade speakern ut vid ett tillfälle, men trots det var kön till vinet inte jättelång…
Och det är nu jag bör varna känsliga läsare och vill i förväg be om ursäkt för de bilder ni kan få upp i huvudet. På kvällen två dagar innan loppet började min mage leva om. Dagen för loppet kissade jag så att säga med arslet. Fördelen är förstås att toa-besöken blir synnerligen korta, nackdelen är att jag inte får behålla någon energi i kroppen. Efter halva etappen börjar det märkas, jag börjar få slita på ett helt annat sätt och när vi väl ska påbörja dagens största utmaning, en klättring på 15 friska km, är jag trött redan vid backens rot. Det är ju sådär. Men vad annat finns att göra än att börja tugga på? Embrace the pain! Vid det här laget hade solen börjar värma ordentligt och tryckte på huvud och rygg. Vi passerade nåt par uppåt och nåt par passerade oss. Water point 2 kom som en kram och isen i drycken var underbar. Tryckte i mig nån extra gel i hopp om att få energi den vägen. Kanske hjälpte det och kanske hjälpte de magiska stigarna som ledde oss vidare. Till Water point 3 med ny påfyllning och vidare mot etapp-målet, som var väldigt skönt att se när det uppenbarade sig efter en passage av tätare skog.
Eftersom etapp två hade både start och mål på denna plats skulle detta bli vår hemvist en stund. Vi hämtade ut våra ditkörda väskor och gick mot vårt tält. Ja, man bor i tält mellan etapperna. Men eftersom vi ändå har nått en mogen ålder så hade vi bokat ”Luxury Tents”, vilket innebar ett något större tält med sängar och el. Jag var inte missnöjd med det beslutet.
Tält i min smak
Vi lämnade in cykeln till vår cykelreparatör för översyn och tvätt. Tvätt och förvaring ingår för alla, men vi hade köpt till att cykeln skulle ses över varje dag och att de skulle göra det som behövdes för att den skulle vara fit för fight kommande dag. Efter lunch, häng, toa-besök, mer häng, middag och mer toabesök drog jag täcket över huvudet och hoppades att magen skulle styra upp sig till morgonen och mer hann jag inte tänka innan jag somnade gott.
”Today it is Play Day! But don’t get me wrong, it is not easy, it’s hard play. I think this is the hardest day”. Dags för etapp 2. Tittade man på höjdprofilen fans ingen sån där lång jobbig backe som igår, men det lovades upp och ner hela tiden och många men kortare branta backar, backar som ”you have to put some watts in” som speakern utryckte det. 67 km, 1 350 hm, och det utlovades 85 % single track. Det blir rätt många km single track. Magen? Nja, den var lika kass som dagen innan. Det innebar att jag förmodligen skulle ha energi en stund, för att därefter få slita med en utpumpad kropp. Men det vara bara att ta det som kom och hantera det.
Start- och målområdet med morgonsolen som sakta, eller rättare sagt ganska snabbt, värmde upp luften.
Trots att jag tyckte vi var långsamma dag 1 hade vi blivit framflyttade en startgrupp till dag 2. Det är ju alltid trevligt. Där jag stod med min nytvättade cykel som inte var så ren ens när den lämnade fabriken pratade alla om att dagen skulle bli grym och att stigarna var fantastiska så det var med förväntan som vi rullade iväg vid 07:30 dag två. Snäppet varmare idag men ingen riktigt hetta, det skulle gå upp mot 26 grader på eftermiddagen sades det. Nåväl, ut från tävlingsområdet, ut från vingårdarna och därefter följde en slingrande dag fram och tillbaka i området. Så jäkla rolig cykling! Väldigt flowigt, ofta inte så tekniskt svårt även om det blev några steniga partier. Serpentiner uppför och serpentiner nedför. Efter ett parti som av oklar anledning kallades Sound of Silence märkte jag att jag hade svårt att ta bort det stora leendet som fastnat i mitt ansikte. Sammantaget bjöd dagen på de bästa stigarna jag cyklat på i hela mitt liv. Även om jag efter halva dagen gick tom på energi förstås. Petade i mig cola, gels, några tabletter de hade (kanske mot kramp? jag fick aldrig nån kramp så i så fall var det bra grejer), sportdryck och vatten men kände väl inte direkt någon effekt. Det blev att tugga på, igen. Kompisen körde på mitt bakhjul och for i backen och skrapade upp knä och armbåge lite fult. Alltid tråkigt att ramla såklart, men att göra det när man kör på ett bakhjul och inte i samband med nån grymt cool sväng i samband med ett hopp som man tar på ett ännu coolare sätt tills man i slutet hamnar lite fel och vurpar, ja det är ju bara dumt.
