Fjärdebrunn
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Det tar sig må jag säga!
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
- Trådstartare GoranS
- Start datum
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Lucka 8 bjuder på en frusen person, potentiell vätskebrist och gammal bekantskap från ett annat håll.
Efter vilodagen var det så dags för den fjärde etappen. Inledningen var, bortsett från lite annorlunda utfart från Bolzano identisk med den första etappen upp till Bressanone. Dock blev etappen lite svettig för min del innan den ens hade hunnit börja. Vi rullade i vanlig ordning från hotellet med närmare 30 minuters marginal till starten skulle gå, vilket denna dag var klockan åtta. Är ganska precis en halvmil så det tar drygt 10 minuter. Lämnade in ryggsäcken med extrakläder till bilen som transporterar dessa och rullade upp och ställde mig på vägen varifrån starten går. Står några minuter och väntar på starten. Är kanske tio minuter när jag känner för att fukta läpparna lite och böjer mig ner för att ta en vattenflaska från flaskstället, men, ve och fasa, flaskställen är tomma! Har förstås lyckats glömma flaskorna på hotellrummet. Inte helt lämpligt med tanke på att prognoserna talat om 36-37 grader (i skuggan) på eftermiddagen och strålande sol.
Första tanken när jag insett mitt misstag är: Ska jag åka tillbaka till hotellet och hämta flaskorna? Inser dock att med mindre än att starten blir försenad så skulle det innebära först en mils jagande fram och tillbaka till hotellet och sedan skulle jag vara så pass långt efter klungan att jag med stor sannolikhet skulle antingen få soloköra åtminstone upp till första depån som skulle komma efter antingen 6 eller 8 mil (var lite olika bud) eller så skulle jag behöva jaga på riktigt ordentligt och riskera att köra slut på mig. Inget av alternativen kändes speciellt lockande. Beslutade mig därför för att se om jag inte skulle kunna klara mig med att till nöds stanna till vid någon kran i någon by och dricka och sedan stanna till och köpa någon flaska med dricka på någon mack eller i någon affär i någon by. Dock var det en av personerna i resesällskapet som förbarmade sig och lånade ut en flaska till mig. Mycket uppskattat!
Etappen började, som nämnts, med att vi åkte upp genom Isarcodalen mot Bressanone.
De facto var denna etapp i det närmaste en kopia av en etapp från andra året jag åkte loppet, 2009, dock kördes den rundan åt andra hållet. När vi kom upp till Bressanone tog vi vägen mot Vipiteno och Brennerpasset. Uppe vid Fortezza passerade vi 1800-talsfortet som gett orten dess namn.
Vi fortsatte uppför i dalen. Vägen går ofta ganska nära motorvägen.
Strax efter Mezzaselva kom vi fram till dagens första depå. Var välbehövligt med lite påfyllning i drickaflaskan. Trots värmen (denna dag hade Bolzano över 36 grader i skuggan på eftermiddagen) så var det dock vissa som envisades med att köra i svarta armvärmare, såsom colombianskan som syns på bilden.
Efter depåstoppet trampade vi vidare upp mot Vipiteno.
Den första bilden ovan tillägnas gabbeon, happys egen borgexpert. Uppe i Vipiteno blev det en liten sväng genom staden.
Passade på att fylla på flaskan inne i stan så att den var full när det nu snart var dags att börja klättra på riktigt. Dagens tidtagningsbacke började nämligen några kilometer efter att Vipiteno passerats och den ledde upp till Passo Pennes. Från norra sidan är det en ganska tuff backe upp till 2211 möh där man har drygt 1200 höjdmeter att klara av på drygt 13 km. Upp till dess att man passerar trädgränsen går stora delar av backen inne i skogen, vilken erbjöd lite skugga. Några bilder, vilka inte är helt representativa vad det gäller skogigheten:
Försökte köra rätt vätskesnålt för att vattnet skulle räcka upp. Med halvmilen kvar var det inte så mycket kvar så det blev därefter en klunk för varje avklarad kilometer. Det är inte någon utpräglad serpentinbacke. Tror bara att det totalt är fyra ordentliga serpentinkurvor på vägen upp.
Uppe på toppen var det påfyllning av vätska och lite tilltugg. Är också en inte helt oangenäm utsikt (första bilden är på sydliga uppfarten och andra på den nordliga, d.v.s. den vi kom)
Ner från passet är det i stora drag fyra och en halv mil utför. Några bilder från nedfarten.
Lunch denna dag var i mässan i Bolzano efter målgång.
Efter vilodagen var det så dags för den fjärde etappen. Inledningen var, bortsett från lite annorlunda utfart från Bolzano identisk med den första etappen upp till Bressanone. Dock blev etappen lite svettig för min del innan den ens hade hunnit börja. Vi rullade i vanlig ordning från hotellet med närmare 30 minuters marginal till starten skulle gå, vilket denna dag var klockan åtta. Är ganska precis en halvmil så det tar drygt 10 minuter. Lämnade in ryggsäcken med extrakläder till bilen som transporterar dessa och rullade upp och ställde mig på vägen varifrån starten går. Står några minuter och väntar på starten. Är kanske tio minuter när jag känner för att fukta läpparna lite och böjer mig ner för att ta en vattenflaska från flaskstället, men, ve och fasa, flaskställen är tomma! Har förstås lyckats glömma flaskorna på hotellrummet. Inte helt lämpligt med tanke på att prognoserna talat om 36-37 grader (i skuggan) på eftermiddagen och strålande sol.
Första tanken när jag insett mitt misstag är: Ska jag åka tillbaka till hotellet och hämta flaskorna? Inser dock att med mindre än att starten blir försenad så skulle det innebära först en mils jagande fram och tillbaka till hotellet och sedan skulle jag vara så pass långt efter klungan att jag med stor sannolikhet skulle antingen få soloköra åtminstone upp till första depån som skulle komma efter antingen 6 eller 8 mil (var lite olika bud) eller så skulle jag behöva jaga på riktigt ordentligt och riskera att köra slut på mig. Inget av alternativen kändes speciellt lockande. Beslutade mig därför för att se om jag inte skulle kunna klara mig med att till nöds stanna till vid någon kran i någon by och dricka och sedan stanna till och köpa någon flaska med dricka på någon mack eller i någon affär i någon by. Dock var det en av personerna i resesällskapet som förbarmade sig och lånade ut en flaska till mig. Mycket uppskattat!
Etappen började, som nämnts, med att vi åkte upp genom Isarcodalen mot Bressanone.
De facto var denna etapp i det närmaste en kopia av en etapp från andra året jag åkte loppet, 2009, dock kördes den rundan åt andra hållet. När vi kom upp till Bressanone tog vi vägen mot Vipiteno och Brennerpasset. Uppe vid Fortezza passerade vi 1800-talsfortet som gett orten dess namn.
Vi fortsatte uppför i dalen. Vägen går ofta ganska nära motorvägen.
Strax efter Mezzaselva kom vi fram till dagens första depå. Var välbehövligt med lite påfyllning i drickaflaskan. Trots värmen (denna dag hade Bolzano över 36 grader i skuggan på eftermiddagen) så var det dock vissa som envisades med att köra i svarta armvärmare, såsom colombianskan som syns på bilden.
Efter depåstoppet trampade vi vidare upp mot Vipiteno.
Den första bilden ovan tillägnas gabbeon, happys egen borgexpert. Uppe i Vipiteno blev det en liten sväng genom staden.
Passade på att fylla på flaskan inne i stan så att den var full när det nu snart var dags att börja klättra på riktigt. Dagens tidtagningsbacke började nämligen några kilometer efter att Vipiteno passerats och den ledde upp till Passo Pennes. Från norra sidan är det en ganska tuff backe upp till 2211 möh där man har drygt 1200 höjdmeter att klara av på drygt 13 km. Upp till dess att man passerar trädgränsen går stora delar av backen inne i skogen, vilken erbjöd lite skugga. Några bilder, vilka inte är helt representativa vad det gäller skogigheten:
Försökte köra rätt vätskesnålt för att vattnet skulle räcka upp. Med halvmilen kvar var det inte så mycket kvar så det blev därefter en klunk för varje avklarad kilometer. Det är inte någon utpräglad serpentinbacke. Tror bara att det totalt är fyra ordentliga serpentinkurvor på vägen upp.
Uppe på toppen var det påfyllning av vätska och lite tilltugg. Är också en inte helt oangenäm utsikt (första bilden är på sydliga uppfarten och andra på den nordliga, d.v.s. den vi kom)
Ner från passet är det i stora drag fyra och en halv mil utför. Några bilder från nedfarten.
Lunch denna dag var i mässan i Bolzano efter målgång.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Giro delle Dolomiti, http://www.girodolomiti.com/index.php?lang=en
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Lucka 9 bjuder på ytterligare en varm dag, en välbekant inledning och ett udda pass.
Femte etappen detta år gick precis som etapp ett och fyra inledningsvis uppåt i Isarcodalen. Denna gång blev det dock bara en kort bit då det i Prato all’Isarco var dags att ta sig an dagens första klättring. Denna tog oss förbi Collepietra upp till ett pass som inte verkar ha något namn, men som är beläget i närheten av Lärchenwald. Detta är en skaplig backe, ffa biten upp till Collepietra är lutningen allt som oftast 9-10%. Totalt klättrar man strax över 1000 höjdmeter på drygt 12 km. Några bilder från uppfarten:
Efter passage av passet som ligger inne i skogen och inte är något egentligen sevärt bar det av utför. Precis vid infarten till San Valentino in Campo tog vi av till vänster in på en liten väg som går på skrå längs norra sidan av dalen bort till Nova Levante. Man slipper därmed åka ner i dalen och ta den större vägen upp mot Passo Costalunga. I och med detta sparar man några hundra höjdmeter men missar också den fina serpentinvägen ner från San Valentino. Jag tyckte dock det var kul att de valt denna bansträckning då detta var en väg jag inte cyklat tidigare.
