alexcykel
Aktiv medlem
Bonka hårt
Bonka hårt
Nattens regn har kylt ned luften, den sydostliga brisen torkar upp de sista pölarna, åttiotalet cyklister står uppställda inför 19 mil runt Storsjön. Tre minuter till start, polisbilen som skall ta oss ut ur den ännu sovande staden, surrar stilla på tomgång. Vem skall ta täten, vilka kommer att ange takten? Hur bra är de andra cyklisterna? Vi tittar lite på varandra, någon skrattar nervöst. Jag känner igen ett gäng från Stockholm, vana motionärer allihop. Nya cyklar med topputrustning är ingen garanti. Det är de små detaljerna som varslar. Ett vevparti av senaste modell som redan har blivit slitet av anklarnas cirkelgång. En blanknött sadel, åtsittande klubbkläder blekta av tvättning och solljus. Och så vaderna, det säkraste tecknet. Flundramuskeln tittar ut när kraften vidarebefordras med ett perfekt rundtramp.
I höjd med Brunflo är farten uppe i 40, därframme hjular de. Därbak ligger vi på linje. Vi svänger söderut på 45:an, det blir kantvindskörning, de gör allting rätt, växlar t.o.m. i lovart. Ingen drar mer än 15 sekunder, farten är stadigt strax under 40. Det går uppför, farten sjunker till 35. Min kedja kuggar över på 17 drevet. Jag växlar till 19. En mil innan Svenstavik händer det som måste ske, klungan delas, elitmotionärerna kör ifrån oss. Några försöker att ansluta i nedförsbackarna, men det är lönlöst, varje kappkörning kostar för mycket. Vi anförs av en självmordscyklist, han håller styvt 36 och vägrar att gå åt sidan, samarbetet är obefintligt, jag ligger bakom ett par av stockholmarna. De kör för Ericssons korplag. Den första kontrollen närmar sig, jag har druckit ur en flaska och tänker stanna. Mitt undermedvetna signalerar antagligen att jag är trött. Ingen annan stannar. Stoppet blir ett taktiskt misstag. På ett bord har man placerat en liten termosbehållare i glada färger. Den innehåller kyld saft. Med tummen och pekfingern om flaskan och långfingern på kranknappen reglerar jag den minimala strålen. Med vänsterhanden häller jag saft ur redan upphällda muggar ner i flaskan. Mannen bakom bordet är utstyrd i klassisk funktionärsdräkt. Jeans, keps och den obligatoriska Umbro träningsjackan med reklam för det lokala ICA. Hans manlighet är sårad. Antagligen har jag bara tappat 50 sekunder, men det känns som om loppet är kört när jag rullar iväg. Men något har hänt, medvind, vi svängde ju! De där framme trummar säkerligen på i samma fart men med lägre ansträngning. Jag gör ett försök att komma ikapp. Ibland är en kort paus precis vad benen behöver för att vakna. Med händerna om växelkablarna kör jag tempo med vinden i ryggen, farten ligger stadigt kring 42-43. Efter bara 5 kilometer är jag ikapp. De kör fortare än jag trodde men glädjen över att slippa köra ensam i resterande tolv mil ger nya krafter. Bakom en kurva 500m längre fram skymtar ännu en grupp cyklister. De har släppt från förstaklungan, deras fart är lika hög som vår. Kroppen har återhämtat sig från arbetet på syratröskeln och enzymerna är redo för ännu en utmaning.
Framme i den andra gruppen är stämningen låg, de stannade för att hålla sällskap med en kompis som punkterade, nu skall de bara ta sig i mål. Vi gör sällskap till nästa kontroll, där bjuder man på kaffe och sockerkaka, det finns bara vatten i plastmuggar. Jag skojar med tanterna och dricker en hastig kopp kaffe för att göra dem glada. Vi är nu bara fyra personer i vår grupp som dansar limbo mellan andraklungan och tredjeklungan. Farten går upp och ned, vi ömsom tappar en cyklist och ömsom tvingas släppa själva. Strax innan bron i Brasta tar vinden slut, jag cyklar ensam i ett vakuum, hur jag än anstränger mig ligger farten på knappa 30, krafterna är slut. Svänger ut på E75, det är exakt 5 mil i motvind kvar. Jag är nöjd, det var 14 mil av underbar cykling, resten bonkade jag hårt.