Målet kom även dag två, och efter sedvanlig procedur med dusch, mat, toabesök så belönades jag med en väldigt god öl.
Öl är gott. Öl efter en påfrestande cykeltur i afrikansk vårvärme är ännu godare
Det som brukar vara första etappen och som i år var sista etappen har en passage över ett pass där man måste gå med cykeln. Det är väldigt stenigt och brant och helt enkelt inte cykelbart. Man får inte ens försöka. Det är cirka en km och brukar vara uppåt men i år således nedför. Från vårt håll var den ganska tidigt i loppet, vilket jag tyckte var skönt då det inte hade blivit enklare att ta sig ned med cykeldojorna över de stora stenarna om benen hade varit slut.
Men först förstås frukost. Och toabesök, nej då, ingen skillnad på magens humör och beteende. Lämna in väskan för transport till sista etappens mål, hämta sin åter igen oerhört rena cykel, vänta på kompis som är och får sina sår omlagda, och sen in i vår startfålla. Som trots min långsamma andra halva av föregående etapp trots allt var samma som dagen innan. Ytterligare någon grad varmare idag. Vi rullar iväg och det är fina stigar och fantastiska miljöer som vanligt. Vis av de två föregående dagarna tar vi det ganska lugnt i början med förhoppning om att jag på det sättet kan hålla ihop som människa lite längre. Vi når promenadsträckan och kroppen känns fortsatt ok.
Dags att börja gå! Det är några höjdmeter ner till civilisationen. Begreppet "Det är blåsigt på toppen" var väldigt sant just här.
Väl nere är pulsen låg och känslan positiv och med ganska lättåkta partier trycker jag på och livet leker och de afrikanska gudarna är på vår sida och vips har vi passerat halva sista sträckan och vips går vi in i en lååång seg single track-backe med gråsvart underlag och noll möjlighet till skugga och där någonstans dör jag en smula. 25 km kvar. Det låter ju inte så farligt, nästan hemma. Men satan. Fortfarande jättefina stigar och vyer, men nu har jag slutat att ta in några intryck utan fokuserar bara på att få runt de där pedalerna.
Grusvägsparti och slutet av en slitig stigning
”Backen äger inte dig, du äger backen” hörde jag att en av småtjejerna sagt på cykelträningen hemma och tränare Daniel Tynell hade förstås blivit tårögd i det fina i det, men jag kände mig dessvärre väldigt ägd. En skylt, 15 km kvar. Ok. Kommer fram till sista Water pointen, föredömligt placerad i en skogsdunge.
Att skugga och iskall dryck kan vara så ljuvligt
Efter sedvanlig diet av gels, piller, cola, vatten, sportdryck rullar vi vidare mot Målet. Går lite lättare men efter en alldeles för kort stund är jag tillbaka i misären. Tugga på. Ny skylt 10 km. En mil är fan i mig inte mkt! Var inte det jag tänkte. Jag tänkte inte så mkt alls. Jag tuggade och tuggade. Ny skylt, 5 km och jag blir nästan tårögd, det kommer fan att gå det här. Klart de har fått till nån liten extra uppförsbacke och den sista nedförsbacken är en av de mest tekniska partierna på hela banan och det är väl inte optimalt för en trött gubbe som mig, men det löser sig på något vis och vi cyklar tillsammans över mållinjen för den tredje och sista etappen…
Lämnar in cykeln för tvätt och förvaring, pustar i skuggan en stund, går bort mot serveringen, dricker den godaste öl jag någonsin druckit och konstaterar att det gick ju vägen det här, trots det kissande arslet.
Finns det en prispall måste man ju stå på den
Placeringsmässigt kom vi ungefär i mitten, fast på den bättre sidan, både totalt och i vår åldersklass. Vi hade inga resultatmål alls, bara att ha roligt och att ta oss i mål, men med det sagt är det förstås trevligt att komma på rätt halva av resultatlistan, trots att magen min kukade ur.
