Dags att lyfta den här igen. Nu är jag less, på frågan om varför jag ännu är singel. De som ställer den, borde undra varför de inte valt mig! Istället får jag höra vilken tillgång och bra människa jag är. Det vet jag redan. Responsen saknas!
Redan som tjugoåring var ja ett skämtämne för snusk-gubbarna, då jag undvikit att leka vuxen på andras bekostnad. Något bränd av förfädernas val. Jag söker kvalitet, inte uppfyllelse av andras norm. Jag är begåvad nog, för att inte klänga fast vid det som inget är. Inte tillräckligt hal, för att slicka in mig var som helst. Inte tillräckligt ansvarslös, för att bli spännande.
Så sitter jag ensam, för att "svärfar" tycker att dottern skall satsa på något statusfyllt mellan krigshärarnas vinande machetes! Det skall stämma från mer än ett håll, si..
Tänk vad smidigt det var, när vi svalt i Sverige! 1600-talets soldat-torp, som per automatik gav suktande kvinnor vid dörren. Ålder saknade betydelse, åt alla de håll. Tak över huvudet var tillräckligt, för att hon plötsligt skulle älska en snart död man. Knappt hade husnyckeln hunnit överlämnas, så var man gift med någon barnrik änka till att sköta hemmet.
Nu räcker inte standarden till i inlandshusen, utan det viktigaste är att slaviskt följa vad media visat vara inne. Att genom det "förverkliga" sig själva, individuellt på IKEA-vis för stunden. Samla avlagda barn-hopar. En sådan sak blir inte helt lätt, som sjukpensionerad på frökengöra. Inkomsten ger inte utrymme för täta utlandsresor, eller dyra spekulationer i bostadsbubblor. Man framstår inte som någon god investering.
Människans kärlek har vi redan konstaterat, är en omskrivning för den praktiska egoismen. Slöheten att inte orka tralla solo. Vanligtvis har det varit männen som betalat. Nu behövs vi dock inte längre. Det är så långt jämställdheten kommer att nå. -En kaffe på det?
