Att det skulle bli tufft visste vi. Men att det dessutom skulle bli årets varmaste dag skruvade upp lidandet ytterligare några steg. Vi var genomsvettiga redan vid sju på morgonen när vi klev av pendeltåget i Gnesta.
Ett besök i tropikerna
Förmiddagen var som att cykla i en regnskog. Luftfuktigheten lade sig som blöt film över allting, skogen bakade i hetta och vi var ständigt omgivna av insekter. Den som låg först fick dessutom nöjet att samla upp våt spindelväv med ansiktet. Den enda gången jag upplevt något liknande var i den indiska djungeln. Fast där fanns det apor men inga barrträd.
Etapp 13-12 är utmanande även under de bästa förutsättningarna. Denna dag var stenar och rötter täckta i ett tunt lager av blixthalt slem. Det var som om mammamonstret i Alien gått före oss. Det var dock lite gemytligt att man hade så god överblick över vad som hände i gruppen. Små skrik och utrop avslöjade att ett framdäck svepte iväg på en våt rot eller någon kanade sidledes nedför en klippa.
Mördande värme
Efter ungefär tre mil märkte jag hur det började bli allt svårare att hålla kraftkarlarna vic-mh-christers tempo. Jag sackade efter i uppförsbackarna och började känna mig lite blank i huvudet och få värmeutslag på armarna när jag försökte jaga ifatt på de plattare partierna. Som tur var fick jag dagens andra punka då vilket innebar lite välbehövlig vila. Race King var för övrigt en chansning som inte betalade sig. Terrängen var alldeles för elak och efter två punkor fick jag pumpa det så hårt att bakänden levde sitt eget liv resten av dagen.
Efter ha svalkat huvudet i en sjö och tagit en glass i Järna började dimmorna skingras och jag fortsatte mot Södertälje med den "lugnare" gruppen. Etapp 10 bjuder på ett parti helt spektakulär hällsurfning. Det var skrattfest deluxe till Juans bakväxel fastnar i hjulet och trasas sönder. Det måste varit materialfel. Till slut lyckas vi konstruera en kedjespännare av den trasiga bakväxeln och några buntband så att han skulle kunna linka hem. Trehundra meter senare kraschar BC och plötsligt är vi bara tre kvar.
Ett långlopp senare
En bit innan Lida kastar Tille in handduken. Han såg ut som en prickig korv på grund av någon allergisk reaktion så jag är imponerad över att han uthärdade så länge i hettan.
Tille visade sig ha väldigt god timing för strax innan Lida kommer vi vilse och kör ett bra tag på en av Lidalooparna. Att slösa bort nästan en timme på att leka långlopp gjorde inte gott för humöret.
Själva Lida gård passerade vi med gapande munnar. Så många cowboyhattar finns nog inte ens i Texas.
Det är roligt att cykla
Gårdsbrunnen i Pardiset bjöd på dagens bästa vatten. Gott och iskallt! Nu sjönk också temperaturen något och etapp 5 bjuder på kanonstigar. Plötsligt lekte livet igen, krafterna återvände och jag började hoppa och droppa bland hällarna. Jag hade riktigt roligt.
Det var dock något som inte riktigt stämde. Jag var rejält trött i underarmarna och hade stora vätskefyllda blåsor i händerna. Det visade sig vara floodgaten på gaffeln som ballat ur. Den löste bara ut vid stora krafter. När jag passerade rötter och liknande var det som att köra halvstelt och en stor del av stöten laddades upp i händer och armar. Jag vet inte hur det gått till men floodgatereglaget hade dessutom brutits av någon gång under dagen. Det var bara att ta en ipren och bita ihop.
Ensam i natten
I Handen gav Billy upp och plötsligt var jag ensam kvar. Jag tänkte på Blues Brothers och konstaterade att det var 36 km till Björkhagen, ryggsäcken var full av bars, jag hade tappat mina solglasögon men jag hade en pannlampa - "Hit it!"
Ute i storstöket på etapp 3 började mina krafter tyna igen. Det var så varmt att pannlampan vägrade gå upp på full effekt, blåsorna i händerna skrek och benen hade helt slutat kommunicera med mig. Vid ett tillfälle fick jag en insekt, kanske en myra, innanför tröjan. Den blev helvild och började bitas överallt den kom åt. Jag orkade inte bry mig.
Idag känns det som om jag passerat mag-tarmsystemet på ett grottroll.
Jag fick lite panikångest dagen innan och förköpte mig på bars. Till ryggens stora förtjusning.
Dagens sountrack
Förväntansfulla deltagare i Gnesta. Fråga mig inte vad Christer sysslar med.
Vi var hårt uppvaktade av insekter
Den här slänten finns nog dokumenterad i alla RR jag sett från den här sträckan
Två urstarka cyklister. Men det hjälper inte när man måste bära cykeln varannan minut.
Det börjar långsamt torka upp
Kombinerat mek- och matstopp. Ingen verkade vara särskilt intresserad av den fina utsikten.
Desperata försök att få ned kroppstemperaturen.
Hällscykling deluxe
Juan och BC havererade inom 300 m från varandra
Raceface No 1
Raceface No 2
Notera den urtjusiga sydstats-tröjan.
Efter en het dag blev det en vacker kväll
Billy Broms klättrar på etapp 5
Vägval vid Ältavägen: alt A - Ta landsvägen och vara hemma på 15 min eller alt B - fortsätta på Sörmlandsleden och vara hemma på 45 min?
Jag valde alt B - det blev en lång promenad
Marcuskyrkan 01:17. Munnen ler men ögonen ser helt galna ut.