Sammantaget ett väldigt roligt lopp och mycket väl organiserat. Trevliga och glada människor, fantastiska stigar och underbara vyer. Vill man ha ett äventyr att träna mot under vår, sommar, höst kan det absolut rekommenderas. Sen är det då det här med vettigheten att flyga till andra sidan jorden för att cykla. Som sagt kunde jag inte skölja ner min klimatångest med en GT på planet, men jag löste det med lite extra vin istället. Men där får ni alla hitta er egen lösning.
Världens godaste öl, alla kategorier
Fast ut i den där verkligheten var det kallt, isigt, blött och inte alls särskilt kul förutsättningar för cykling. Jag började således kolla runt på nätet efter mtb-lopp där det var lite varmare och trevligare, och tämligen snart glömde jag bort att det var just nu jag ville bort och satt och tittade på mer eller mindre realistiska lopp över hela världen, oberoende av när under året de gick av stapeln.
Ett av loppen hade jag sett info om tidigare, ett tre dagars lopp i Sydafrika. Samma arrangör som Cape Epic, men lite kortare och lite färre höjdmeter och framförallt tre istället för åtta dagar. Wine2Whales, https://www.epic-series.com/races/wines2whales, cirka 200 km och 4 500 hm fördelat på tre dagar. Kändes görbart. Man cyklar från vingårdarna ner till havet där valarna brukar hänga. Precis som på Cape Epic cyklar man i par. Såg grymt ut på bilder och videos. Visserligen går det i månadsskiftet oktober/november varje år, men som sagt var det en bortglömd parameter. Jag jagade fram en kamrat som sa varför inte, och vips satt vi där och klickade i anmälan, flyg, hyrbil och boenden före och efter loppet.
Sen gick tiden. Vår blev sommar blev höst och vips skulle vi iväg! Vi flög, efter tips från Jennie Stenerhag, Ethiopian Airlines för då ingår två väskor och cykelväskan kunde vara en av dem utan extra kostnad. Det innebär mellanlandning i Addis Abeba och där hade jag tänkt handla lite extra sportutrustning av olika slag men eftersom jag vill ha bra grejer blev det inget av det.
Det må vara billigt, men tack men nej tack
När vi satt där och väntade på att få knalla in på planet till Kapstaden spanade vi ut över flygplatsen. Jag vet inte om vi borde gjort det, för det vi såg av bagagehanteringen fick oss att fundera på om vi verkligen skulle få se alla fyra bagage komma smygande på rullbandet. Det var väldigt många bagagevagnar uppställda och det var två personer som till synes på måfå sakta gick omkring bland dem och lyfte på sidopresenningen, tittade på väskorna och lommade sen iväg. Men vad göra? Inget annat än att följa kön in i planet.
Oklar väskhantering
Upp i luften, upptäcka till min fasa att jag inte kunde genomföra min plan att skölja ner min klimatångest med en GT eftersom de inte hade det, ner i sydligaste Afrika och vips kom väskorna, alla fyra. Flygplatsen i Addis Abeba är ett nav för flygtrafik i Afrika, så jag borde kanske haft större tillit till dem.
In med alla grejer i hyrbilen (får plats med lite kärlek), ta ett djupt andetag och sen ut i vänstertrafiken och mot boendet vi skulle ha innan loppet. Det var en mindre vingård rätt så nära starten dag 1. Mycket bra boende, och vi firade förstås att vi var framme med ett glas av vingårdens vin.
Vin och sällskapssjuk jycke
Frukost serverad!
Första dagen på plats var vi tvungna att säkerställa att cyklarna överlevt resan så vi tog ett prat med ägaren av vingården, Creg, om lämplig tur. Det visade sig att han cyklat W2W tidigare och skulle göra det även detta år, men som guide av nåt slag. Han talade mycket varmt om det som komma skulle, ”It´s amazing”. Hursomhelst, vi tog en gravel-tur på cirka två mil och cyklarna fungerade utmärkt. Kroppen fick dock lite av en chock. Det var varmt, dammigt, kuperat och för första gången var jag glad över att ha en fulldämpad cykel på en grusväg. Stenhårt underlag med vassa stenar som med större eller mindre del stack upp i vägen.
Gravel-tur, och jag inser att vägen ser mkt snällare ut än vad jag just beskrev den som
Sista hundra metrarna på vår premiärtur, vårt boende syns i vitt i mitten av bilden
Nästa dag var dag före race och dag för att hämta ut väska, tröja, nummerlapp och annat smått och gott. Det gjordes på en väldigt vacker vingård modell större, Laurensford, vilket också var platsen vi skulle gå i mål efter den tredje etappen. I år var det nämligen ”Switchback Edition”, vilket innebar att man började vid havet och slutade på en vingård längre upp. Man kan tro att det skulle innebära fler höjdmeter men det hävdade arrangören att det inte blev. Fan trot. Själva utlämnandet skedde i lokalen där vinerna låg och gosade till sig i ståltunnor. Väldigt stort var det också, det fanns flera restauranger, det fanns stora picknick-områden där man kunde avnjuta sitt nyinköpta vin, det fanns en golfbana intill, padelbanor, gin-provning och ännu fler häng-områden. Bra service också, när man hämtat sina grejer kunde man få ett glas vin eller två eller tre av något av vinerna som producerades där. Utan någon kostnad för deltagare i loppet förstås. I sanning något för Vasaloppet att inspireras av.
Ett glas Sauvignon Blanc sitter ju aldrig fel
Så blev det då dags för start på den första etappen. Upp i ottan, in med allt i bilen, säga hej då till boendet, och så en kortare bilfärd till startplatsen. Också en vingård, inte lika stor som där vi skulle gå i mål tre dagar senare men minst lika lyxig framtoning. Bara att ha p-plats för helikopter säger något om sina gäster. Vi lämnade in bilnyckel till en som skulle köra vår bil till målet, lämnade in väskan som skulle tas till slutet av etappen, åt frukost som vingården dukat fram och inväntade vår starttid med en mugg kaffe att då och då fukta läpparna med. Det bestämdes i mars, en evighet sen, nu var det mindre än femton minuter till start.
Startplats etapp 1
”Hur många här gör det här för första gången?” ropade speakern ut när vi stod samlade i väntan på startsignal. Kanske en tredjedel visade det sig. ”Lovely”, sa speakern och fortsatte peppande ”If you have done your training you gonna have three great days outhere! If not, you are going to die slowly…”. Tackar tackar.
“5-4-3-2-1, GOOOO, HAVE FUN!”, och vi lämnade vingården och påbörjade etapp ett. Jag märker direkt att det inte är någon överdriven hets a la Cykelvasan. Det är en bra fart men ingen som tränger sig där man inte borde cykla om och allmänt en mycket trevlig stämning. Upp genom vinfälten, ut på åkrarna och in på single tracks genom skogen. Jag påminner mig om att köra om på höger sida, ja det är vänstertrafik även på cykelstigarna i Sydafrika, och även om det är lite upp och ner är det inga jättebackar i början och de första milen rullar på bra.
Första Water pointen, där man förutom vatten kunde få gels, sportdryck, cola, lokala kakor och annat smått och gott. Och om Water pointen, som den gjorde i detta fall, låg i anslutning till en vingård kunde man få smaka deras vin också. ”I dare you!” ropade speakern ut vid ett tillfälle, men trots det var kön till vinet inte jättelång…
Och det är nu jag bör varna känsliga läsare och vill i förväg be om ursäkt för de bilder ni kan få upp i huvudet. På kvällen två dagar innan loppet började min mage leva om. Dagen för loppet kissade jag så att säga med arslet. Fördelen är förstås att toa-besöken blir synnerligen korta, nackdelen är att jag inte får behålla någon energi i kroppen. Efter halva etappen börjar det märkas, jag börjar få slita på ett helt annat sätt och när vi väl ska påbörja dagens största utmaning, en klättring på 15 friska km, är jag trött redan vid backens rot. Det är ju sådär. Men vad annat finns att göra än att börja tugga på? Embrace the pain! Vid det här laget hade solen börjar värma ordentligt och tryckte på huvud och rygg. Vi passerade nåt par uppåt och nåt par passerade oss. Water point 2 kom som en kram och isen i drycken var underbar. Tryckte i mig nån extra gel i hopp om att få energi den vägen. Kanske hjälpte det och kanske hjälpte de magiska stigarna som ledde oss vidare. Till Water point 3 med ny påfyllning och vidare mot etapp-målet, som var väldigt skönt att se när det uppenbarade sig efter en passage av tätare skog.