Från Nova Levante var det åter klättring som gällde. Då vi efter ett par km passerade ett hotell hade arrangörerna en improviserad extra vattendepå. Det där med att se till att det finns vätska när det är varmt tycker jag arrangörerna av loppet är bra på. Denna dag var f.ö. den varmaste detta år med officiellt 37 grader i skuggan i Bolazno på eftermiddagen. Då jag, trots att vi bara avverkat precis över fyra mil redan började få oroväckande tomt i flaskorna var depån en välkommen syn och jag stannade och fick en flaska påfylld med kallt gott vatten.
Det var sen knappt 400 höjdmeter att avverka på knappt sex kilometer upp till den riktiga depån, strax nedanför Passo Costalunga.
Efter depåstoppet åkte vi en dryg halvkilometer ytterligare upp mot Passo Costalunga, men tog av vänster. Vägen klättrar här snällt uppför i några kilometer. Man har bitvis fina vyer mot Latemargruppen, där de högsta topparna är på drygt 2800 möh. Efter detta bär det av nerför till Passo Nigra som är denna luckas pass. Själva passet är ganska oansenligt då det ligger inne i skogen och lite ovanligt just i och med att man från ena sidan inte klättrar upp till det utan har en utförskörning ner till det.
Etappen avslutas i lucka 10 och där kommer karta + höjdprofil.
Femte etappen detta år gick precis som etapp ett och fyra inledningsvis uppåt i Isarcodalen. Denna gång blev det dock bara en kort bit då det i Prato all’Isarco var dags att ta sig an dagens första klättring. Denna tog oss förbi Collepietra upp till ett pass som inte verkar ha något namn, men som är beläget i närheten av Lärchenwald. Detta är en skaplig backe, ffa biten upp till Collepietra är lutningen allt som oftast 9-10%. Totalt klättrar man strax över 1000 höjdmeter på drygt 12 km. Några bilder från uppfarten:
Efter passage av passet som ligger inne i skogen och inte är något egentligen sevärt bar det av utför. Precis vid infarten till San Valentino in Campo tog vi av till vänster in på en liten väg som går på skrå längs norra sidan av dalen bort till Nova Levante. Man slipper därmed åka ner i dalen och ta den större vägen upp mot Passo Costalunga. I och med detta sparar man några hundra höjdmeter men missar också den fina serpentinvägen ner från San Valentino. Jag tyckte dock det var kul att de valt denna bansträckning då detta var en väg jag inte cyklat tidigare.
Från Nova Levante var det åter klättring som gällde. Då vi efter ett par km passerade ett hotell hade arrangörerna en improviserad extra vattendepå. Det där med att se till att det finns vätska när det är varmt tycker jag arrangörerna av loppet är bra på. Denna dag var f.ö. den varmaste detta år med officiellt 37 grader i skuggan i Bolazno på eftermiddagen. Då jag, trots att vi bara avverkat precis över fyra mil redan började få oroväckande tomt i flaskorna var depån en välkommen syn och jag stannade och fick en flaska påfylld med kallt gott vatten.
Det var sen knappt 400 höjdmeter att avverka på knappt sex kilometer upp till den riktiga depån, strax nedanför Passo Costalunga.
Efter depåstoppet åkte vi en dryg halvkilometer ytterligare upp mot Passo Costalunga, men tog av vänster. Vägen klättrar här snällt uppför i några kilometer. Man har bitvis fina vyer mot Latemargruppen, där de högsta topparna är på drygt 2800 möh. Efter detta bär det av nerför till Passo Nigra som är denna luckas pass. Själva passet är ganska oansenligt då det ligger inne i skogen och lite ovanligt just i och med att man från ena sidan inte klättrar upp till det utan har en utförskörning ner till det.
Etappen avslutas i lucka 10 och där kommer karta + höjdprofil.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Lucka 10 bjuder på en brant utförsbacke, årets bästa insats och en etapp som blev en fottur.
Stannade till en stund uppe vid Passo Nigra och lyckades få en fin utförskörning första halvan av backen ner mot San Cipriano. Jag kom sen ikapp en del cyklister. Passerade några, men sen började det bli tätare och det gick inte längre att passera lika enkelt så jag stannade till och tog en liten paus och kunde sen rulla på tills vi närmade oss byn och fick ta det lite mer piano sista biten ner.
Efter San Cirpiano fortsätter det förvisso att gå utför, men det är mer av slakmota blandat med något flackare parti och t.o.m. någon uppförsbacke. Passerade strax efter Tires avtaget ner till Brie, en riktigt brant backe som jag körde efter sista etappen förra året, se https://happyride.se/forum/read.php/1/3102579/3106298#msg-3106298 Då var den i halvdant skick, men de hade uppenbarligen asfalterat den sen i fjol.
Vid Aica di Sopra börjar backen ner i Val d’Isarco på allvar. Vi skulle dock inte ner i dalen ännu utan vi svängde redan efter en dryg kilometer av in på den lite mindre vägen till Presule, känd för sin borg.
Från Presule gick rutten sedan den branta vägen (skyltad som 28% men troligen snarare 24% som maxlutning) ner till vägen som går från Prato all’Isarco upp till Siusi och Castelrotto. Det är sista biten som är riktigt brant och man får ta det lite försiktigt ner då man har en T-korsning ut på den större vägen längst ner.
I T-korset tog vi höger med sikte på Castelrotto. De första kilometerna upp till Fié allo Sciliar är det skaplig lutning. Passade på att fylla på vattenförrådet då det vid en mack fanns en vattenslang tillgänglig. Efter byn är det blandat platt och svagt emot upp till Siusi. Passade här på att avancera lite mest för att det var roligt. I Siusi kommer en kortare backe innan det åter blir ganska lättåkt bort till Castelrotto där dagens tidtagningsbacke tog vid. Denna ledde upp till Passo Pinei, en sträcka med knappt 400 höjdmeter på en dryg halvmil med de tuffaste bitarna i början och på slutet. Även om det var rätt kontrollerad körning från min sida var det första, och enda, gången jag egentligen lite grann försökte trycka på under en hel tidtagningssträcka detta år. Totalt sett resulterade det i placering 293 på etappen av 457 deltagare. Inte särskilt imponerande och ganska långt ifrån mitt personliga rekord som jag har för mig är någonstans på drygt 140:e plats på en etapp. Dock blev det den minst dåliga etappen detta år då de tidigare etapperna gett placeringsraden: 402 av 469, 349 av 436, 350 av 418 resp. 343 av 490.
Efter lunch uppe vid tidtagningsmålet vid passet var det uppsamling för att åka tillbaka till Bolzano.
Färden gick ner till Ortisei och sedan det lite nordligare alternativet med väg SS242d och SP82 ner till Val d’Isarco. Jag föredrar egentligen väg SS242, nere i Val Gardena då den är mindre trafikerad, men man får i alla fall lite fin utsikt med det alternativ vi nu tog.
Rutten och höjdprofil för etappen:
På kvällen tog vi bussen in till centrala Bolzano där det var middag och prisutdelning på torget. Även här fick vi se Maurizio Fondriest då han dök upp som prisutdelare.
Detta år var loppet lite speciellt såtillvida att det bara var fem etapper som ingick i sammandraget. Lördagen skulle visserligen bjuda på en sträcka, men den skulle gå nere i dalen med en tidtagningssträcka som vissa skulle köra som lagtempo och andra med start i en stor grupp och den ingick inte i sammandraget. Vi hade ett gäng som hade grupperat sig till ett lag och några som körde individuellt.
Då jag har åkt nere i dalen ganska många gånger beslutade jag mig för att skippa den etappen och istället ge mig ut och vandra en sväng från hotellet och uppåt. Blev en tur på drygt 6,5 timmar och från hotellet på knappt 300 möh tog jag mig upp till någonstans mellan 1300 och 1400 möh och sedan tillbaka ner. Var fortfarande ordentligt varmt så på uppvägen som bjöd på rejält brant lutning uppför bergssidan fullkomligen sprutade svetten trots att skogen gav skugga. Ska inte gräva ner mig i vandringen utan nöjer mig med ett antal bilder som illustration.
Morgonen därpå gav vi oss iväg ganska tidigt på morgonen för att slippa stressa upp genom Tyskland till färjan som skulle gå från Travemünde vid nio på kvällen. Vi valde denna gång att ta det östliga alternativet norrut, d.v.s. i Innsbruck fortsätta neråt i Inntal s.a. vi sedan kom upp strax öster om München och därefter väg 9 upp mot Berlin för att sedan snedda upp mot Lübeck. Enda problemet var en köbildning på väg 9 i höjd med Dresden (om jag minns rätt) där vi åkt av autobahn en bit och tog en mindre alternativväg. Vet inte om det lönade sig för det var ingen snabbkörd vä men vi slapp i alla fall risken att behöva sitta fast på autobahn.
Vi var uppe i Lübeck i såpass god tid att vi åkte in i stan och gick och letade på en restaurang där vi kunde käka.