Henrik Ravin
Nattens regn har kylt ned luften, den sydostliga brisen torkar upp de sista pölarna, åttiotalet cyklister står uppställda inför 19 mil runt Storsjön. Tre minuter till start, polisbilen som skall ta oss ut ur den ännu sovande staden, surrar stilla på tomgång. Vem skall ta täten, vilka kommer att ange takten? Hur bra är de andra cyklisterna? Vi tittar lite på varandra, någon skrattar nervöst. Jag känner igen ett gäng från Stockholm, vana motionärer allihop. Nya cyklar med topputrustning är ingen garanti. Det är de små detaljerna som varslar. Ett vevparti av senaste modell som redan har blivit slitet av anklarnas cirkelgång. En blanknött sadel, åtsittande klubbkläder blekta av tvättning och solljus. Och så vaderna, det säkraste tecknet. Flundramuskeln tittar ut när kraften vidarebefordras med ett perfekt rundtramp.
I höjd med Brunflo är farten uppe i 40, därframme hjular de. Därbak ligger vi på linje. Vi svänger söderut på 45:an, det blir kantvindskörning, de gör allting rätt, växlar t.o.m. i lovart. Ingen drar mer än 15 sekunder, farten är stadigt strax under 40. Det går uppför, farten sjunker till 35. Min kedja kuggar över på 17 drevet. Jag växlar till 19. En mil innan Svenstavik händer det som måste ske, klungan delas, elitmotionärerna kör ifrån oss. Några försöker att ansluta i nedförsbackarna, men det är lönlöst, varje kappkörning kostar för mycket. Vi anförs av en självmordscyklist, han håller styvt 36 och vägrar att gå åt sidan, samarbetet är obefintligt, jag ligger bakom ett par av stockholmarna. De kör för Ericssons korplag. Den första kontrollen närmar sig, jag har druckit ur en flaska och tänker stanna. Mitt undermedvetna signalerar antagligen att jag är trött. Ingen annan stannar. Stoppet blir ett taktiskt misstag. På ett bord har man placerat en liten termosbehållare i glada färger. Den innehåller kyld saft. Med tummen och pekfingern om flaskan och långfingern på kranknappen reglerar jag den minimala strålen. Med vänsterhanden häller jag saft ur redan upphällda muggar ner i flaskan. Mannen bakom bordet är utstyrd i klassisk funktionärsdräkt. Jeans, keps och den obligatoriska Umbro träningsjackan med reklam för det lokala ICA. Hans manlighet är sårad. Antagligen har jag bara tappat 50 sekunder, men det känns som om loppet är kört när jag rullar iväg. Men något har hänt, medvind, vi svängde ju! De där framme trummar säkerligen på i samma fart men med lägre ansträngning. Jag gör ett försök att komma ikapp. Ibland är en kort paus precis vad benen behöver för att vakna. Med händerna om växelkablarna kör jag tempo med vinden i ryggen, farten ligger stadigt kring 42-43. Efter bara 5 kilometer är jag ikapp. De kör fortare än jag trodde men glädjen över att slippa köra ensam i resterande tolv mil ger nya krafter. Bakom en kurva 500m längre fram skymtar ännu en grupp cyklister. De har släppt från förstaklungan, deras fart är lika hög som vår. Kroppen har återhämtat sig från arbetet på syratröskeln och enzymerna är redo för ännu en utmaning.
Framme i den andra gruppen är stämningen låg, de stannade för att hålla sällskap med en kompis som punkterade, nu skall de bara ta sig i mål. Vi gör sällskap till nästa kontroll, där bjuder man på kaffe och sockerkaka, det finns bara vatten i plastmuggar. Jag skojar med tanterna och dricker en hastig kopp kaffe för att göra dem glada. Vi är nu bara fyra personer i vår grupp som dansar limbo mellan andraklungan och tredjeklungan. Farten går upp och ned, vi ömsom tappar en cyklist och ömsom tvingas släppa själva. Strax innan bron i Brasta tar vinden slut, jag cyklar ensam i ett vakuum, hur jag än anstränger mig ligger farten på knappa 30, krafterna är slut. Svänger ut på E75, det är exakt 5 mil i motvind kvar. Jag är nöjd, det var 14 mil av underbar cykling, resten bonkade jag hårt.
Henrik Ravin
