Då är det ju "tur" att en tävling som Girot innehåller så mycket andra spännande aspekter/händelser än enbart vem som vinner totalen eller är den bästa klättraren (vilket inte nödvändigtvis är det jag "imponeras" av mest). Lagtaktik, utrustningsval, placering i klungan, hjälpryttarens roll (ja hela lagdynamiken), hur spänningen eskalerar inför en klungspurt, lika hopplösa som hjältemodiga ensamutbrytningar, etappsegerns sötma, etc. etc. etc.
På ett sätt tycker jag det är lite "synd" att klättringen ska ha en så pass avgörande roll. Trots att det är under de värsta klättringarna som det mesta av tidsavstånden skapas känner jag som sagt inte att de avsnitten är de mest sevärda eller insatserna är de mest beundransvärda. Under de branta stigningarna är hastigheten och vindmotståndet som lägst - lagspelet förlorar ett par dimensioner, de taktiska vinsterna med att "ligga rätt" minskar, med mera. Lite enligt samma tänk tycker jag ur ett underhållningsperspektiv att det är roligare att se på lagtempo än på vanligt tempo även om det senare såklart ger mer "rättvisa" resultat cyklist för cyklist.