Kristoffer R
Aktiv medlem
En man i lycra
Mannen i lycra på cykel med bockstyre. Det är jag.
Lycramännen är en grupp att hämningslöst och fritt hata och bespotta. Det är lätt för den som aldrig skulle dra på löjliga färgglada tights och sätta sig på en lövtunn cykel. Hänsynslös och vårdslös på cykelbanan, fruktansvärt irriterande och ivägen när du kör bil. Dessa mamils! Tror de att de är i Tour de France?
Som om det inte vore nog cyklar jag i skogen också. Men det blir en annan historia.
Men först, hur är världen bakom mina spegelglasögon? Vecka ut och vecka in av cykling, helt själv, i tomma skogar och på tomma cykelvägar. Höst, vinter och vår. Underbara daggfriska vårmorgnar, fuktig isande motvind. Hala höstlöv och snömodd. Glittret i havet. Blomdofter samlas. Luften blir tung av ruttnande tång. Ljudlöst nära vilt som älgar, rävar och rådjur. Magiska ögonblick radas upp. Lukter, vibrationer, svett, myggor, mjölksyra, morgonrodnad. En vacker färg, nästan som en tavla. Ljuvligt.
Jag och min bockstyrecykel har rullat tillsammans i sju år. Cykeln kom i en platt låda från en butik i Hamburg. Den fick liv med lånade verktyg och vi rullade nervöst iväg. Pojken från förr kom tillbaks igen, lycklig och varm med blossande kind. Vi har rullat fortfortfort utför Hallandsåsen, jag har axlat den på stigarna i Sandsjöbacka och fikat vid en oktoberstilla Hällingsjö. Till postlådan och affären. Till jobbet på Hisingen. Cyklat på havsbotten vid Vallda Sandö och över den knäppande isen på Oxsjön.
Cykelpendlingen är speciell. Olik bilpendling. Man träffar få människor. Möter samma cyklister till jobbet dag efter dag. Flickan med linne när jag har jacka. Fixedgear ansluter i Frölunda. Muskelmannen i svart från Hovås. Lilla kvinnan som precis tittar fram över styret. Det finns en förståelse, ett kamratskap mellan cyklisterna som trotsar årstiderna. Det är jobbigt att cykelpendla. Ensamt. Extremt.
När benen är trötta överger jag larm och damm på Älvsborgsbron för färja 286 över älven. Göteborg är annorlunda från Göta Älv. Äkta. Det är fridfulllt. Linnegatan till Slottskogen är hetsig. Cykelbanan är smal, ojämn och ligger mitt på trottoaren. Att cykla fortare än gångfart är att välja konflikt med flanörer och kontinuerligt klockringande. På vägen blir jag bryskt påmind av bilisterna om att jag är en ovälkommen gäst. Trots att jag med råge överskrider hastighetsgränsen skall de förbi. Sådan är den, Cykelstaden Göteborg.
Nästa dag tar jag bron. Från havet blåser en isande, gråkall vind.
Man kommer nära människor. Jag stannar, tar av mig hjälm och glasögon. Andas. Efter några sekunder är jag precis där, i ögonblicket. Ljungforskaren på Bräckan vid Sandsjön. En säljägare i Billdal som jag hjälpte att dra upp båten. Det äldre paret som gått vilse i skogen nära Årekärr. Fransmannen på semester med fullastad cykel som hamnat i Lindome när han skulle till Särö. Cafeägaren i Fjärås som lagt ned men bjöd mig på soppa en iskall förmiddag trots att de höll på att flytta ut.
Cykeln rullar på. Det är jag som lånar ut verktyg nu. Kedjan är bytt, flera gånger. Däcken är utslitna - igen - både sommar som vinterdäck. De senaste bromsbeläggen gnisslar redan. Jag har slutat räkna milen. Lagren löper lätt, de är isärtagna, rengjorda och omfettade. En gammaldags rundsmörjning. Cykeln knakar lite överallt, trots en tub fett från SKF.