Efter en natt på färjan blev det sedan färd upp genom Sverige från Trelleborg med en avstickare till Malmö då en medlem i sällskapet skulle iväg till Danmark i jobbet.
I och med detta är första resan slut och julkalendern fortsätter imorgon med årets andra cykelresa.
Stannade till en stund uppe vid Passo Nigra och lyckades få en fin utförskörning första halvan av backen ner mot San Cipriano. Jag kom sen ikapp en del cyklister. Passerade några, men sen började det bli tätare och det gick inte längre att passera lika enkelt så jag stannade till och tog en liten paus och kunde sen rulla på tills vi närmade oss byn och fick ta det lite mer piano sista biten ner.
Efter San Cirpiano fortsätter det förvisso att gå utför, men det är mer av slakmota blandat med något flackare parti och t.o.m. någon uppförsbacke. Passerade strax efter Tires avtaget ner till Brie, en riktigt brant backe som jag körde efter sista etappen förra året, se https://happyride.se/forum/read.php/1/3102579/3106298#msg-3106298 Då var den i halvdant skick, men de hade uppenbarligen asfalterat den sen i fjol.
Vid Aica di Sopra börjar backen ner i Val d’Isarco på allvar. Vi skulle dock inte ner i dalen ännu utan vi svängde redan efter en dryg kilometer av in på den lite mindre vägen till Presule, känd för sin borg.
Från Presule gick rutten sedan den branta vägen (skyltad som 28% men troligen snarare 24% som maxlutning) ner till vägen som går från Prato all’Isarco upp till Siusi och Castelrotto. Det är sista biten som är riktigt brant och man får ta det lite försiktigt ner då man har en T-korsning ut på den större vägen längst ner.
I T-korset tog vi höger med sikte på Castelrotto. De första kilometerna upp till Fié allo Sciliar är det skaplig lutning. Passade på att fylla på vattenförrådet då det vid en mack fanns en vattenslang tillgänglig. Efter byn är det blandat platt och svagt emot upp till Siusi. Passade här på att avancera lite mest för att det var roligt. I Siusi kommer en kortare backe innan det åter blir ganska lättåkt bort till Castelrotto där dagens tidtagningsbacke tog vid. Denna ledde upp till Passo Pinei, en sträcka med knappt 400 höjdmeter på en dryg halvmil med de tuffaste bitarna i början och på slutet. Även om det var rätt kontrollerad körning från min sida var det första, och enda, gången jag egentligen lite grann försökte trycka på under en hel tidtagningssträcka detta år. Totalt sett resulterade det i placering 293 på etappen av 457 deltagare. Inte särskilt imponerande och ganska långt ifrån mitt personliga rekord som jag har för mig är någonstans på drygt 140:e plats på en etapp. Dock blev det den minst dåliga etappen detta år då de tidigare etapperna gett placeringsraden: 402 av 469, 349 av 436, 350 av 418 resp. 343 av 490.
Efter lunch uppe vid tidtagningsmålet vid passet var det uppsamling för att åka tillbaka till Bolzano.
Färden gick ner till Ortisei och sedan det lite nordligare alternativet med väg SS242d och SP82 ner till Val d’Isarco. Jag föredrar egentligen väg SS242, nere i Val Gardena då den är mindre trafikerad, men man får i alla fall lite fin utsikt med det alternativ vi nu tog.
Rutten och höjdprofil för etappen:
På kvällen tog vi bussen in till centrala Bolzano där det var middag och prisutdelning på torget. Även här fick vi se Maurizio Fondriest då han dök upp som prisutdelare.
Detta år var loppet lite speciellt såtillvida att det bara var fem etapper som ingick i sammandraget. Lördagen skulle visserligen bjuda på en sträcka, men den skulle gå nere i dalen med en tidtagningssträcka som vissa skulle köra som lagtempo och andra med start i en stor grupp och den ingick inte i sammandraget. Vi hade ett gäng som hade grupperat sig till ett lag och några som körde individuellt.
Då jag har åkt nere i dalen ganska många gånger beslutade jag mig för att skippa den etappen och istället ge mig ut och vandra en sväng från hotellet och uppåt. Blev en tur på drygt 6,5 timmar och från hotellet på knappt 300 möh tog jag mig upp till någonstans mellan 1300 och 1400 möh och sedan tillbaka ner. Var fortfarande ordentligt varmt så på uppvägen som bjöd på rejält brant lutning uppför bergssidan fullkomligen sprutade svetten trots att skogen gav skugga. Ska inte gräva ner mig i vandringen utan nöjer mig med ett antal bilder som illustration.
Morgonen därpå gav vi oss iväg ganska tidigt på morgonen för att slippa stressa upp genom Tyskland till färjan som skulle gå från Travemünde vid nio på kvällen. Vi valde denna gång att ta det östliga alternativet norrut, d.v.s. i Innsbruck fortsätta neråt i Inntal s.a. vi sedan kom upp strax öster om München och därefter väg 9 upp mot Berlin för att sedan snedda upp mot Lübeck. Enda problemet var en köbildning på väg 9 i höjd med Dresden (om jag minns rätt) där vi åkt av autobahn en bit och tog en mindre alternativväg. Vet inte om det lönade sig för det var ingen snabbkörd vä men vi slapp i alla fall risken att behöva sitta fast på autobahn.
Vi var uppe i Lübeck i såpass god tid att vi åkte in i stan och gick och letade på en restaurang där vi kunde käka.
Efter en natt på färjan blev det sedan färd upp genom Sverige från Trelleborg med en avstickare till Malmö då en medlem i sällskapet skulle iväg till Danmark i jobbet.
I och med detta är första resan slut och julkalendern fortsätter imorgon med årets andra cykelresa.
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Tack Göran!
Fantastisk läsning. Skapar bubblande cykellängtan.
Fantastisk läsning. Skapar bubblande cykellängtan.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Lucka 11 bjuder på inledningen på resa nummer 2, en kort tur och en kylig nerfart.
Resan inleddes på förmiddagen lördagen den andra september med flyg till Milano (Linate), varifrån jag medelst flygbuss in till Milano Centrale
och tåg därifrån tog mig norrut till Como där jag dels skulle bo första natten på resan och dels hade en hyrcykel att hämta ut. Var regnigt i Milano men uppehåll då jag kom upp till Como en stund före klockan tre. Efter att ha checkat in så knallade jag bort till cykelaffären som låg några kilometer från hotellet och fick ut min hyrcykel. Funderade lite kring om det hunnit torka upp tillräckligt för att det skulle vara värt att ge sig på en backe redan första dagen. Beslutade mig för att det nog skulle funka så jag svidade om till cykelmundering och trampade iväg norrut längs Comosjöns västra strand.
Redan i Cernobbio efter en knapp halvmil var det dock slut på uppvärmningen och dags att börja klättra uppför. Inledningsvis gick vägen upp genom byn.
I ett par kurvor, efter att jag lämnat byn bakom mig, var asfalten borta och "beläggningen" var lite småknölig (bilden är precis på väg ut ur kurvan).
Vartefter man kom uppåt så blev det mer skog och bara här och var det lite utsikt.
Några små byar passerades också på vägen.
Sista delen av backen gick till stor del inne i ganska mörk granskog.
Uppe där vägen slutade på Monte Bisbino fanns en trappa upp till en kyrka, men det fanns om jag fattade det rätt även en restaurang i byggnaden.
Även om vädret var lite gråmulet var utsikten rätt fin där uppifrån. Nämnas kan att toppen inte ligger mer än ett par hundra meter från schweiziska gränsen.
Temperaturen var inte alltför hög och jag insåg redan på uppvägen att det skulle nog bli lite svalt nerför. Hade armvärmare och väst med mig, men om man knappt håller värmen uppför så brukar inte det vara riktigt tillräckligt när man ska utför. Min gissning visade sig korrekt och jag stannade till några gånger under nedfarten för att försöka få upp värmen i kroppen. Att sitta och huttra och hacka tänder i utförskörningar är inte jätteroligt. Är vägbanan som i detta fall även i visst behov av ny beläggning blir det inte roligare. Några bilder från nerfärden.
Avslutar luckan med ett par kvällsbilder från Como.
Rutt och höjdprofil för cykelturen:
Resan inleddes på förmiddagen lördagen den andra september med flyg till Milano (Linate), varifrån jag medelst flygbuss in till Milano Centrale
och tåg därifrån tog mig norrut till Como där jag dels skulle bo första natten på resan och dels hade en hyrcykel att hämta ut. Var regnigt i Milano men uppehåll då jag kom upp till Como en stund före klockan tre. Efter att ha checkat in så knallade jag bort till cykelaffären som låg några kilometer från hotellet och fick ut min hyrcykel. Funderade lite kring om det hunnit torka upp tillräckligt för att det skulle vara värt att ge sig på en backe redan första dagen. Beslutade mig för att det nog skulle funka så jag svidade om till cykelmundering och trampade iväg norrut längs Comosjöns västra strand.
Redan i Cernobbio efter en knapp halvmil var det dock slut på uppvärmningen och dags att börja klättra uppför. Inledningsvis gick vägen upp genom byn.
I ett par kurvor, efter att jag lämnat byn bakom mig, var asfalten borta och "beläggningen" var lite småknölig (bilden är precis på väg ut ur kurvan).
Vartefter man kom uppåt så blev det mer skog och bara här och var det lite utsikt.
Några små byar passerades också på vägen.
Sista delen av backen gick till stor del inne i ganska mörk granskog.
