Okej, på allmän (typ) begäran kommer här den lite längre versionen av dagens eskapader.
Planen var att vi skulle vara vid Free Motion punktligt vid öppning klockan 8:30. Som brukligt när man gör saker med tonåringar så blev vi dock en kvart försenade. Hundra meter innan vi var framme så mötte vi en trevlig tysk dam som ledde en cykel som hon just hämtat ut. Hon såg att vi var kittade för en cykeldag och hojtade ett glatt ”ha en trevlig tur”.
Det tog typ en halvtimme att hämta cyklarna eftersom det var fullpackat med folk, så av vår beräknade avfärd klockan 8:35 blev intet. Istället bar det av vid 9:20.
Frihetskänslan på en racer i sommarvärme är total när de senaste månaderna hemma har präglats av en tung gravelbike med dubbdäck i kombination med full vintermundering. Glömde jag säga att både morgon- och eftermiddagsturer sker i beckmörker?
Vi satte av längs GC500 och rullade till Puerto Rico. Kom fram till hamnen (den ”bortre”) kl 10:06. Döm om vår förvåning då vi vid färjeplatsen mötte den tyska damen och hennes make. De satte just upp i sadlarna och hon sade glatt: ”Det går en båt kl 10:30, följ med så visar vi”. Vi hakade självklart på. Det visade sig att det är två olika rederier som sköter färjorna mellan PR och Puerto Mogan. Varje hel timme går båtarna från den norra hamnen (bortre sett från PdI) och varje halv går de från den södra. Båda bolagen tar 7€ inklusive cykel och man kan betala både kontant och med kort. Cyklarna kan lutas mot lämpligt utrymme på nedre däck på båten. Om man vill kan man sitta där, men vi gick upp och satte oss i solen. Självklart på platser där man kunde se landgången så att ingen skulle kunna smyga iväg med cyklarna innan avfärd. Uppe på soldäck gick det bra att att sitta utan munskydd; inne i båten var det inte ok att göra så.
Själva båtresan tog strax under trettio minuter.
Väl i hamnen i Puerto Mogan sade vi hejdå till det tyska paret (som visade sig komma från Bremen). Sedan började slakmotan mot Mogan där vi tänkt luncha.
Framme i Mogan tänkte vi luncha. Vi tog dock där och då beslutet att satsa på Tauropasset och förbjudna vägen eftersom vi avskräckts av historierna om Atacatavägens skick. Vi bestämde oss då för att vänta med lunchen till Soria så att den skulle kunna kombineras med papayajuicen och tog istället en snabb cola och en banan. Självklart mötte jag den tyska damen i butiken där jag smet in och handlade. Ett par kilometer senare mötte vi både henne och maken igen och så fortsatte det. När vi stannade och fotade cyklade de om, och när vi satte fart hann vi ikapp och om. Det slutade med att vi hann först till korsningen där man svänger in på förbjudna vägen. När vi stod där och fotade så kom en trio italienska och spanska cyklister. Vi började prata med en av italienarna och han berättade att han föredrog att åka upp mot Las Niñas framför att svänga ner mot Soria. Han bedyrade att de brukade cykla där ofta men tyckte att vi också skulle prata med spanjoren i deras gäng. Spanjoren, som jobbade som cykelguide höll med om att Ayacata var fullt cyklingsbar men att Sorianedfarten hade kortare sträcka med kass beläggning. I och med att diskussionen tog lite tid hann sonen bli väldigt sugen på att klättra mer och då var ju valet enkelt. Alltså var det Ayacata som gällde. Precis innan vi stack så träffade vi tyskarna igen. De skulle ner mot Soria så här tog vi ett ordentligt avsked.
Vi stannade en snabbis vid apelsinmannen högst upp i backen och tog en ny cola med banan. Och sen så var det bara att rulla vidare. Beläggningen skiftade mellan fantastisk och klappkass, men eftersom vi mestadels klättrade så var beläggningen inte superviktig. Åt andra hållet hade det nog varit värre. Ju närmare Ayacata vi kom desto tyngre blev det för sonen. Han har obefintliga fettreserver och kanske inte samma uthållighet som en fullvuxen ;-)
De sista kilometrarna så trodde jag nästan arg han skulle ge upp, men fram kom vi. En rejäl och sen pastalunch var precis vad som krävdes för att vakna till liv igen, och sedan bar det av nedåt. Asfalten ner till San Bartolome var inget att skriva hem om, men den var helt klart hanterbar.
Ju närmare kusten vi kom, desto svårare blev det för mig att hänga på. Kan lugnt säga att det var pastan han behövde för att komma på banan igen. Vi var båda överens om att det blev en superdag och att klättringarna är häftigare än nedförslöporna. Det kan ha samband med sommarens lilla krasch som gav honom en minnesbeta.
Till sist var det bara att lämna tillbaka cyklarna och bege sig tillbaka till hotellet. Där väntade trettonåringen för en löprunda, men det är en annan historia. Summa sumarum så kan jag inte tänka mig många bättre aktiviteter tillsammans med en träningsglad 15-åring än en heldag i GC-bergen ???