TLDR; det var jobbigt och kul.
Jag landade på lördagseftermiddagen, och hämtade ut min cykel på Free motion på kvällen. Paul D hade bjudit in till en söndagstur med Natural Bike, så jag ville ha min cykel redan på kvällen. Jag har i något tidigare inlägg läst om Natural Bike (NB), och tänkte försöka hyra cykel där, men inte lyckats hitta dem på nätet. Jag har nu fått deras email, för den som är intresserad av alternativ. (booking.naturalbike@gmail.com)
Söndagsturen var en trevlig och lättsam runda i lugnt tempo. Start vid NB, mellan gamla och nya polisstationerna på GC-500. Den ganska stora gruppen trampade på fram till GC-505 (nästan vid Arguineguin) där vi började den lätta klättringen upp till Las Filipinas. Vi vände vid den övre Las Filipinas-skylten, där fick jag vänta en stund på att ta ett kort på skylten. Jag tänkte skicka kortet till en filippinsk kollega, med texten ”Det här måste ju vara ett trevligt ställe!”, och ville då inte ha några gubbar, lättande på trycket i bakgrunden.
Sen rullade vi ner till 500 igen och fortsatte till Puerto Rico, där dagens enda stigning med lite procent, om en kort, fick avnjutas. Sedan tillbaka till PdI via en fika i Arguineguin. Turen slutade på 74 km och 1269 höjdmeter. Jag och Paul D fortsatte dock mot, och förbi, San Augustin, för att möta Gallan och Pepposi, för att smida planer för de kommande dagarna. Den extra turen gav 15 km, och endast obetydliga höjdmeter.
På måndagen möttes vi fyra för att cykla till St Lucia och fika. Turen gick via El Doctoral, och asfalten på väg upp är bra, det går ju I allafall att släppa på på vägen utför Kvinnan som stod I kassan på fiket hade nog haft bättre dagar, hon verkade osa missnöje, men kaffet och bullen jag åt var mycket goda. Likaså sällskap och utsikt.
Som sagt, utför går det bra att släppa på, jag har dock en del att lära innan jag hänger med de övriga fullt ut. Jag hade lite tveksamheter att göra måndagens tur, med oro för att bränna för mycket energi för tisdagens äventyr, men Paul D höll nere tempot till ett bra återhämtningspass, det gjorde nog gott för mina ben. Dagen summeras till 80 km och 1645 hm.
Så var det dags, turen jag hoppats på sedan mitt besök på GC för ca ett och ett halvt år sedan, VOTT. Jag har ju läst några inlägg om VOTT och hört om folk som väggar och hur brant det är. Icke desto mindre lockade denna mytomspunna dal.
Jag var lite tidig till Mercadona på vägen ut ur turistgettot PdI/Maspalomas, där vi samlades för starten. Jag stod I skuggan en bit bort när jag såg två cyklister med varsin 30L ryggsäck komma till busshållplatsen, oj tänkte jag, man kanske skulle ha haft med sig mer :-P. Jag hade med mig en regnjacka, tre gel, en dos sport-pulver, armvärmare och lite Gott och Blandat. Dessa två fortsatte dock och tillhörde inte vårat gäng. Det visade sig istället att jag hade mest I min packning, som Paul D skrev, så hade de andra nästan inget…
Nåväl, när alla samlats rullar vi I behagligt tempo till Arguineguin där Brexit ansluter, och vi trampar upp för backen GC-505, denna gång förbi Las Filipinas, och snart börjar klättringen upp mot Soria. Det är första gången upp för den här backen för mig. Som alltid känner jag ofta att ”det här är allt jag orkar” nu med tillägget ”VOTT kommer aldrig att funka”. På något sätt lyckat jag dock alltsom oftast att dra några tramptag till och komma upp. Jag tycker det var en fin klättring, och I den mån jag lyckas slänga några blickar ut över stupen så slås jag av hur fantastiskt vackert det är, och vad synd det är att vi inte har några riktiga berg I Sverige.
I Barranquillo Andrés svänger vi av på vägen med cykelförbud. Jag förstår att de av omtanke för cykeluthyrarna inte vill att man cyklar på den här vägen, eller som MT (för att använda Paul D´s termer) uttryckte det ”shitty climb”. Återigen, fin klättring, fia vyer, men asfaltsmaskin önskad.
I slutet på den förbjudna vägen, ser jag att vi kommer till en korsning till GC-605, där jag ock min sambo för ca ett och ett halvt år sedan pratade med en Italiensk frisör, boende i Puerto Rico, och på frågan om han skulle cykla där man inte fick, svarade att ”no one cares”. Vi svenskar, han italienare :-D. Sedan fick jag susa ner för testbacken.
Som Paul D skrev, med skräckblandad förtjusning! På vissa ställen där det saknades räcke över huvud taget, skulle man önska fångstnät ála störtlopp. Hade vi haft riktiga berg i Sverige så skulle all trafik på liknande vägar vara förbjuda, det skulle vara för farligt!
Ibland när jag cyklar på dessa vägar önskar jag att de kunde vara avstängda, eller i alla fall enkelriktade, så att man skulle kunna släppa på lite mer, och ta de skymda kurvorna med lite bättre spår. Å andra sidan kanske det är bra att man tvingas hålla igen av rädsla av att sluta som kylarprydnad på någon bil. Diket på ena sidan av vägen är minst sagt djupt, ska man promt köra av är det bättre att sikta på en bergvägg.