Uppe där vägen slutade på Monte Bisbino fanns en trappa upp till en kyrka, men det fanns om jag fattade det rätt även en restaurang i byggnaden.
Även om vädret var lite gråmulet var utsikten rätt fin där uppifrån. Nämnas kan att toppen inte ligger mer än ett par hundra meter från schweiziska gränsen.
Temperaturen var inte alltför hög och jag insåg redan på uppvägen att det skulle nog bli lite svalt nerför. Hade armvärmare och väst med mig, men om man knappt håller värmen uppför så brukar inte det vara riktigt tillräckligt när man ska utför. Min gissning visade sig korrekt och jag stannade till några gånger under nedfarten för att försöka få upp värmen i kroppen. Att sitta och huttra och hacka tänder i utförskörningar är inte jätteroligt. Är vägbanan som i detta fall även i visst behov av ny beläggning blir det inte roligare. Några bilder från nerfärden.
Avslutar luckan med ett par kvällsbilder från Como.
Rutt och höjdprofil för cykelturen:
Peda
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Tack för att du delar med dig!
Landskapsbilderna är så vackra att man får ont i ögonen.
Jag har själv cyklat flera gånger vid Lago Maggiore, med utgångspunkt från Stresa. Bilderna från Como påminner ganska mycket. Av sjöarna är väl Garda och Como mest kända men jag vill gärna slå ett slag för Maggiore också. Finns en del pärlor där med.
Landskapsbilderna är så vackra att man får ont i ögonen.
Jag har själv cyklat flera gånger vid Lago Maggiore, med utgångspunkt från Stresa. Bilderna från Como påminner ganska mycket. Av sjöarna är väl Garda och Como mest kända men jag vill gärna slå ett slag för Maggiore också. Finns en del pärlor där med.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Ja, sjöarna är verkligen fina. En sak som jag inte riktigt kommit underfund med är hur sikten är där. Jag kan ha haft otur, men de (inte alltför många gånger) jag varit i närheten av dem har det vid de flesta tillfällen varit lite disigt vilket lite förtagit vyerna. Vet inte om det är olika vid olika årstider. Skulle kunna tänka mig att det kan vara klarare på morgonen men att diset kommer på eftermiddagarna.
Kan tipsa om att vad det lider kommer det att bli lite fler sjönära turer i kalendern. Det dröjer dock några luckor.
Och apropå Lago Maggiore så undrar jag om det inte är den man ser på bilden från utsiktsplatsen ovan. Man ser två sjöar och jag skulle tro att den främre är Lago di Varese och den bortre Lago Maggiore. Jag är dock inte säker.
Kan tipsa om att vad det lider kommer det att bli lite fler sjönära turer i kalendern. Det dröjer dock några luckor.
Och apropå Lago Maggiore så undrar jag om det inte är den man ser på bilden från utsiktsplatsen ovan. Man ser två sjöar och jag skulle tro att den främre är Lago di Varese och den bortre Lago Maggiore. Jag är dock inte säker.
Senast ändrad:
Peda
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Det kan nog stämma att det är lite disigt på somrarna. Jag har spenderat många semestrar i Stresa och kanske inte riktigt funderat på hur disigt det är men senaste sommaren var det mycket disigt. Jag brukar normalt ta en del landskapsbilder men det föll inte riktigt på plats i år. Jag åker ibland dit i februari och då är det oftast mycket klarare luft.
Jag tror inte det är Maggiore som skymtar på din bild. Det finns två mindre sjöar väster om Lago di Varese, skulle gissa att det är någon av dom som skymtar.
Det lokala berget väster om Stresa heter Mottarone. Ligger mellan Lago Maggiore och Lago d'Orta.
Finns beskrivet här: http://www.salite.ch/mottaron.asp?Mappa=
Det har tydligen ingått i Girot några gånger. Jag har cyklat upp till toppen ett antal gånger. Tycker det är riktigt tufft men så har jag ganska klena ben...Får skriva en RR någon gång men är inte så bra på att ta bilder eller att skriva.
Jag tror inte det är Maggiore som skymtar på din bild. Det finns två mindre sjöar väster om Lago di Varese, skulle gissa att det är någon av dom som skymtar.
Det lokala berget väster om Stresa heter Mottarone. Ligger mellan Lago Maggiore och Lago d'Orta.
Finns beskrivet här: http://www.salite.ch/mottaron.asp?Mappa=
Det har tydligen ingått i Girot några gånger. Jag har cyklat upp till toppen ett antal gånger. Tycker det är riktigt tufft men så har jag ganska klena ben...Får skriva en RR någon gång men är inte så bra på att ta bilder eller att skriva.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Angående sjöarna på bilden har jag svårt att riktigt få ihop det. Om man tittar på kartan och drar siktlinjer från platsen där bilden är tagen och dels genom "vänstraste" änden av Lago di Varese samt dels genom toppen på Campo dei Fiori (berget norr om Varese) får man något i stil med
Om jag inte helt missat vilken sjö som är Lago di Varese på bilden borde de röda strecken svara ungefär mot de punkter där skärningarna i ovanstående bild sker med vänstra delen av Varesesjön och Campo dei Fiori.
De med gröna pilar markerade sakerna som jag tolkar som sjö tycker jag då ligger för långt till höger för att kunna vara Lago di Monate och/eller Lago di Comabbio. Jag skulle kunna tänka mig att den högra delen av Varesesjön (sett från Monte Bisbino) döljs p.g.a. terrängen precis framför sjön är högre, däremot är det ganska flackt mellan Varesesjön och Lago Maggiore. Det skulle kunna tala för att de grönpilade sakerna faktiskt skulle kunna vara Lago Maggiore. Men, som sagt, jag är långt ifrån säker. Är väldigt lätt att lura sig själv när man ska försöka få ihop sånt där.
Om jag inte helt missat vilken sjö som är Lago di Varese på bilden borde de röda strecken svara ungefär mot de punkter där skärningarna i ovanstående bild sker med vänstra delen av Varesesjön och Campo dei Fiori.
De med gröna pilar markerade sakerna som jag tolkar som sjö tycker jag då ligger för långt till höger för att kunna vara Lago di Monate och/eller Lago di Comabbio. Jag skulle kunna tänka mig att den högra delen av Varesesjön (sett från Monte Bisbino) döljs p.g.a. terrängen precis framför sjön är högre, däremot är det ganska flackt mellan Varesesjön och Lago Maggiore. Det skulle kunna tala för att de grönpilade sakerna faktiskt skulle kunna vara Lago Maggiore. Men, som sagt, jag är långt ifrån säker. Är väldigt lätt att lura sig själv när man ska försöka få ihop sånt där.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Hade förvisso varit ett snyggt upplägg med tanke på dagen men jag får erkänna att även om jag flera gånger funderat på Sicilien så har jag inte varit där och cyklat ännu. Och ska jag dit vill jag nog åka på våren snarare än i december så en snabbtripp ner nu är inte aktuell. Sorry!
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Lucka 12 bjuder på en tågresa (eller, om jag ska vara helt ärlig, två), en kyrka på en sten och fin dalgång.
Söndagen inleddes med tidig uppgång då målet var att komma med tåget som gick 6.22 från Como. Var där i god tid och det var ganska lugnt på stationen så tidigt.
För att komma till mitt resmål var jag tvungen att byta tåg i Monza. Det dröjde där en dryg halvtimme innan tåget jag skulle byta till kom. Hade på tåget till Monza noterat några män med röda kepsar och röda kläder och när jag kom ner i underjorden för att komma till en annan perrong så fick jag min misstanke bekräftad.
Var tydligen denna dag F1-loppet på Monza gick av stapeln. Medan jag stod och väntade på mitt tåg kom några andra tåg in och det klev av en massa människor i företrädesvis röd klädsel med Ferrarritryck på.
Strax efter halv åtta klev jag så på nästa tåg, vilket tog mig, mitt bagage och cykeln till Lecco, vidare norrut längs Comosjöns östra strand, förbi Morbegno och Sondrio och upp till Tirano där tåget har sin ändstation och där jag skulle ha min bas de kommande dagarna.
Då klockan inte var mer än tio var det för tidigt att checka in. Jag hade dock kollat med hotellet att de kunde lagra mitt bagage under dagen så att jag skulle kunna få mig en skaplig cykeltur och checka in när jag kom tillbaka. Passade också på att utnyttja toaletten för att justera klädseln. Hade funderat på om jag skulle ta tåget ner till Sondrio, men då det inneburit drygt 40 minuters väntan kunde jag lika gärna cykla ner dit.
För att slippa den relativt trafikerade vägen valde jag att följa Sentiero Valtellina http://sentiero.valtellina.it/ en rutt med småvägar och gång-och-cykelbanor som går genom Valtellina från Bormio ner till Comosjön. Har man bråttom är bilvägen säkerligen att föredra, men är man lite mer ute på turistcykling funkar den fint. Man får dock vara lite alert och hålla koll på skyltningen s.a. man inte kör fel.
Passerade vid Tresenda-Aprica-Teglio ett gäng personer som verkade tycka att ligga och flyta i en kall flod var roligt.
Passage som nog inte är så lättframkomlig efter regnoväder. Även utan sådana försvårande omständigheter var en viss försiktighet inte helt obefogad.
Genom någon by var vägen ganska smal.
I Sondrio åkte jag och tittade lite efter om jag skulle se något ställe där man kanske skulle kunna få sig en macka, men det slutade med en glass på torget nere vid stationen som uppladdning inför kommande klättring.
