D
Deleted member 77490
Guest
[Byggtråd] Att hålla på sina Principer
Hej, det är jag igen. Ni kanske kommer ihåg mig? 43-åringen. Han som bygger cyklar vilka inte tillför en enda ny funktion eller fyller ett enda tomrum i stallet, utan egentligen är samma hoj gång på gång. I princip Princip.
”Strävar han efter perfektion” kanske ni frågar er. ”Vill han bevisa något?” ”Tjänar han pengar på cyklarna?” (Om ni överhuvudtaget ägnat detta en tanke? Äh, klart att ni inte har.)
Nej, nej och nej. Att sträva efter perfektion innebär att det innerst inne finns något slags mål, en dröm om den perfekta racern, och någon sådan har jag verkligen inte. Jag behöver inte bevisa något heller, jag kan liksom bygga cyklar nu, det är inte något nytt. Och jag har förlorat pengar på nästan varje projekt.
Jag gör det för att jag njuter av det. Så enkelt är det. Jag är lustdriven och rätt ihärdig och tycker om att se saker växa fram. Och jag bestämmer mig fort om det är något jag vill ha som tilltalar mig. Då kan jag lägga mycket tid och energi.
Ofta är det utseende och design som jag faller för. Det är därför jag inte bygger cyklar på nya ramar: bakåtlutande överrör fungerar inte för mig, jag tycker att det förstör intrycket av fart på något sätt. Hissade sadelstolpar går också bort på en racer. Till yttermera visso är jag lite rädd för att gå bort mig i elväxel- och skivbromsdjungeln.
I början av december var jag i min gode vän @ulffos förråd. Oj, alla fantastiskt fina hojar därinne i brandgult och grönt och lila med Campagnolosilver som glittrade i lysrörsbelysningen, Dura-Ace i drivor, tubdäck och aeroekrar och sadlarna, ja sadlarna, i kolfiberväv lätt som Gandhis samvete. Se! Där i hörnet, till höger om dörren. En mörk, mystisk, som talade till min modssjäl. ”Principia” stod det på ramen. Aluminiumrören var överdimensionerade, geometrin aggressiv, tuggummifogarna perfekta. Sadelstagen nästan rombformade. Jag kunde. Inte. Sluta. Titta.
- Det var ett gäng danskar som började svetsa alu på 90-talet. De drömde om att bli lika bra som Cannondale. De blev nog faktiskt bättre, pustade Ulf under det att han letade efter mountainbikehjul bakom en låda med begagnade cykelskor.
Jag visste det redan i bilen hem. Att det måste bli. Ulf letade lite på tyska Blocket och visst hittade han några kandidater. Jag kontaktade nestor @HåkanC eftersom düskarna varit Principias bästa kunder. Visst hade danskarna fått höga betyg i Tour när det begav sig? Visst, meddelade Håkan. Så, jag skrev ett meddelande till Roy i Köln och visst kunde han skicka till Sverige, visst visst. Skicket? Verkar ok. Justeringsskruvarna i styrröret (!) sitter tydligen fast och ramen behöver ett nytt växelöra.
Nu är den på väg med DHL och @slice me nice myntade namnet:
Tyskungen.
”Strävar han efter perfektion” kanske ni frågar er. ”Vill han bevisa något?” ”Tjänar han pengar på cyklarna?” (Om ni överhuvudtaget ägnat detta en tanke? Äh, klart att ni inte har.)
Nej, nej och nej. Att sträva efter perfektion innebär att det innerst inne finns något slags mål, en dröm om den perfekta racern, och någon sådan har jag verkligen inte. Jag behöver inte bevisa något heller, jag kan liksom bygga cyklar nu, det är inte något nytt. Och jag har förlorat pengar på nästan varje projekt.
Jag gör det för att jag njuter av det. Så enkelt är det. Jag är lustdriven och rätt ihärdig och tycker om att se saker växa fram. Och jag bestämmer mig fort om det är något jag vill ha som tilltalar mig. Då kan jag lägga mycket tid och energi.
Ofta är det utseende och design som jag faller för. Det är därför jag inte bygger cyklar på nya ramar: bakåtlutande överrör fungerar inte för mig, jag tycker att det förstör intrycket av fart på något sätt. Hissade sadelstolpar går också bort på en racer. Till yttermera visso är jag lite rädd för att gå bort mig i elväxel- och skivbromsdjungeln.
I början av december var jag i min gode vän @ulffos förråd. Oj, alla fantastiskt fina hojar därinne i brandgult och grönt och lila med Campagnolosilver som glittrade i lysrörsbelysningen, Dura-Ace i drivor, tubdäck och aeroekrar och sadlarna, ja sadlarna, i kolfiberväv lätt som Gandhis samvete. Se! Där i hörnet, till höger om dörren. En mörk, mystisk, som talade till min modssjäl. ”Principia” stod det på ramen. Aluminiumrören var överdimensionerade, geometrin aggressiv, tuggummifogarna perfekta. Sadelstagen nästan rombformade. Jag kunde. Inte. Sluta. Titta.
- Det var ett gäng danskar som började svetsa alu på 90-talet. De drömde om att bli lika bra som Cannondale. De blev nog faktiskt bättre, pustade Ulf under det att han letade efter mountainbikehjul bakom en låda med begagnade cykelskor.
Jag visste det redan i bilen hem. Att det måste bli. Ulf letade lite på tyska Blocket och visst hittade han några kandidater. Jag kontaktade nestor @HåkanC eftersom düskarna varit Principias bästa kunder. Visst hade danskarna fått höga betyg i Tour när det begav sig? Visst, meddelade Håkan. Så, jag skrev ett meddelande till Roy i Köln och visst kunde han skicka till Sverige, visst visst. Skicket? Verkar ok. Justeringsskruvarna i styrröret (!) sitter tydligen fast och ramen behöver ett nytt växelöra.
Nu är den på väg med DHL och @slice me nice myntade namnet:
Tyskungen.
Senast redigerad av en moderator:
Man vill inte att han ska bli sur, det kan ta en ända med förskräckelse!
Har fortfarande inte återhämtat mig.
?
, menade bjs.