Sommaren är underbar. Äntligen kortkort som i kortbyxor och kortärmat. Gång- och cykelbanorna, stigarna fylls av nya människor. Snabba cyklister jagar fram på skinande nya cyklar. Cykelvasan och Vätternrundan hägrar. Hundar rastas i diket med husse i telefon på andra sidan och kopplet sträckt över vägen. Vinglande damcyklar med knapp styrfart. Mammor med barnvagnar i bredd. De stelnar till och tittar skrämt på mig när jag kommer. En busslast badare väller ut på cykelbanan från en buss vid Askimsbadet. Handdukar och flipflops. Styrka i antal. Jag bromsar till stillastående och de är runt mig, som en flod runt en ö.
Här krävs zenpendling. Gräv djupt och med upphöjt lugn lyft dig över småaktigheter och konfliktsökande. Ha överseende och enormt tålamod. Harmoni. Jag hejar, ler, vinkar. På väg hem från jobbet drar jag på mig ett par shorts över lycran och bär en diskret grå cykeltröja. Väljer andra vägar. Blott en skugga i gränden.
De raljerande krönikorna om lycramännen dammas av och skrivs om. Klickbete. I kommentarsfälten vevas högafflar mot marodörerna. Tävlingscyklisterna! Förbjud dem! Begränsa hastigheten! Kontakta myndigheterna! Någon måste göra något! I näthatets århundrade finns det fog att tala om cyklisthat. Det kommer bli värre, mycket värre. Det har jag hört från cykellandet Holland. Sådan är mänskligheten.
Men det spelar ingen roll. Det finns en ljusning. Hösten nalkas obevekligt med kyla, hällregn och motvind. Cykelbanan på den gamla banvallen vid havet lämnas öde. De slutna människorna försvinner in i sina bilar, sina bussar, skribenterna hittar andra klickbeten.
Jag är ensam igen. Kanske har det tillkommit några nya skyltar, linjer och gupp eller någon metallgrå grind dold i morgondimman. Jag nickar åt mina medcyklister, lägger armbågarna på styret, kryper ihop och trampar på i motvinden. Ett träningspass i dis.
Lycramännen är en grupp att hämningslöst och fritt hata och bespotta. Det är lätt för den som aldrig skulle dra på löjliga färgglada tights och sätta sig på en lövtunn cykel. Hänsynslös och vårdslös på cykelbanan, fruktansvärt irriterande och ivägen när du kör bil. Dessa mamils! Tror de att de är i Tour de France?
Som om det inte vore nog cyklar jag i skogen också. Men det blir en annan historia.
Men först, hur är världen bakom mina spegelglasögon? Vecka ut och vecka in av cykling, helt själv, i tomma skogar och på tomma cykelvägar. Höst, vinter och vår. Underbara daggfriska vårmorgnar, fuktig isande motvind. Hala höstlöv och snömodd. Glittret i havet. Blomdofter samlas. Luften blir tung av ruttnande tång. Ljudlöst nära vilt som älgar, rävar och rådjur. Magiska ögonblick radas upp. Lukter, vibrationer, svett, myggor, mjölksyra, morgonrodnad. En vacker färg, nästan som en tavla. Ljuvligt.
Jag och min bockstyrecykel har rullat tillsammans i sju år. Cykeln kom i en platt låda från en butik i Hamburg. Den fick liv med lånade verktyg och vi rullade nervöst iväg. Pojken från förr kom tillbaks igen, lycklig och varm med blossande kind. Vi har rullat fortfortfort utför Hallandsåsen, jag har axlat den på stigarna i Sandsjöbacka och fikat vid en oktoberstilla Hällingsjö. Till postlådan och affären. Till jobbet på Hisingen. Cyklat på havsbotten vid Vallda Sandö och över den knäppande isen på Oxsjön.
Cykelpendlingen är speciell. Olik bilpendling. Man träffar få människor. Möter samma cyklister till jobbet dag efter dag. Flickan med linne när jag har jacka. Fixedgear ansluter i Frölunda. Muskelmannen i svart från Hovås. Lilla kvinnan som precis tittar fram över styret. Det finns en förståelse, ett kamratskap mellan cyklisterna som trotsar årstiderna. Det är jobbigt att cykelpendla. Ensamt. Extremt.