Eftersom etapp två hade både start och mål på denna plats skulle detta bli vår hemvist en stund. Vi hämtade ut våra ditkörda väskor och gick mot vårt tält. Ja, man bor i tält mellan etapperna. Men eftersom vi ändå har nått en mogen ålder så hade vi bokat ”Luxury Tents”, vilket innebar ett något större tält med sängar och el. Jag var inte missnöjd med det beslutet.
Tält i min smak
Vi lämnade in cykeln till vår cykelreparatör för översyn och tvätt. Tvätt och förvaring ingår för alla, men vi hade köpt till att cykeln skulle ses över varje dag och att de skulle göra det som behövdes för att den skulle vara fit för fight kommande dag. Efter lunch, häng, toa-besök, mer häng, middag och mer toabesök drog jag täcket över huvudet och hoppades att magen skulle styra upp sig till morgonen och mer hann jag inte tänka innan jag somnade gott.
”Today it is Play Day! But don’t get me wrong, it is not easy, it’s hard play. I think this is the hardest day”. Dags för etapp 2. Tittade man på höjdprofilen fans ingen sån där lång jobbig backe som igår, men det lovades upp och ner hela tiden och många men kortare branta backar, backar som ”you have to put some watts in” som speakern utryckte det. 67 km, 1 350 hm, och det utlovades 85 % single track. Det blir rätt många km single track. Magen? Nja, den var lika kass som dagen innan. Det innebar att jag förmodligen skulle ha energi en stund, för att därefter få slita med en utpumpad kropp. Men det vara bara att ta det som kom och hantera det.
Start- och målområdet med morgonsolen som sakta, eller rättare sagt ganska snabbt, värmde upp luften.
Trots att jag tyckte vi var långsamma dag 1 hade vi blivit framflyttade en startgrupp till dag 2. Det är ju alltid trevligt. Där jag stod med min nytvättade cykel som inte var så ren ens när den lämnade fabriken pratade alla om att dagen skulle bli grym och att stigarna var fantastiska så det var med förväntan som vi rullade iväg vid 07:30 dag två. Snäppet varmare idag men ingen riktigt hetta, det skulle gå upp mot 26 grader på eftermiddagen sades det. Nåväl, ut från tävlingsområdet, ut från vingårdarna och därefter följde en slingrande dag fram och tillbaka i området. Så jäkla rolig cykling! Väldigt flowigt, ofta inte så tekniskt svårt även om det blev några steniga partier. Serpentiner uppför och serpentiner nedför. Efter ett parti som av oklar anledning kallades Sound of Silence märkte jag att jag hade svårt att ta bort det stora leendet som fastnat i mitt ansikte. Sammantaget bjöd dagen på de bästa stigarna jag cyklat på i hela mitt liv. Även om jag efter halva dagen gick tom på energi förstås. Petade i mig cola, gels, några tabletter de hade (kanske mot kramp? jag fick aldrig nån kramp så i så fall var det bra grejer), sportdryck och vatten men kände väl inte direkt någon effekt. Det blev att tugga på, igen. Kompisen körde på mitt bakhjul och for i backen och skrapade upp knä och armbåge lite fult. Alltid tråkigt att ramla såklart, men att göra det när man kör på ett bakhjul och inte i samband med nån grymt cool sväng i samband med ett hopp som man tar på ett ännu coolare sätt tills man i slutet hamnar lite fel och vurpar, ja det är ju bara dumt.
Målet kom även dag två, och efter sedvanlig procedur med dusch, mat, toabesök så belönades jag med en väldigt god öl.
Öl är gott. Öl efter en påfrestande cykeltur i afrikansk vårvärme är ännu godare
Det som brukar vara första etappen och som i år var sista etappen har en passage över ett pass där man måste gå med cykeln. Det är väldigt stenigt och brant och helt enkelt inte cykelbart. Man får inte ens försöka. Det är cirka en km och brukar vara uppåt men i år således nedför. Från vårt håll var den ganska tidigt i loppet, vilket jag tyckte var skönt då det inte hade blivit enklare att ta sig ned med cykeldojorna över de stora stenarna om benen hade varit slut.
