Er "cykelografi"?
Kanske kan vara intressant med en liten lista på forummedlemmarnas cykelografi, dvs vilka MTBs eller landsvägscyklar ni avverkat genom årens lopp... samt lite kommentarer om dem.
Min "cykelografi"...
1993: CyclePro Ambush. Valde mellan en moped eller en MTB. Efter mycket bläddrande i CyclePro-katalogen blev det en blåvitorange Ambush. Mountainbike Magasinets omdömen om den var att den "kändes lite som en stridsvagn" och nog gjorde den det med sina 13.2 kg och raka stela stålgaffel som förmedlade terrängens stötar. Ville uppgradera till Mag 21 men tänkte efter före och kom på att det inte är så intelligent att köpa dyra uppgraderingar till en såpass enkel ram. LX prylarna höll/håller utmärkt och cykeln används än idag utan problem, om än inte så ofta.
1995: DBR Vertex. Nu hade jag fått upp ett djupare intresse för MTB, mycket pga en skada som gjorde att jag mer eller mindre slutade med friidrotten (sprint). Vertex fanns i tre versioner; den billiga i 7005 alu (den som jag hade), en i kolfiber/stål (Vertex WCF) och den dyraste i Easton Elite-rör, som gick på 10 000 kr för ramen. En underbar cykel, liten, kvick, lätt (11.5 kg) och med slopat topprör á la Joe Murrays Kona och Voodoo Cycles. Enda smolken i bägaren var den värdelösa Manitou Magnumgaffeln och Gripshift 600 växelreglagen. Aluramar är generellt sett styva och den här var inget undantag, på gott (vridstyv) och ont (ryggen). Den blev stulen sommaren -98.
1998: Crescent Gram. Cykellös men inte rådlös... slog till och köpte Annika Jonssons Gram från -96. Nyfiken på vad en cykel i titan kunde göra... alu var för styvt för mig och FS var inte speciellt bra på den tiden (sådana ramar som gick att testa & köpa i Svedala). En mycket fin ram av titanrör från Sandvik. Den är tillverkad i USA och ser ut som en hybrid mellan en samtida Rocky Mountain Ti-Bolt (övre bakgaffeln fäster högre på sittröret än toppröret) och en Dean Titanium (den som senare kallas "Scout", har samma rör från Sandvik). Bytte gaffel från Judy SL till Marzocchi Atom Bomb. Ramen tar upp stötar från terrängen på ett bra sätt, men är något tung pga oreducerade titanrör. Den väger 10.7 kg trots Marzocchigaffeln och sadelstolpen från Kalloy. Har kvar den än idag (enda kompletta cykeln).
1998: Crescent Ultima. Köpte en beg -97 Ultima för att ha som andrahoj. Denna stålram (jag tror det var Reynolds 853 eller Tange Ultimate) var bra mycket bättre och trevligare i terrängen än Ambushen - konstigt vore annars. Stål är definitivt ett material jag kan tänka mig igen från en bra tillverkare (DeKerf, Seven, Independent Fabrications). Första gången jag stiftade bekantskap med ceramicfälgar (Mavic 117 Ceramic) och de var mycket trevliga när det blev blött och lerigt. Ultiman fick också tjänstgöra som vinterhoj. Den vägde in på 11.3 kg med Judy SL och såldes -99.
1998: GT Team LTS. Blev sugen på att testa en heldämpad cykel och fick tag på en -96 Team LTS-ram. Av olika anledningar (började studera, fick mindre tid och pengar till cykling) blev den dock aldrig uppbyggd till komplett cykel och ramen byttes mot ett par CrossMax...
2003: Merlin XLM. Ramarnas ram... en beg. -00 Extralight Mountain, eller XLM-ram. Den som MBA et al. höjer till skyarna... (i alla fall innan Litespeed tog över Merlin). Det ska bli intressant att se/uppleva en sådan mytomspunnen ram i verkligheten, enligt testare i nämnda tidningar ska den ta upp stötar på ett mycket bra sätt samtidigt som den är lätt och vridstyv. Tyvärr ska Merlin sluta med XLM, den finns inte med på 2004-programmet. Vill man ha en ram som nästan är en XLM får man köpa en Seven Sola (Rob Vandermark - han som gjorde de första S-bendsen på titanramar - gick över från Merlin och skapade ett eget märke; Seven).
Jag ska hämta ut ramen imorgon... spännande värre :)
Nära framtid: Är mycket sugen på en FS-cykel. Nu när det börjar ta sig i leden finns det ju trevliga alternativ som fått bra i tester. Blur, Spider XVP, (Titus) Racer X och (Foes) FXC/FXR. Den som lever får se...