Inledningen på uppförskörningen gick på en väg med en del trafik, men inte direkt störande mycket. I en av de första serpentinerna fanns denna skylt.
Lyckligtvis(?) var det dock inte huvudvägen den gällde utan en liten återvändsväg. Hade lite utsikt över Sondrio
innan vägen drog iväg norrut upp i dalen (Valmalenco). Efter ca sju kilometer tog jag av från huvudvägen upp genom dalen och klättrade upp till den lilla byn Spriana som visade sig ha en kyrka med en lite kyrka med en lite udda placering.
Vägen fortsatte uppåt tills man efter ytterligare en kilometer kom upp till Marveggia varifrån man hade fin utsikt ner i dalen där huvudvägen går.
Efter Marveggia blev det en dryg kilometer utförskörning för att återansluta till huvudvägen. De snöpudrade bergen kom också allt närmare.
Dalgångens huvudort är Chiesa in Valmalenco och den hade jag nu i sikte på andra sidan dalen.
Strax norr om denna ort delar sig dalen och en del fortsätter i ostlig riktning, viker sedan av åt nordost och vägen i den delen går genom en del tunnlar upp till ett par dammar, Bacino di Campo Moro och Bacino di Alpe Gera. Den andra delen av dalen drar iväg i nordvästlig riktning och vrider sedan gradvis över till en sydvästlig riktning. Egentligen tror jag att den första varianten är den häftigaste, men den är nog också tuffare och jag var fortfarande inte i någon vidare form så jag hade beslutat mig för att ta ta den andra varianten. Om jag mot förmodan skulle känna mig i superform hade jag en fundering på att jag kanske kunde köra upp åtminstone en bit på den andra när jag kom tillbaka ner.
Man kan ta sig upp i den dalen jag skulle på några olika sätt, antingen hålla sig på västra sidan av dalen och komma in i Chiesa in Valmalenco söderifrån, ta bron man ser på bilden ovan och klättra upp till byn eller, vilket var vad jag jag gjorde, fortsätta framåt på östra sidan dalen och sedan ta sig upp i dalen norr om själva byn. Vägen var lite halvrisig beläggningsmässigt, framför allt förbi några stenbrott som passerades tämligen omgående.
Detta var också det tuffaste partiet på klättringen med en halvmil med runt 8% snittlutning. Det bjöd också på en slingrig upplevelse.
Träffade också på dessa gynnare på väg upp.
Stenplattor på taken var populära i detta område.
Höskörden var igång.
Periodvis gick vägen helt inne i skogen som längre ner huvudsakligen var av lövtyp men som högre upp blev alltmer barrskog.
Får erkänna att det gick ganska trögt uppför trots att tempot var lågt och jag var rätt nöjd när jag nådde Chiareggio, den sista byn i dalen.
Vet inte om jag tycker denna stol såg så bekväm ut, men lite originell var den i alla fall.
Där asfaltsvägen tar slut finns en parkering. En grusväg/stig fortsätter en bit längs Torrente Mallero (vattendraget), men jag stannade och vände rätt omgående då det inte var någon direkt njutning att försöka forcera denna med racer.
Stannade till i byn (Chiareggio) och tog en glass och en cola i solskenet. Var inte överdrivet varmt i luften på drygt 1600 meters höjd över havet, men i solen var det rätt skönt. Var en del vandrare däruppe, men det kändes att högsäsongen nog var över.
Åkte sedan ner tillbaka till Sondrio i stora delar samma väg som jag kom upp. Jag åkte dock in i Chiesa in Valmalenco och tog mig över bron som syntes på bilden över byn. Egentligen var vägen avstängd åt det håll jag åkte p.g.a. vägarbete, men trafiken var inte direkt hård så det gick fint att rulla ner med cykel. Jag skippade också extrasvängen upp till Marveggia och Spriana.
Jag såg till att hålla skaplig fart ner då jag närde en viss förhoppning om att kunna hinna med tåget som gick tjugo över fyra. Med inte mycket mer än fem minuters marginal kom jag in i biljetthallen i järnvägsstationsbyggnaden i Sondrio. Ett raskt inköp av biljett för mig och cykeln gjorde att jag kom med tåget och var uppe i Tirano vid femsnåret. Kan ju verka lite lättjefullt att åka tåg på det där sättet och egentligen bär det lite emot. Jag hade dock en lite tuffare morgondag planerad och ville spara mig lite för den, i synnerhet som jag hade fått slita mer än jag hoppats på denna tur och var lite orolig för hur morgondagen skulle komma att förlöpa. Dessutom hade jag ju redan cyklat ner genom dalen och tillbakavägen skulle ha blivit samma väg så ur turistcyklisthänseende fanns det inte så mycket att vinna på att cykla tillbaka heller.
Söndagen inleddes med tidig uppgång då målet var att komma med tåget som gick 6.22 från Como. Var där i god tid och det var ganska lugnt på stationen så tidigt.
För att komma till mitt resmål var jag tvungen att byta tåg i Monza. Det dröjde där en dryg halvtimme innan tåget jag skulle byta till kom. Hade på tåget till Monza noterat några män med röda kepsar och röda kläder och när jag kom ner i underjorden för att komma till en annan perrong så fick jag min misstanke bekräftad.
Var tydligen denna dag F1-loppet på Monza gick av stapeln. Medan jag stod och väntade på mitt tåg kom några andra tåg in och det klev av en massa människor i företrädesvis röd klädsel med Ferrarritryck på.
Strax efter halv åtta klev jag så på nästa tåg, vilket tog mig, mitt bagage och cykeln till Lecco, vidare norrut längs Comosjöns östra strand, förbi Morbegno och Sondrio och upp till Tirano där tåget har sin ändstation och där jag skulle ha min bas de kommande dagarna.
Då klockan inte var mer än tio var det för tidigt att checka in. Jag hade dock kollat med hotellet att de kunde lagra mitt bagage under dagen så att jag skulle kunna få mig en skaplig cykeltur och checka in när jag kom tillbaka. Passade också på att utnyttja toaletten för att justera klädseln. Hade funderat på om jag skulle ta tåget ner till Sondrio, men då det inneburit drygt 40 minuters väntan kunde jag lika gärna cykla ner dit.
För att slippa den relativt trafikerade vägen valde jag att följa Sentiero Valtellina http://sentiero.valtellina.it/ en rutt med småvägar och gång-och-cykelbanor som går genom Valtellina från Bormio ner till Comosjön. Har man bråttom är bilvägen säkerligen att föredra, men är man lite mer ute på turistcykling funkar den fint. Man får dock vara lite alert och hålla koll på skyltningen s.a. man inte kör fel.
Passerade vid Tresenda-Aprica-Teglio ett gäng personer som verkade tycka att ligga och flyta i en kall flod var roligt.
Passage som nog inte är så lättframkomlig efter regnoväder. Även utan sådana försvårande omständigheter var en viss försiktighet inte helt obefogad.
Genom någon by var vägen ganska smal.
I Sondrio åkte jag och tittade lite efter om jag skulle se något ställe där man kanske skulle kunna få sig en macka, men det slutade med en glass på torget nere vid stationen som uppladdning inför kommande klättring.
Inledningen på uppförskörningen gick på en väg med en del trafik, men inte direkt störande mycket. I en av de första serpentinerna fanns denna skylt.
Lyckligtvis(?) var det dock inte huvudvägen den gällde utan en liten återvändsväg. Hade lite utsikt över Sondrio
innan vägen drog iväg norrut upp i dalen (Valmalenco). Efter ca sju kilometer tog jag av från huvudvägen upp genom dalen och klättrade upp till den lilla byn Spriana som visade sig ha en kyrka med en lite kyrka med en lite udda placering.
Vägen fortsatte uppåt tills man efter ytterligare en kilometer kom upp till Marveggia varifrån man hade fin utsikt ner i dalen där huvudvägen går.
Efter Marveggia blev det en dryg kilometer utförskörning för att återansluta till huvudvägen. De snöpudrade bergen kom också allt närmare.
Dalgångens huvudort är Chiesa in Valmalenco och den hade jag nu i sikte på andra sidan dalen.
Strax norr om denna ort delar sig dalen och en del fortsätter i ostlig riktning, viker sedan av åt nordost och vägen i den delen går genom en del tunnlar upp till ett par dammar, Bacino di Campo Moro och Bacino di Alpe Gera. Den andra delen av dalen drar iväg i nordvästlig riktning och vrider sedan gradvis över till en sydvästlig riktning. Egentligen tror jag att den första varianten är den häftigaste, men den är nog också tuffare och jag var fortfarande inte i någon vidare form så jag hade beslutat mig för att ta ta den andra varianten. Om jag mot förmodan skulle känna mig i superform hade jag en fundering på att jag kanske kunde köra upp åtminstone en bit på den andra när jag kom tillbaka ner.
Man kan ta sig upp i den dalen jag skulle på några olika sätt, antingen hålla sig på västra sidan av dalen och komma in i Chiesa in Valmalenco söderifrån, ta bron man ser på bilden ovan och klättra upp till byn eller, vilket var vad jag jag gjorde, fortsätta framåt på östra sidan dalen och sedan ta sig upp i dalen norr om själva byn. Vägen var lite halvrisig beläggningsmässigt, framför allt förbi några stenbrott som passerades tämligen omgående.
Detta var också det tuffaste partiet på klättringen med en halvmil med runt 8% snittlutning. Det bjöd också på en slingrig upplevelse.
Träffade också på dessa gynnare på väg upp.