Efter testbacken är det lite uppåt och lite nerför, förbi Paul D´s Bianchi-klippor, och efter förstärkning av klädsel, en fantastisk utförslöpa ner mot Nicholas. Bred väg och generösa kurvor (nåja, allt är relativt), gör att vi kan får åka på ordentligt, 50-60 km/h störtskönt!
I Nicholas, pizza, banan, läsk. Ingen Diesel för mig. Sen börjar huvudnumret för dagen.
Paul D har beskrivit navigeringen ut ur Nicholas som gav oss nya vyer. Till att börja med, är det ju beskedlig klättring, men dålig asfalt. Trots beskedligheten tänker jag “VOTT kommer aldrig att gå”. När det är dags att börja på riktigt undviker vi nogsamt chicken-VOTT.
Ja, nu börjar det bli brant på riktigt. Enligt veloviewer och min garmin, så hade jag aldrig mer än kanske 18%, men jag väljer att tro på de som säger att det är brantare på sina ställen ?. Återigen tvivlar jag på min förmåga, men trots att jag knappt har styrfart ibland, ibland känns det som att jag knappt kan få runt tramporna ett var till, trots det så klarar jag första klättringen. Där får jag höra att det ST har problem och att MT är hos honom. Brexit tar en paus, och Paul D bestämmer sig att invänta tyskarna. Jag bestämmer mig för att fortsätta, mitt mål har ju hela tiden varit att ta VOTT utan att sätta ner foten. Q fortsätter också, även om jag aldrig riktigt uppfattar om hon har som mål att köra hela, eller om hon ska ta en paus på vägen. Som sagt. Egot i mig drar vidare, jag lämnar snart Q bakom mig. Här gäller det att hålla sin egen fart, eller ja, mer kadens, på den nivå som passar bäst just för tillfället. Varken fart eller kadens är ju i dessa förhållande speciellt höga…
Enligt beskrivningarna skulle jag ha två klättringar kvar. Men ärligt talat har jag ingen aning om var den andra slutade och den tredje började. Jag tycker att det mest gick uppför. Något/några avbrott för korta utförslöpor. Det var förvisso skönt att inte behöva trampa en kort stund, men asfalten var så dålig att det ändå inte var någon direkt avslappning, och avsaknaden av finmotorik i fingrar och armar gjorde ju att man hursomhelst var mest upptagen av att hålla sig nära bergväggen och inte stupen. (Det hade ju varit en episk VOTT failure, att störta ner för ett stup). Jag passerade någon by, och kanske någon annan samling hus. Jag mötte även den taxi som ST senare kom med upp till korsningen. Jag vet att jag passerade en fårfarm, men eftersom detta är Happy, väljer jag att tro att det var en getfarm. Några av djuren jag såg hade i alla fall get-likande horn. När jag passerade farmen reflekterade jag även över att det inte skulle vara kul att passera vid regnväder. Annan tänkbar episk VOTT-failure: “Han klarade inte VOTT, han halkade omkull i getskit och bröt armen”.
Till slut kom jag till korsningen GC-606/GC-60, där Paul D sade att jag kunde vänta. Men eftersom GC-60 fortsatte uppåt, så fortsatte jag fram till passet som sedan leder ner till Ayacata, bara för att säkerställa att jag faktiskt cyklade hela vägen utan att sätta ner foten. Sen vände jag tillbaka till korsningen och fick lite välförtjänt vila.
Det var jobbigt, mycket jobbigt. Vid något tillfälle var det så brant att framhjulet lyfte om man satt ner och trampade. Vid något tillfälle så hamnade jag på grus och bakhjulet slirade till, det har jag bara upplevt vid klättring med MTB tidigare. Känslan av att det inte går att få runt tramporna infann sig ofta, men “no foot, no foot, no foot…”. Tyvärr lyckades jag inte insupa den fantastiska utikten, jag var mest koncentrerad på asfalten någon meter framför cykeln. De gånger jag tittade ut så var det dock otroligt vackert, och jag fick svindel.
Det var brant, ibland väldigt brant, och det kändes som att det aldrig tog slut, trots att VOTT bara är 11,94 km enligt Strava/veloviewer. Det är lite som att vandra i fjällen, “där har vi toppen vi är framme… nehe, det var det inte…”
Efter en stund dök Q upp, trött och glad även hon. Efter ytterligare en stund kom Brexit och berättade att ST tog en taxi. Taxin dök också upp och en krampande ST trillade ur. Brexit skulle ha gäster till kvällen, så han cyklade hemåt. Sen kom även MT och Paul D. ST hade börjat gå upp mot passet för att se om det gick någon buss. Det gjorde det inte, men han kunde rulla ner till Ayacata och fick i sig en näve salt. Sen hade vi fina utförskörningar via Bartolome och Lucia ner till Doctoral och sen hem, i motvind. Ska’re va så?
Fantastisk tur. Mitt mål att klara VOTT utan att sätta i foten klarades av, jag är extremt glad över det ?. 147 km och 3398 hm ?
Idag har jag haft en vilodag, med promenad på stranden och legat vid poolen.
I morgon ska vi visst upp på Pico ?