Min "cykelografi"...
1993: CyclePro Ambush. Valde mellan en moped eller en MTB. Efter mycket bläddrande i CyclePro-katalogen blev det en blåvitorange Ambush. Mountainbike Magasinets omdömen om den var att den "kändes lite som en stridsvagn" och nog gjorde den det med sina 13.2 kg och raka stela stålgaffel som förmedlade terrängens stötar. Ville uppgradera till Mag 21 men tänkte efter före och kom på att det inte är så intelligent att köpa dyra uppgraderingar till en såpass enkel ram. LX prylarna höll/håller utmärkt och cykeln används än idag utan problem, om än inte så ofta.
1995: DBR Vertex. Nu hade jag fått upp ett djupare intresse för MTB, mycket pga en skada som gjorde att jag mer eller mindre slutade med friidrotten (sprint). Vertex fanns i tre versioner; den billiga i 7005 alu (den som jag hade), en i kolfiber/stål (Vertex WCF) och den dyraste i Easton Elite-rör, som gick på 10 000 kr för ramen. En underbar cykel, liten, kvick, lätt (11.5 kg) och med slopat topprör á la Joe Murrays Kona och Voodoo Cycles. Enda smolken i bägaren var den värdelösa Manitou Magnumgaffeln och Gripshift 600 växelreglagen. Aluramar är generellt sett styva och den här var inget undantag, på gott (vridstyv) och ont (ryggen). Den blev stulen sommaren -98.
1998: Crescent Gram. Cykellös men inte rådlös... slog till och köpte Annika Jonssons Gram från -96. Nyfiken på vad en cykel i titan kunde göra... alu var för styvt för mig och FS var inte speciellt bra på den tiden (sådana ramar som gick att testa & köpa i Svedala). En mycket fin ram av titanrör från Sandvik. Den är tillverkad i USA och ser ut som en hybrid mellan en samtida Rocky Mountain Ti-Bolt (övre bakgaffeln fäster högre på sittröret än toppröret) och en Dean Titanium (den som senare kallas "Scout", har samma rör från Sandvik). Bytte gaffel från Judy SL till Marzocchi Atom Bomb. Ramen tar upp stötar från terrängen på ett bra sätt, men är något tung pga oreducerade titanrör. Den väger 10.7 kg trots Marzocchigaffeln och sadelstolpen från Kalloy. Har kvar den än idag (enda kompletta cykeln).
1998: Crescent Ultima. Köpte en beg -97 Ultima för att ha som andrahoj. Denna stålram (jag tror det var Reynolds 853 eller Tange Ultimate) var bra mycket bättre och trevligare i terrängen än Ambushen - konstigt vore annars. Stål är definitivt ett material jag kan tänka mig igen från en bra tillverkare (DeKerf, Seven, Independent Fabrications). Första gången jag stiftade bekantskap med ceramicfälgar (Mavic 117 Ceramic) och de var mycket trevliga när det blev blött och lerigt. Ultiman fick också tjänstgöra som vinterhoj. Den vägde in på 11.3 kg med Judy SL och såldes -99.
1998: GT Team LTS. Blev sugen på att testa en heldämpad cykel och fick tag på en -96 Team LTS-ram. Av olika anledningar (började studera, fick mindre tid och pengar till cykling) blev den dock aldrig uppbyggd till komplett cykel och ramen byttes mot ett par CrossMax...
2003: Merlin XLM. Ramarnas ram... en beg. -00 Extralight Mountain, eller XLM-ram. Den som MBA et al. höjer till skyarna... (i alla fall innan Litespeed tog över Merlin). Det ska bli intressant att se/uppleva en sådan mytomspunnen ram i verkligheten, enligt testare i nämnda tidningar ska den ta upp stötar på ett mycket bra sätt samtidigt som den är lätt och vridstyv. Tyvärr ska Merlin sluta med XLM, den finns inte med på 2004-programmet. Vill man ha en ram som nästan är en XLM får man köpa en Seven Sola (Rob Vandermark - han som gjorde de första S-bendsen på titanramar - gick över från Merlin och skapade ett eget märke; Seven).
Jag ska hämta ut ramen imorgon... spännande värre :)
Nära framtid: Är mycket sugen på en FS-cykel. Nu när det börjar ta sig i leden finns det ju trevliga alternativ som fått bra i tester. Blur, Spider XVP, (Titus) Racer X och (Foes) FXC/FXR. Den som lever får se...