Stenplattor på taken var populära i detta område.
Höskörden var igång.
Periodvis gick vägen helt inne i skogen som längre ner huvudsakligen var av lövtyp men som högre upp blev alltmer barrskog.
Får erkänna att det gick ganska trögt uppför trots att tempot var lågt och jag var rätt nöjd när jag nådde Chiareggio, den sista byn i dalen.
Vet inte om jag tycker denna stol såg så bekväm ut, men lite originell var den i alla fall.
Där asfaltsvägen tar slut finns en parkering. En grusväg/stig fortsätter en bit längs Torrente Mallero (vattendraget), men jag stannade och vände rätt omgående då det inte var någon direkt njutning att försöka forcera denna med racer.
Stannade till i byn (Chiareggio) och tog en glass och en cola i solskenet. Var inte överdrivet varmt i luften på drygt 1600 meters höjd över havet, men i solen var det rätt skönt. Var en del vandrare däruppe, men det kändes att högsäsongen nog var över.
Åkte sedan ner tillbaka till Sondrio i stora delar samma väg som jag kom upp. Jag åkte dock in i Chiesa in Valmalenco och tog mig över bron som syntes på bilden över byn. Egentligen var vägen avstängd åt det håll jag åkte p.g.a. vägarbete, men trafiken var inte direkt hård så det gick fint att rulla ner med cykel. Jag skippade också extrasvängen upp till Marveggia och Spriana.
Jag såg till att hålla skaplig fart ner då jag närde en viss förhoppning om att kunna hinna med tåget som gick tjugo över fyra. Med inte mycket mer än fem minuters marginal kom jag in i biljetthallen i järnvägsstationsbyggnaden i Sondrio. Ett raskt inköp av biljett för mig och cykeln gjorde att jag kom med tåget och var uppe i Tirano vid femsnåret. Kan ju verka lite lättjefullt att åka tåg på det där sättet och egentligen bär det lite emot. Jag hade dock en lite tuffare morgondag planerad och ville spara mig lite för den, i synnerhet som jag hade fått slita mer än jag hoppats på denna tur och var lite orolig för hur morgondagen skulle komma att förlöpa. Dessutom hade jag ju redan cyklat ner genom dalen och tillbakavägen skulle ha blivit samma väg så ur turistcyklisthänseende fanns det inte så mycket att vinna på att cykla tillbaka heller.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Maxade antalet bilder i förra inlägget så jag avslutar bildskörden för dagen i detta inlägg med dels en bild på min följeslagare under denna resa, parkerad på hotellrummet, och dels en kvällsbild från fönstret på trapphuset på hotellet.
Rutt och höjdprofil för turen:
Rutt och höjdprofil för turen:
Peda
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Oj, jag noterar att du är mycket mer påläst än jag när det gäller geografin, så jag vågar nog inte uttala mig om det är Maggiore som skymtar eller ej.
Vad gäller vägarna till/från Mottarones topp finns det egentligen två huvudvägar kan man säga. Övriga alternativ som anges i salite.ch är varianter som sammanfaller mer eller mindre med de två huvudvägarna Baveno/Stresa - Mottarone samt Orta-Armeno-Mottarone.
Vad gäller utsikt så går vägen till stor del i skog men bägge alternativen har ställen som öppnar upp här och var men jag skulle gissa att Orta/Armeno sidan är lite öppnare. Vad gäller asfalten så är vissa sträckor nyasfalterade och vissa sträckor inte underhållna på länge (gäller för bägge alternativen) De sämsta bitarna är ganska illa men till övervägande del tycker jag att underlaget är bra och tillåter höga hastigheter . Jag har inte kört sträckan Armeno-Mottarone på rätt många år så jag kan inte uttala mig så noga. Sist jag cyklade det hållet var det ok men jag tror klimatet sliter väldigt hårt så beläggningen degraderar med tiden...
Avslutar med en bild från Mottarones topp ner mot Lago d'Orta
Vad gäller vägarna till/från Mottarones topp finns det egentligen två huvudvägar kan man säga. Övriga alternativ som anges i salite.ch är varianter som sammanfaller mer eller mindre med de två huvudvägarna Baveno/Stresa - Mottarone samt Orta-Armeno-Mottarone.
Vad gäller utsikt så går vägen till stor del i skog men bägge alternativen har ställen som öppnar upp här och var men jag skulle gissa att Orta/Armeno sidan är lite öppnare. Vad gäller asfalten så är vissa sträckor nyasfalterade och vissa sträckor inte underhållna på länge (gäller för bägge alternativen) De sämsta bitarna är ganska illa men till övervägande del tycker jag att underlaget är bra och tillåter höga hastigheter . Jag har inte kört sträckan Armeno-Mottarone på rätt många år så jag kan inte uttala mig så noga. Sist jag cyklade det hållet var det ok men jag tror klimatet sliter väldigt hårt så beläggningen degraderar med tiden...
Avslutar med en bild från Mottarones topp ner mot Lago d'Orta
Bilagor
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Vackert! Den backen ligger absolut på min att-göra-lista.
En sak jag funderat på angående vägarna i Italien är om snökedjor, som ju verkar vara grejen där när det är halt, bidrar till slitaget på något märkbart sätt. Sen är det ju tyvärr så att de små fina lågtrafikerade vägarna som ofta kan vara riktigt fina ur turistcyklistens perspektiv inte direkt är de där större delen av underhållsbudgeten spenderas så inte så sällan tycker jag man är tvungen att ta det ganska piano om man inte vill utmana ödet alltför mycket i utförskörningarna.
En sak jag funderat på angående vägarna i Italien är om snökedjor, som ju verkar vara grejen där när det är halt, bidrar till slitaget på något märkbart sätt. Sen är det ju tyvärr så att de små fina lågtrafikerade vägarna som ofta kan vara riktigt fina ur turistcyklistens perspektiv inte direkt är de där större delen av underhållsbudgeten spenderas så inte så sällan tycker jag man är tvungen att ta det ganska piano om man inte vill utmana ödet alltför mycket i utförskörningarna.
Peda
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Kan vara att snökedjor bidrar till viss del. I alperna tror jag vägslitaget beror till stor del av hårt klimat. Det är väldigt stora temperaturskillnader på vintern (sol/skugga/nederbörd). Sen är ju vägunderhåll en budget-utjämnare. Goda år så finns adekvat budget, dåliga år låter man vägarna förfalla. Att rusta upp blir en fråga för den som har makten nästa mandatperiod. Det ser man hemma också. När vägarna inte underhålls så förfaller de snabbt. Om sprickor i asfalten inte tätas, så förstörs beläggningen fort när snö och tjäle kommer.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Jo, visst är det så att det är en ekonomisk och politisk fråga. En sak jag noterat under de drygt tio år jag cyklat i Italien är att standarden på beläggningen sjunkit. Och det hör ju säkert samman med att landet inte gått fantastiskt rent ekonomiskt.
Och just de vägar som inte har så mycket trafik blir nog lätt bortprioriterade när pengar ska anslås. Inte sagt som i någon värderande mening utan mer konstaterande.
Och just de vägar som inte har så mycket trafik blir nog lätt bortprioriterade när pengar ska anslås. Inte sagt som i någon värderande mening utan mer konstaterande.
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
En get!
...nej, getter.
...nej, getter.
BlackCanon
Medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Så bra detta är. Bilder och text gör att cykelsuget växer lavinartat. Hmm...kan en lavin gå uppåt?
Humöret gör det iaf tack vare den här kalendern.
Humöret gör det iaf tack vare den här kalendern.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Lucka 13 bjuder på ett återseende och avslutningen på Pantanis genombrott.
Sympatiskt nog serverade hotellet frukost från klockan sju. Var en karl som såg ut att kunna vara vägarbetare inne och tog en kaffe, men i övrigt hade jag matsalen för mig själv. Stressade inte men försökte ändå se till att inte såsa runt alltför mycket. Gjorde att jag strax efter klockan åtta kunde rulla iväg på dagens tur. En skylt sa att temperaturen var 14 grader.
Jag inledde med att följa Adda-floden neråt i knappt en halv mil tills jag kom till Stazzona. Där tog jag av och började klättra.
Jag hade kört denna backe en gång tidigare, för fyra år sen, så jag kände igen mig. Första 3,5 km går på en lite mindre väg.
Sen kommer man ut på den lite större vägen som går under beteckningen SS39.
Backen som sådan erbjuder mestadels en ganska jämn lutning och klättrar från ca 400 möh upp till knappt 1200 möh på drygt 11 km. Det är inte den mest spektakulära klättringen i Alperna utan är mer en backe man kör för att transportera sig utan att ge sig på något av de betydligt tuffare alternativen som erbjuds. Finns dock några ställen med skapliga vyer.
Uppe vid toppen på stigningen ligger Aprica, en ort med en hel del hotell och som vintertid erbjuder alpin skidåkning.
Aprica är i cykelsammanhang känt som avslutningsort för ett antal etapper på girot, bl.a. etappen från Merano 1994 då Marco Pantani på allvar slog igenom genom att uppför Mortirolo köra ifrån resten av fältet och sedan solokörde till etappvinst. Uppe i Aprica var han nästan tre minuter före tvåan, Chiapucci, 3.30 före Indurain som vunnit loppet 1992 och 1993 och över fyra minuter före Berzin som körde i rosa ledartröjan.
Blev en ganska kort och lite blek lucka idag. Lovar dock att det kommer att bli bättre i morgon.