När benen är trötta överger jag larm och damm på Älvsborgsbron för färja 286 över älven. Göteborg är annorlunda från Göta Älv. Äkta. Det är fridfulllt. Linnegatan till Slottskogen är hetsig. Cykelbanan är smal, ojämn och ligger mitt på trottoaren. Att cykla fortare än gångfart är att välja konflikt med flanörer och kontinuerligt klockringande. På vägen blir jag bryskt påmind av bilisterna om att jag är en ovälkommen gäst. Trots att jag med råge överskrider hastighetsgränsen skall de förbi. Sådan är den, Cykelstaden Göteborg.
Nästa dag tar jag bron. Från havet blåser en isande, gråkall vind.
Man kommer nära människor. Jag stannar, tar av mig hjälm och glasögon. Andas. Efter några sekunder är jag precis där, i ögonblicket. Ljungforskaren på Bräckan vid Sandsjön. En säljägare i Billdal som jag hjälpte att dra upp båten. Det äldre paret som gått vilse i skogen nära Årekärr. Fransmannen på semester med fullastad cykel som hamnat i Lindome när han skulle till Särö. Cafeägaren i Fjärås som lagt ned men bjöd mig på soppa en iskall förmiddag trots att de höll på att flytta ut.
Cykeln rullar på. Det är jag som lånar ut verktyg nu. Kedjan är bytt, flera gånger. Däcken är utslitna - igen - både sommar som vinterdäck. De senaste bromsbeläggen gnisslar redan. Jag har slutat räkna milen. Lagren löper lätt, de är isärtagna, rengjorda och omfettade. En gammaldags rundsmörjning. Cykeln knakar lite överallt, trots en tub fett från SKF.
Sommaren är underbar. Äntligen kortkort som i kortbyxor och kortärmat. Gång- och cykelbanorna, stigarna fylls av nya människor. Snabba cyklister jagar fram på skinande nya cyklar. Cykelvasan och Vätternrundan hägrar. Hundar rastas i diket med husse i telefon på andra sidan och kopplet sträckt över vägen. Vinglande damcyklar med knapp styrfart. Mammor med barnvagnar i bredd. De stelnar till och tittar skrämt på mig när jag kommer. En busslast badare väller ut på cykelbanan från en buss vid Askimsbadet. Handdukar och flipflops. Styrka i antal. Jag bromsar till stillastående och de är runt mig, som en flod runt en ö.
Här krävs zenpendling. Gräv djupt och med upphöjt lugn lyft dig över småaktigheter och konfliktsökande. Ha överseende och enormt tålamod. Harmoni. Jag hejar, ler, vinkar. På väg hem från jobbet drar jag på mig ett par shorts över lycran och bär en diskret grå cykeltröja. Väljer andra vägar. Blott en skugga i gränden.
De raljerande krönikorna om lycramännen dammas av och skrivs om. Klickbete. I kommentarsfälten vevas högafflar mot marodörerna. Tävlingscyklisterna! Förbjud dem! Begränsa hastigheten! Kontakta myndigheterna! Någon måste göra något! I näthatets århundrade finns det fog att tala om cyklisthat. Det kommer bli värre, mycket värre. Det har jag hört från cykellandet Holland. Sådan är mänskligheten.
Men det spelar ingen roll. Det finns en ljusning. Hösten nalkas obevekligt med kyla, hällregn och motvind. Cykelbanan på den gamla banvallen vid havet lämnas öde. De slutna människorna försvinner in i sina bilar, sina bussar, skribenterna hittar andra klickbeten.
Jag är ensam igen. Kanske har det tillkommit några nya skyltar, linjer och gupp eller någon metallgrå grind dold i morgondimman. Jag nickar åt mina medcyklister, lägger armbågarna på styret, kryper ihop och trampar på i motvinden. Ett träningspass i dis.
