Ett gäng farbröder åkte som sagt ner till Cesenatico i helgen som var och körde Gran Fondo Nove Colli. En dam var med som ressällskap (och teamläkare). Resan ner är lite bökig, flyg till Milano, tåg till Rimini och sedan taxi till Cesenatico. Ingen katastrof men ändå jobbigt att släpa cykelväskor längs tågperronger. Fördelen var att vi hann med en macka och en pilsner utanför stationen i Milano. Här är en trevlig och lagom inställsam kypare:
På lördagen hämtade vi först nummerlapparna. Och provade nya Sverigetröjor. Alarik trivs i sin.
Niclas fick sina nya Campa-hjul plåtade av en cykeltidning.
Vi hälsade på en bulldogg och ett par svenskar som åkt ner med Cykeltours.
Själv var jag inte i högform. Rejält förkyld och cykeln knakade nåt bedrövligt nånstans ifrån. Jag letade en bra stund men hittade ingen vettig förklaring. Det var bara att försöka att låtsas att det var nåt ofarligt. Jag hade i alla fall mina hembyggda, lågprofilskinesfälgarskolfiberhjul på så att det skulle gå lätt i stigningarna!
Söndag morgon vid kvart i sex. Dags att ta sig ner till starten.
Där fanns redan gott om folk.
Vi startade med en glad tant från Schweiz som vi hittat på hotellet. Gammal bancyklist för övrigt!
Niclas var lite sammanbiten inför starten.
Efter sedvanlig försening kom vi iväg.
Det är väldigt platt de första milen och går undan ganska bra. Efter en halvmil gick en gubbe omkull precis framför mig och jag hade inte en chans att väja utan slog en kullerbytta över farbrorn. Som tur var höll både jag och cykeln så jag var iväg igen efter nån halvminut. Sedan kom äntligen första stigningen, Polenta, och jag känd mig pigg som en mört. Niclas kör riktigt fort och hade redan försvunnit i fjärran. Alarik och jag tänkte hålla ihop, vi håller oftast ungefär samma tempo. De andra två farbröderna skulle åka korta banan och tog det lite lugnare. I första utförslöpan blev jag lite övermodig och blev tvungen att bromsa onödigt hårt. Det började lukta bränt och sedan small det ordentligt. Fälgen hade i princip brunnit upp. Jag som alltid trott att sånt var en myt!
Där stod jag, lätt bedrövad, långt ute på bondvischan i Italien med en obrukbar cykel. Sedan vände allt till det bästa (tack vare min positiva inställning till livet, tror jag). Kompisarna kom förbi och kunde låna ut kontanter. Jag fick ta en promenad på en dryg kilometer in till närmsta by där det fanns en riktig cykelverkstad. Gubben där sålde mig ett bakhjul för åtti pengar och jag var på väg igen. Det var kö till mecken. Så här såg det ut när jag väntade:
(Måste gå och lägga mig nu. Lägger till några bilder i morgon).