Sympatiskt nog serverade hotellet frukost från klockan sju. Var en karl som såg ut att kunna vara vägarbetare inne och tog en kaffe, men i övrigt hade jag matsalen för mig själv. Stressade inte men försökte ändå se till att inte såsa runt alltför mycket. Gjorde att jag strax efter klockan åtta kunde rulla iväg på dagens tur. En skylt sa att temperaturen var 14 grader.
Jag inledde med att följa Adda-floden neråt i knappt en halv mil tills jag kom till Stazzona. Där tog jag av och började klättra.
Jag hade kört denna backe en gång tidigare, för fyra år sen, så jag kände igen mig. Första 3,5 km går på en lite mindre väg.
Sen kommer man ut på den lite större vägen som går under beteckningen SS39.
Backen som sådan erbjuder mestadels en ganska jämn lutning och klättrar från ca 400 möh upp till knappt 1200 möh på drygt 11 km. Det är inte den mest spektakulära klättringen i Alperna utan är mer en backe man kör för att transportera sig utan att ge sig på något av de betydligt tuffare alternativen som erbjuds. Finns dock några ställen med skapliga vyer.
Uppe vid toppen på stigningen ligger Aprica, en ort med en hel del hotell och som vintertid erbjuder alpin skidåkning.
Aprica är i cykelsammanhang känt som avslutningsort för ett antal etapper på girot, bl.a. etappen från Merano 1994 då Marco Pantani på allvar slog igenom genom att uppför Mortirolo köra ifrån resten av fältet och sedan solokörde till etappvinst. Uppe i Aprica var han nästan tre minuter före tvåan, Chiapucci, 3.30 före Indurain som vunnit loppet 1992 och 1993 och över fyra minuter före Berzin som körde i rosa ledartröjan.
Blev en ganska kort och lite blek lucka idag. Lovar dock att det kommer att bli bättre i morgon.
Senast ändrad:
Fjärdebrunn
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
GoranS sa:
inte i jämförelse med morgonpendlingen idag. Då är varje bild guld värd.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Lucka 14 bjuder på Träbro, ett besök i ett legendariskt snörike och en flod av bilder.
Från Aprica fortsatte jag huvudvägen ner mot Val Camonica. Fick en ganska fin vy då jag närmade mig Cortenedolo.
Kom lite senare ner till Edolo där Val Camonica viker av söderut ner mot Lago d’Iseo. Jag skulle dock inte neråt utan nu var det i huvudsak uppför som gällde under en bra stund. Följde till att börja med väg SS42 i riktning mot Passo Tonale. Vägen jobbar sig gradvis uppåt i dalen. Ganska snart passeras ett par serpentinkurvor.
Hade jag tagit vänster 4-5 km efter Edolo och tagit vägen upp till Passo della Foppa (mer känd som Mortirolo) hade det blivit fler serpentinkurvor rätt snart men jag tog inte av vid detta avtag utan fortsatte rakt fram.
Efter ytterligare några kilometer, strax före Davena, tog jag in på en mindre lokalväg och från den tog jag gång- och cykelbanan upp genom dalen. Var väldigt rofyllt och även om det troligen är lite genare och går lite fortare att ta stora vägen tycker jag att fördelen med att slippa trafiken övervägde.
Runt halv tolv hade jag kommit fram till Ponte di Legno (=Träbro) och jag turistcyklade mig genom centrum av byn som genomkorsas av ett vattendrag som i nedre delen av byn ansluter till Oglio, i sig en biflod till Pofloden, så vattnet har onekligen en bit att färdas innan det når den adriatiska kusten och Medelhavet. Som en liten kuriositet kan nämnas att jag när jag var i Ponte di Legno nog var mindre än en mil, fågelvägen, från toppen på backen i lucka 1. Låg dock lite berg på närmare 3000 möh emellan.
Jag tog i och med färden genom Ponte di Legno av från rutten österut och började färdas i en mer nordlig riktning. Initialt är stigningen rätt snäll. Kände dock att det nog var läge att försöka få något i magen, så då jag såg en restaurang, Al Mulino, precis bredvid vägen en dryg kilometer efter att jag lämnat Ponte di Legno bakom mig stannade jag till och tog en fika.
Var lite åt det svala hållet på ca 1300 mh så jag drog på mig jackan medan jag satt ute och åt. Fortsatte sedan uppför och passerade Rifugio Preda Rossa.
Någonstans strax senare, på lite över 1600 möh, börjar stigningen mer på allvar. Det är då ca 11 kilometer med lite under 9% i snitt upp till toppen.
Ganska snart smalnar vägen av påtagligt.
Initialt går vägen huvudsakligen inne i skog men här och var, framför allt i samband med serpentinkurvor, bjuds det på lite utsikt. Några bilder från biten mellan 1700 och 1950 möh. Det senare är ungefär där skogen börjar glesna mer påtagligt.
Serpentinkurvorna dör ut strax efter att träden börjar glesna.
Vägen följer sedan bergssidan i en nordlig/nordvästlig riktning. Stötte här även på ett gäng kor.
Efter ett tag blev vägbeläggningen märkbart sämre.
Och jag nådde sedan en tunnel.
To be continued ...
Från Aprica fortsatte jag huvudvägen ner mot Val Camonica. Fick en ganska fin vy då jag närmade mig Cortenedolo.
Kom lite senare ner till Edolo där Val Camonica viker av söderut ner mot Lago d’Iseo. Jag skulle dock inte neråt utan nu var det i huvudsak uppför som gällde under en bra stund. Följde till att börja med väg SS42 i riktning mot Passo Tonale. Vägen jobbar sig gradvis uppåt i dalen. Ganska snart passeras ett par serpentinkurvor.
Hade jag tagit vänster 4-5 km efter Edolo och tagit vägen upp till Passo della Foppa (mer känd som Mortirolo) hade det blivit fler serpentinkurvor rätt snart men jag tog inte av vid detta avtag utan fortsatte rakt fram.
Efter ytterligare några kilometer, strax före Davena, tog jag in på en mindre lokalväg och från den tog jag gång- och cykelbanan upp genom dalen. Var väldigt rofyllt och även om det troligen är lite genare och går lite fortare att ta stora vägen tycker jag att fördelen med att slippa trafiken övervägde.
Runt halv tolv hade jag kommit fram till Ponte di Legno (=Träbro) och jag turistcyklade mig genom centrum av byn som genomkorsas av ett vattendrag som i nedre delen av byn ansluter till Oglio, i sig en biflod till Pofloden, så vattnet har onekligen en bit att färdas innan det når den adriatiska kusten och Medelhavet. Som en liten kuriositet kan nämnas att jag när jag var i Ponte di Legno nog var mindre än en mil, fågelvägen, från toppen på backen i lucka 1. Låg dock lite berg på närmare 3000 möh emellan.
Jag tog i och med färden genom Ponte di Legno av från rutten österut och började färdas i en mer nordlig riktning. Initialt är stigningen rätt snäll. Kände dock att det nog var läge att försöka få något i magen, så då jag såg en restaurang, Al Mulino, precis bredvid vägen en dryg kilometer efter att jag lämnat Ponte di Legno bakom mig stannade jag till och tog en fika.
Var lite åt det svala hållet på ca 1300 mh så jag drog på mig jackan medan jag satt ute och åt. Fortsatte sedan uppför och passerade Rifugio Preda Rossa.
Någonstans strax senare, på lite över 1600 möh, börjar stigningen mer på allvar. Det är då ca 11 kilometer med lite under 9% i snitt upp till toppen.
Ganska snart smalnar vägen av påtagligt.
Initialt går vägen huvudsakligen inne i skog men här och var, framför allt i samband med serpentinkurvor, bjuds det på lite utsikt. Några bilder från biten mellan 1700 och 1950 möh. Det senare är ungefär där skogen börjar glesna mer påtagligt.
Serpentinkurvorna dör ut strax efter att träden börjar glesna.
Vägen följer sedan bergssidan i en nordlig/nordvästlig riktning. Stötte här även på ett gäng kor.
Efter ett tag blev vägbeläggningen märkbart sämre.
Och jag nådde sedan en tunnel.
To be continued ...
Senast ändrad:
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
[Fortsättning på lucka 14]
Tunneln är ca en halv kilometer lång och oupplyst. Genom att den böjer sig i övre delen är det också beckmörkt att åka in i den. Jag hade koll på tunneln och hade plockat med både baklyse (för att synas) och framlyse (för att se). Vägen är förvisso inte extremt trafikerad, men en och annan bil åker där och dessutom en hel del motorcyklar så en liten baklampa är rekommendabelt om man tänker sig att åka genom denna tunnel. Även om det var en hel del motorcyklar när jag åkte så kändes det som att de var mer åt touringhållet, vilket kanske förklaras av att sommaren var över och hösten hade kommit däruppe. På sommaren har jag hört att det ska vara en hel del som tycker det är kul att dra på rätt ordentligt på denna väg, inte nödvändigtvis så att de kör aggressivt mot cyklister, men att det kan förstöra lite av känslan då det titt som tätt kommer ett motorvrål.
Hur som helst, det finns även ett alternativ till tunneln i form av den gamla vägen som går på utsidan. Beläggning är dock inte något som finns där och mitt intryck är att det förmodligen inte läggs ner något större jobb på att underhålla den så den var inte direkt i något lysande skick. Trots detta valde jag dock att ta utsidan. Kändes på något sätt rätt att ta den ursprungliga vägen och inte tunneln som f.ö. lär ha byggts efter att ett militärfordon på 50-talet kört av vägen med dödlig utgång för de inblandade.
