Lucka 1 bjuder på en lång resa, en världsmästare och en fin dal.
Resa 1 började i Dalarna där jag mötte upp med ett par bekanta i Borlänge på förmiddagen, onsdagen den 19:e juli. Vi åkte ner till Kumla där sällskapets fjärde person anslöt. Färden gick sedan vidare ner till Trelleborg där vi tog nattfärjan till Travemünde.
Vid halv åtta på torsdagsmorgonen var vi på tysk mark och efter att ha ägnat 35 minuter åt att ta oss ut från hamnområdet (måste vara en av norra Europas sämsta trafiklösning) rullade vi söderut genom Tyskland, först på väg 1 och efter Hamburg på väg 7. Med historier man hört om trafiksituationen förbi Hamburg och Hannover i åtanke så rullade det på helt OK. Var något vägarbete, men det blev inte värre än att det gick lite segt några minuter. Strax söder om Fulda fick vi dock en period på tre kvart då trafiken bara kröp fram. Dock tror jag att vi hade tur, för det var enda stället det var något mer påtagligt strul. I norrgående riktning såg vi tre-fyra sådana sträckor där det knappt rörde sig.
Strax väster om Füssen åkte vi så in i Österrike. Vi passade på att omgående skaffa en vignette s.a. vi skulle kunna åka motorväg i Österrike utan att riskera att bli haffade av polisen. Första delen i Österrike var dock inte någon motorväg utan en landsväg som gick upp över Fernpaß. På vägen upp såg man också upp mot Zugspitze, Tysklands högsta berg, som hade lite snö pudrat över toppen. Från Fernpaß fortsatte vi sedan ner i Inntal och motorvägen till Innsbruck där vi tog av och åkte motorvägen upp över Brennerpasset och sedan ner på italienska sidan till Bolzano där vi tog av motorvägen och åkte till hotellet i Pineta, strax söder om Bolzano, där vi skulle bo. Vi var framme vid niotiden och slapp därmed precis mörkerkörning.
Dagen därpå, fredagen den 21:a juli, gav vi oss efter att ha sovit ut och ätit frukost iväg med bilen bort till byn Carisolo som ligger en liten bit sydväst om Madonna di Campiglio (känt från alpina världscupen och stället där Stenmark tog sin första världscupseger). Vi åkte dit genom att följa Val d’Adige söderut till Trento där vi tog av västerut och kom upp till Carisolo söderifrån genom Val Rendena. I byn var någon sorts marknad, men vi hittade en gräsplätt där vi kunde parkera och lasta av cyklarna.
Efter att ha fått ihop cyklarna så påbörjade vi dagens ganska korta cykeltur, upp i Val Genova, en dal som går västerut från Carisolo och som ligger i Parco Naturale Provinciale dell’Adamello-Brenta. I botten av dalgången rinner ett vattendrag och vägen går ofta i närheten av detta.
Efter en knapp halvmil med bara ytterst måttlig stigning kommer man fram till Cascate di Nardis (ett vattenfall).
Strax efter vattenfallet börjar det första brantare partiet där snittlutningen i procent under någon kilometer är tvåsiffrig. Efter detta flackar vägen ut avsevärt och under några kilometer är det bara svagt uppför. På vägen upp finns ett antal ställen där man kan äta och i något fall kanske också sova över.
Dalen verkar vara populär bland vandrare/promenerare. På ett par, tre ställen på vägen upp genom dalen var det betalstationer där det kostade att köra genom (gratis för cyklister). Detta gjorde att ju högre upp i dalen man kom, desto mindre trafik blev det på den tämligen smala vägen. Det gick dock fullstora bussar upp och det var åtminstone två, kanske fler, som gick i skytteltrafik upp och ner genom dalen, och när man stötte på en sådan var det oftast bäst att försöka åka av och stanna till bredvid vägen, för att få plats med både cyklist och buss var på många ställen vanskligt.
Efter att ha passerat ett stenbrott
började det andra lite jobbigare partiet.
Generellt sett blev dalen finare ju längre upp man kom så jag låter bilderna tala.
Cirka en km före Rifugio Adamello Collini al Bédole slutade asfaltsvägen så sista biten var det grusväg som gällde.
På toppen unnade vi oss en kaffe/cola innan vi rullade tillbaka ner.
Blev inte så mycket fotat på nervägen så jag nöjer mig med en bild, tagen precis ovanför det nedre av de lite brantare partierna. Skylten hävdar att det ska vara 18% lutning.
Tillbaka nere i Carisolo hade klockan hunnit bli bortemot halv fyra.
Vi var dock sugna på lite lunch och stack in huvudet på en restaurang/pizzeria. Visade sig att de stängde lunchserveringen klockan tre men om vi skyndade på och beställa skulle det gå bra att få något.
Efter inmundigande av varsin pizza gick sedan färden tillbaka mot Bolzano norrut förbi Madonna di Campiglio, över Passo Campo Carlo Magno och ner i Val di Sole som vi sen följde österut. I Cles stannade vi till och tog en titt på en livs levande (f.d.) världsmästare i form av Maurizio Fondriest. Eller, rättare sagt så stannade vi till och gick in och tittade i hans cykelaffär.
Maurizio själv stod och pratade i telefon bakom disken. Affären i sig var dock ärligt talat ingen jättehöjdare - de hade någon cykel med Fondriestram i skyltfönstret och lite cykelkläder. I skyltfönstret fanns också en cykel från tiden det begav sig samt lite priser och pokaler (tyvärr lyckades jag inte undvika reflexerna i fönsterglaset).
Från Cles åkte vi vidare, huvudsakligen söderut, ner till Mezzocorona varifrån vi följde Val d'Adige åt nordost tillbaka till hotellet.
Rutten för första dagens tur:
