Detta med skydd
Jag hör till de där som har lite svårt för hjälm, och andra skydd. Jag använder hjälm, det gör jag, men inte jämnt. Inte då jag använder cykeln som bruksfordon. Som till jobbet eller för att bara transportera mig.
Så idag hände det igen. Jag skulle bara tillbaks till jobbet efter lunchen, och genaste vägen är genom skogen och över en järnväg. Sen jag skaffat Cannondalen har detta varit min till-jobbet-väg. Jag är alltså rätt van vid den. En skogsslinga på ca 1km. Lite grus, men annars stigar och terräng. Skitkul, men jag tar det lugnt då jag vill vara hyfsat ren på jobbet.
Och idag hände det då. Över järnvägen och ned frän makadamen, rätt ner mot en sten jag alltid tidigare missat. Totalstopp och rätt över styret och ner på jorden.
Under den där tiden innan man riktigt landar hiner man tänka mycket. Först å främst, jag har ingen hjälm, och där slog huvudet i, jävlars vad ont det gör i handen och jag som har spelningar på fredag och lördag (spelar bas och gitarr), slutligen tanken att nu kommer snart cykeln neddimpande. Sen kom den ner i bakhuvudet.
Hastigheten max 2km/timmen. Ja det gick bra. Ont i hand och upp till armbågen, men inget brutet. Ont i allt det mjuka på höger höft och en mindre bula där cykeln slog ned.
Sensmoralen i den här tråden är (förutom att jag fick gnälla lite) att det är inte när man förväntar sig det som olyckor händer. Det är i vardagssituationer.
Förra gången jag gjorde en vurpa, för några år sedan, hade jag precis åkt ut på trottoaren hemma och skulle korsa gatan. Av nån anledning hade jag tittat för länge på tjejen som gick längre fram på trottoaren och när jag sedan såg något i ögonvrån som närmade sig snabbt från andra hållet nitade jag. Ovan som jag då var vid skivbromsar så gick jag även då i tangentens riktning över styret. Eller rättare sagt det mesta av mig gick över. Ner till midjan där det så kallade scrotum mötte höger sidas barend som tackålov var gummiklädd och av ergo-typ. Det räckte ändå för att slå hål på pungen och flera veckor efteråt gick jag och lekte julgran med färgad kula i grenen, i storlek av ett större hönsägg.
Ett annat exempel är en fd arbetskompis som på sin racer på väg till jobbet möter en annan cyklist under en viadukt och kollisionen är ett faktum. Det gick sämst åt min vän som blir liggande med skallfraktur och nackproblem i 3 månader.
Soom sagt, för mej är det iallafall i vardagssituationer olyckan händer och det är kanske dags att tänka över det där med hjälm en gång till... Och köra försiktigt.
Så idag hände det igen. Jag skulle bara tillbaks till jobbet efter lunchen, och genaste vägen är genom skogen och över en järnväg. Sen jag skaffat Cannondalen har detta varit min till-jobbet-väg. Jag är alltså rätt van vid den. En skogsslinga på ca 1km. Lite grus, men annars stigar och terräng. Skitkul, men jag tar det lugnt då jag vill vara hyfsat ren på jobbet.
Och idag hände det då. Över järnvägen och ned frän makadamen, rätt ner mot en sten jag alltid tidigare missat. Totalstopp och rätt över styret och ner på jorden.
Under den där tiden innan man riktigt landar hiner man tänka mycket. Först å främst, jag har ingen hjälm, och där slog huvudet i, jävlars vad ont det gör i handen och jag som har spelningar på fredag och lördag (spelar bas och gitarr), slutligen tanken att nu kommer snart cykeln neddimpande. Sen kom den ner i bakhuvudet.
Hastigheten max 2km/timmen. Ja det gick bra. Ont i hand och upp till armbågen, men inget brutet. Ont i allt det mjuka på höger höft och en mindre bula där cykeln slog ned.
Sensmoralen i den här tråden är (förutom att jag fick gnälla lite) att det är inte när man förväntar sig det som olyckor händer. Det är i vardagssituationer.
Förra gången jag gjorde en vurpa, för några år sedan, hade jag precis åkt ut på trottoaren hemma och skulle korsa gatan. Av nån anledning hade jag tittat för länge på tjejen som gick längre fram på trottoaren och när jag sedan såg något i ögonvrån som närmade sig snabbt från andra hållet nitade jag. Ovan som jag då var vid skivbromsar så gick jag även då i tangentens riktning över styret. Eller rättare sagt det mesta av mig gick över. Ner till midjan där det så kallade scrotum mötte höger sidas barend som tackålov var gummiklädd och av ergo-typ. Det räckte ändå för att slå hål på pungen och flera veckor efteråt gick jag och lekte julgran med färgad kula i grenen, i storlek av ett större hönsägg.
Ett annat exempel är en fd arbetskompis som på sin racer på väg till jobbet möter en annan cyklist under en viadukt och kollisionen är ett faktum. Det gick sämst åt min vän som blir liggande med skallfraktur och nackproblem i 3 månader.
Soom sagt, för mej är det iallafall i vardagssituationer olyckan händer och det är kanske dags att tänka över det där med hjälm en gång till... Och köra försiktigt.