Det faktum att det snöat nyligen och snön bara precis smält undan gjorde det bitvis lite mjukt. Detta tillsammans med att vägen till att börja med är lite knölig gjorde att det för min del blev en blandning av cykling och gång denna bit. Några bilder:
Började här bli ganska krokig och det gick sannerligen inte fort de sista 3 km upp till toppen där snittlutningen dessutom inte är så långt från 10% om man undantar biten från sista kurvan där det flackar ut en del. En fördel med att det gick långsamt var att jag hade gott om tid att beundra utsikten som verkligen inte går av för hackor. Det faktum att bergen fått sig en snöpudring gjorde det inte sämre.
Får erkänna att jag tyckte det var ganska skönt att backen var slut när jag kom upp till toppen.
Var inte alls speciellt varmt där uppe, på 2618 meters höjd, så jag drog snabbt på mig förstärkningsplagg s.a. jag på överkroppen hade en kortärmad och en långärmad ylleundertröja, en cykeltröja och en jacka (+armvärmare). Benvärmare, skoöverdrag, en lite mer ordentlig mössa och ett par tjocka handskar åkte också på.
Innan jag började nerfärden på allvar tog jag dock några bilder till.
De första visar en bild från den första passagen som gjordes av Passo Gavia (som ju förstås är passet) på Giro d’Italia, 1960. Den andra visar en bild från den legendariska passagen 1988 i halv snöstorm där Andy Hampsten mer eller mindre säkrade totalsegern i den upplagan av girot. På den tiden var dessutom övre delen av klättringen inte asfalterad.
Jag rullade i ganska lugn takt neråt då vägbanan både här och var var ganska blöt av smältande snö. Beläggningen är på denna sida bättre än på sydsidans övre del även om det finns en del saker som gör att alltför våldsamt satsande kan vara olämpligt. Ett gäng bilder från nedfarten.
Nere i trakterna av San Gottardo, på mellan 1300 och 1400 möh, hade det blivit så pass varmt att min klädsel var onödigt varm och jag stannade och svidade om.
Kom ganska snart ner till Bormio där jag vek av söderut och följde inledningsvis väg SP27. Senare så blev det dock lite blandning av denna väg och Sentiero Valtellina och på slutet uteslutande den senare.
Cykelbanan var ganska häftig då den gick utför med periodvis skaplig lutning. När jag till slut kom tillbaka till Tirano hade klockan hunnit passera halv sex så det blev i det närmaste en heldagstur denna dag.
Rutt och höjdprofil:
Tunneln är ca en halv kilometer lång och oupplyst. Genom att den böjer sig i övre delen är det också beckmörkt att åka in i den. Jag hade koll på tunneln och hade plockat med både baklyse (för att synas) och framlyse (för att se). Vägen är förvisso inte extremt trafikerad, men en och annan bil åker där och dessutom en hel del motorcyklar så en liten baklampa är rekommendabelt om man tänker sig att åka genom denna tunnel. Även om det var en hel del motorcyklar när jag åkte så kändes det som att de var mer åt touringhållet, vilket kanske förklaras av att sommaren var över och hösten hade kommit däruppe. På sommaren har jag hört att det ska vara en hel del som tycker det är kul att dra på rätt ordentligt på denna väg, inte nödvändigtvis så att de kör aggressivt mot cyklister, men att det kan förstöra lite av känslan då det titt som tätt kommer ett motorvrål.
Hur som helst, det finns även ett alternativ till tunneln i form av den gamla vägen som går på utsidan. Beläggning är dock inte något som finns där och mitt intryck är att det förmodligen inte läggs ner något större jobb på att underhålla den så den var inte direkt i något lysande skick. Trots detta valde jag dock att ta utsidan. Kändes på något sätt rätt att ta den ursprungliga vägen och inte tunneln som f.ö. lär ha byggts efter att ett militärfordon på 50-talet kört av vägen med dödlig utgång för de inblandade.
Det faktum att det snöat nyligen och snön bara precis smält undan gjorde det bitvis lite mjukt. Detta tillsammans med att vägen till att börja med är lite knölig gjorde att det för min del blev en blandning av cykling och gång denna bit. Några bilder:
Började här bli ganska krokig och det gick sannerligen inte fort de sista 3 km upp till toppen där snittlutningen dessutom inte är så långt från 10% om man undantar biten från sista kurvan där det flackar ut en del. En fördel med att det gick långsamt var att jag hade gott om tid att beundra utsikten som verkligen inte går av för hackor. Det faktum att bergen fått sig en snöpudring gjorde det inte sämre.
Får erkänna att jag tyckte det var ganska skönt att backen var slut när jag kom upp till toppen.
Var inte alls speciellt varmt där uppe, på 2618 meters höjd, så jag drog snabbt på mig förstärkningsplagg s.a. jag på överkroppen hade en kortärmad och en långärmad ylleundertröja, en cykeltröja och en jacka (+armvärmare). Benvärmare, skoöverdrag, en lite mer ordentlig mössa och ett par tjocka handskar åkte också på.
Innan jag började nerfärden på allvar tog jag dock några bilder till.
De första visar en bild från den första passagen som gjordes av Passo Gavia (som ju förstås är passet) på Giro d’Italia, 1960. Den andra visar en bild från den legendariska passagen 1988 i halv snöstorm där Andy Hampsten mer eller mindre säkrade totalsegern i den upplagan av girot. På den tiden var dessutom övre delen av klättringen inte asfalterad.
Jag rullade i ganska lugn takt neråt då vägbanan både här och var var ganska blöt av smältande snö. Beläggningen är på denna sida bättre än på sydsidans övre del även om det finns en del saker som gör att alltför våldsamt satsande kan vara olämpligt. Ett gäng bilder från nedfarten.
Nere i trakterna av San Gottardo, på mellan 1300 och 1400 möh, hade det blivit så pass varmt att min klädsel var onödigt varm och jag stannade och svidade om.
Kom ganska snart ner till Bormio där jag vek av söderut och följde inledningsvis väg SP27. Senare så blev det dock lite blandning av denna väg och Sentiero Valtellina och på slutet uteslutande den senare.
Cykelbanan var ganska häftig då den gick utför med periodvis skaplig lutning. När jag till slut kom tillbaka till Tirano hade klockan hunnit passera halv sex så det blev i det närmaste en heldagstur denna dag.
Rutt och höjdprofil:
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Du får gärna fråga. Lovar dock inte att jag kan svara. Italien innehåller oerhört många naturmässigt fina vägar och klättringar och det finns många fler områden som jag har kvar att ens nosa på än som jag har varit i.Ulf L. sa:
Om du är sugen på cykling i Italien och vill ha lite inspiration finns det länkar till en del RR:er i första inläggen i https://happyride.se/forum/read.php/1/3144698/page=1 och https://happyride.se/forum/read.php/1/3146323 I båda fallen under Italien-rubriken, förstås.
Senast ändrad:
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Varsågod!Freddie L sa:
Jag borde nog här tillägga att även om jag inte skriver svar till alla som kommer med uppskattande kommentarer så tycker jag det är kul att höra att det finns de som uppskattar kalendern trots dess svagheter. Till exempel lärde jag mig vid förra kalendern att det håller inte att sitta och fila på formuleringar och korrekturläsa i någon större utsträckning, då skulle jag drunkna i uppgiften. Så, det finns säkert stavfel och grammatiska tokigheter. Vidare så är ju bildmaterialet genererat med en enkel kamera med snart 10 år på nacken och inte sällan sittandes på cykeln så bilderna är långt ifrån av den klass som vissa duktigare fotografer här på forumet åstadkommer. Lite av min räddning där är att jag helt enkelt ser till att knäppa många bilder - då har jag råd att sortera bort en massa skräpbilder utan att behöva riskera att missa halva turer bildmässigt i kalendern.
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Nej. Får erkänna att det där med alkoholhaltiga drycker är inte riktigt min kopp te. Inte av några principskäl utan för att jag med något enstaka undantag tycker alkoholhaltiga drycker smakmässigt är mer eller mindre oangenäma.gabbeon sa:
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Jag får komma med en liten korrektur då; du har faktiskt skrivit lucka 17 i dagens första inlägg :-)
Annars får jag tacka för en fantastisk kalender. Jag har aldrig cyklat i Italien, men kört en del bil i Piemonte och Emilia-Romagna, och det är jobbigt för man vill stanna och fota hela tiden. Det kanske får bli cykel nästa gång!
Annars får jag tacka för en fantastisk kalender. Jag har aldrig cyklat i Italien, men kört en del bil i Piemonte och Emilia-Romagna, och det är jobbigt för man vill stanna och fota hela tiden. Det kanske får bli cykel nästa gång!
Senast ändrad:
GoranS
Aktiv medlem
[RR] En backig julkalender [Alla luckor öppnade]
Ja, cykel är verkligen bra vad det gäller att stanna och fota. Med en bil låter det sig inte riktigt göra varsomhelst. Med cykel är det däremot ytterst sällsynt att man inte kan göra det om man bara ser till att hålla sig ordentligt på kanten av vägen om det är lite trängre.
Senaste inläggen
-
-
Upphämtning från Bike24 hos DLS. Men var fan ligger deras Parcel Shop?
- Senaste: detvanligavartaget
-
-
Köp & Sälj
-
Säljes i Östergötland -
Säljes i Östergötland -
Köpes i Stockholm -
Säljes i Stockholm -
Säljes i Älvsborg