Men först förstås frukost. Och toabesök, nej då, ingen skillnad på magens humör och beteende. Lämna in väskan för transport till sista etappens mål, hämta sin åter igen oerhört rena cykel, vänta på kompis som är och får sina sår omlagda, och sen in i vår startfålla. Som trots min långsamma andra halva av föregående etapp trots allt var samma som dagen innan. Ytterligare någon grad varmare idag. Vi rullar iväg och det är fina stigar och fantastiska miljöer som vanligt. Vis av de två föregående dagarna tar vi det ganska lugnt i början med förhoppning om att jag på det sättet kan hålla ihop som människa lite längre. Vi når promenadsträckan och kroppen känns fortsatt ok.
Dags att börja gå! Det är några höjdmeter ner till civilisationen. Begreppet "Det är blåsigt på toppen" var väldigt sant just här.
Väl nere är pulsen låg och känslan positiv och med ganska lättåkta partier trycker jag på och livet leker och de afrikanska gudarna är på vår sida och vips har vi passerat halva sista sträckan och vips går vi in i en lååång seg single track-backe med gråsvart underlag och noll möjlighet till skugga och där någonstans dör jag en smula. 25 km kvar. Det låter ju inte så farligt, nästan hemma. Men satan. Fortfarande jättefina stigar och vyer, men nu har jag slutat att ta in några intryck utan fokuserar bara på att få runt de där pedalerna.
Grusvägsparti och slutet av en slitig stigning
”Backen äger inte dig, du äger backen” hörde jag att en av småtjejerna sagt på cykelträningen hemma och tränare Daniel Tynell hade förstås blivit tårögd i det fina i det, men jag kände mig dessvärre väldigt ägd. En skylt, 15 km kvar. Ok. Kommer fram till sista Water pointen, föredömligt placerad i en skogsdunge.
Att skugga och iskall dryck kan vara så ljuvligt
Efter sedvanlig diet av gels, piller, cola, vatten, sportdryck rullar vi vidare mot Målet. Går lite lättare men efter en alldeles för kort stund är jag tillbaka i misären. Tugga på. Ny skylt 10 km. En mil är fan i mig inte mkt! Var inte det jag tänkte. Jag tänkte inte så mkt alls. Jag tuggade och tuggade. Ny skylt, 5 km och jag blir nästan tårögd, det kommer fan att gå det här. Klart de har fått till nån liten extra uppförsbacke och den sista nedförsbacken är en av de mest tekniska partierna på hela banan och det är väl inte optimalt för en trött gubbe som mig, men det löser sig på något vis och vi cyklar tillsammans över mållinjen för den tredje och sista etappen…
Lämnar in cykeln för tvätt och förvaring, pustar i skuggan en stund, går bort mot serveringen, dricker den godaste öl jag någonsin druckit och konstaterar att det gick ju vägen det här, trots det kissande arslet.
Finns det en prispall måste man ju stå på den
Placeringsmässigt kom vi ungefär i mitten, fast på den bättre sidan, både totalt och i vår åldersklass. Vi hade inga resultatmål alls, bara att ha roligt och att ta oss i mål, men med det sagt är det förstås trevligt att komma på rätt halva av resultatlistan, trots att magen min kukade ur.
Sammantaget ett väldigt roligt lopp och mycket väl organiserat. Trevliga och glada människor, fantastiska stigar och underbara vyer. Vill man ha ett äventyr att träna mot under vår, sommar, höst kan det absolut rekommenderas. Sen är det då det här med vettigheten att flyga till andra sidan jorden för att cykla. Som sagt kunde jag inte skölja ner min klimatångest med en GT på planet, men jag löste det med lite extra vin istället. Men där får ni alla hitta er egen lösning.
Världens godaste öl, alla kategorier
Har semestrat i södra afrika ett flertal tillfällen och alltid drömt om både MTB och traillöpning. Efter din rapport så måste det helt enkelt gå från dröm till något som faktiskt bokas en grå vinterfredag efter ett dimmigt glas GT 
.
