Det tog bara 2 extra år men i våras var det så ÄNTLIGEN dags att packa ihop cykeln och flyga ner till Bryssel för att cykla lite pavé.
Buss från Roubaix till starten, tidigt - så vi skulle hinna i mål på velodromen innan damerna skulle gå i mål. Tyvärr klantade vår busschaufför till resan så vi nästan förlorar en timme innan vi ens börjat rulla, klockan hinner bli nästan 07.30 och vi är bland de sista som startar.
Första sektorn,
Troisvilles (2200m, svårighetsgrad:3 av 5) kommer lite som en pungspark, hur ska man klara av 26 sektorer av detta bök och stök? Nästan alla svänger ner i gruset vid kanterna av vägen men jag bestämmer mig att inte fuska mig igenom, har trots allt lagt ner tid och pengar för att få köra kullerstenar, grus kan man köra hemma i Stockholm.
Ganska snart, efter några sektorer märker jag att cykeln fungerar perfekt på detta underlag. 47mm däck ger mig självförtroendet att öka farten och snart hittar jag ett fly som gör att jag faktiskt njuter av det hela.
Trouée d’Arenberg (2400m, svårighetsgrad: 5 av 5) är precis lika brutal som alla varnat mig för - underbart. Kombinationen titanram, kolfibergaffel och lågt lufttryck i mina tubeless-hjul är dock klockren och medan de flesta tappar fart och tvingas ner i gruset, får punktering etc så flyger jag fram (i mitt huvud i alla fall) över de sanslöst ojämna stenarna och är snabbast i vårt gäng med mina 6.48 (KOM= 2.50)
Efter det känns resten som en walk-in-the-park, t o m
Mons-en-Pévèle (3000m, svårighetsgrad: 5 av 5) och
Le Carrefour de l’Arbre (2100m, svårighetsgrad: 5 av 5) .
Och efter knappt 7 timmar får jag äntligen rulla in i Roubaix och gå i mål på den gamla trävelodromen, precis innan dam-eliten kommer fram!
Kan bara säga att detta måste göras igen - resan, stämningen, folket runt omkring, ölen och t o m maten var suverän. Kanske ska jag ha lite, lite smalare däck för bättre rull på asfalten elelr så får det bli 47 sköna mm igen!