ohellstrom
Aktiv medlem
Göteborg 1000km Brevet 2018 #Sub40 - nån slags eftersnack och lite RR.
De Göteborgska breveterna är ibland lite fåor hemliga för internet, men icke desto mindre gick säsongens sista 100-milare av stapeln helgen som gick.
Det har ju tisslats och tasslats här på happy om att den s.k. "Skånska Randoeliten" var på jakt efter att cykla riktigt fort på denna distans och torsdag 16 augusti bar det iväg.
Loppets generella utveckling beskrivs fint av NLC här:
http://cykelidiot.blogspot.com/2018/08/goteborg-1000k-brevet.html
men vissa har antydit att de skulle kunna tänka sig fler smaskiga detaljer.
För min del var det karriärens blott andra 1000km, även om Sverigetempot onekligen var längre. Det var ganska skönt att rulla iväg på ett lite större äventyr igen. Det är synd att säga, men 60-milarna börjar kännas lite väl kalkylerade för sitt eget bästa.
Från start är det som att både kropp och knopp vet att vi ska långt för det som händer är att jag tycker det är ganska... tråkigt... Vi är en fin grupp med GBG-baserade hallisar och Per samt hundramilabekantingen Niklas W... men 15 mil är ju ingenting och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag ska sitta här och gneta. Jag och Niklas resonerar kring skillnaderna mellan brevetcykling och höjdhopp och förbannar det faktum att man inte kan stå över till 2.40.
Hursomhelst rullade det på, men med ett stadigt manfall längs vägen till Nisse och jag blev ensamma strax efter Borås.
Det som så ska erkännas är att jag hade det utomordentligt dåligt under natten. Någonstans kring 400-strecket började jag bli illamående... ville varken äta eller dricka och mycket pang-pang i benen var det heller inte att tala om. Hängde som ett ganska sorgligt par vantar på ett snöre genom en unges jackärmar och för att göra ont värre började jag bli väldigt sömnig redan vid 22-tiden.
Meddelade att jag trodde på att sticka fingrarna i halsen varpå det föreslogs att vänta en timme tills vi kom till en förrekad kyrkogård med rinnande vatten. Kan ju vara skönt att få skölja efter...
Sagt och gjort, efter denna nattliga insats fick jag iallafall mod nog att börja smutta på vatten och ta musbett av kexchoklad medan vi sakta men säkert tuggade oss mot Åtvidaberg. Väl på Shell, där de svinen hade satt hänglås på vattenskåpet, beslutades om en liten sovpaus varpå vi till vår glädje fann att hyrsläpen inte var låsta. Klockan på 20 minuter, varav vi nog sov 19 i den ganska fina komfort ett trägolv med tak över kan ge en trött cyklist vid 03.30-tiden.
Tuppluren gjorde susen och var tillräcklig för att min trilskande mage skulle hämta sig och jag tuggade ivrigt på en tunnbrödrulle medan vi satte kursen mot Gamleby och banans ostkustliga strandhugg. Första 60 milen avverkades på knappa 23 timmar inklusive lite sömn och vi tyckte nog ändå att det verkade ganska lovande att kunna hålla oss under 40 timmar totalt.
Men då hade vi ingen aning om hur slitig terrängen skulle visa sig vara de kommande 13 milen till Vetlanda. Hujedamig så tungt det gick. Visst var det vackert men det kändes som tusentals små branta uppförsbackar utan flyt och i huvudsak oanvändbara nerförsdito. Vi sa först inte så mycket men efterhand blev vi tvungna att snacka om elefanten i rummet: om det fortsätter så här har vi inte en chans på Sub40. Enades om att det enda vi kunde göra vara att köra efter förmåga, passa på oss själva och hoppas på att det skulle komma mer lättåkt terräng senare så att vi kunde köra in lite tid igen, i den mån benen fortfarande var brukbara vid det laget?
I Vetlanda efter 730km blev det alltså sittlunch på McDonalds, en unik företeelse. Roade mig med etablissemangets energideklaration men var inte helt säker på att de ca 1300kCal en Big Mac, en pommes, stor chili cheese och en milkshake innehåller (vi drack mineralvatten, nån jävla måtta får det vara!) skulle vara tillräckligt.
Länsvägen mot Värnamo var sen ingen direkt upplyftande historia. Men, någon sträcka måsta vara banans sämsta och på en i övrigt väldigt trevligt rutt var det alltså länsväg 127 som fick äran. Men man lär sig iallafall att uppskatta livet när man i brist på vägren försöker balansera på den vita linjen medan bilarna blåser förbi.
Vad som sen hände i Värnamo är lite av ett mysterium. Det hade varit så enkelt att ta en en fika och sikta på att komma i mål innan midnatt (klart anständiga 41h) men istället, utan att vi sa ett ord om det till varandra, blev det till snabbstämpling och ut på vägen. Det mulnade på och vägrenen var fortfarande smal, så vi tog på reflexvästarna för att öka tryggheten.
"du pinnar på bra" hör jag bakom mig och plötsligt är vi helt eniga om att nu gäller det alltså att ändå ge det här en ärlig chans. Vi ska dö med stövlarna på! På närmast magiskt vis börjar kroppen fungera och koncentrationen blir närmast extrem - det finns inget annat än att trampa trampa trampa, samt givetvis räkna snittfart och bråk på återstående distans. Som man gör.
Från att ha gnetat fram i 25-26 börjar mätaren stå med en stabil 3:a i starten, flera timmar i sträck. Terrängen är inte platt här heller men vi lyckas få mycket bättre flow i backarna oc gott rull utför. Plötsligt känns det som vi är närmare 39 timmar än 40! Efter nån regnskur kommer solen fram och landskapet är magiskt vackert med kvällssol över insjöarna. Efter 800km av smärta och tvivel blir man helt varm i hjärtat där man sitter och cyklar.
Lämnar Horred med 65km kvar strax innan 20.30 och känner att vi har det här under kontroll. En tokbonk känns faktiskt inte nära förestående. Sista benet har sen lite fler backar och lite mer Göteborgsk stadsorientering än vi räknat med. Distansen når också att ticka upp på 1006 istället för utmätta 1001, så klockan hinner bli 22.45 innan vi sladdar in på Hisingen.
39.45. Inte så pjåkigt.
Det har ju tisslats och tasslats här på happy om att den s.k. "Skånska Randoeliten" var på jakt efter att cykla riktigt fort på denna distans och torsdag 16 augusti bar det iväg.
Loppets generella utveckling beskrivs fint av NLC här:
http://cykelidiot.blogspot.com/2018/08/goteborg-1000k-brevet.html
men vissa har antydit att de skulle kunna tänka sig fler smaskiga detaljer.
För min del var det karriärens blott andra 1000km, även om Sverigetempot onekligen var längre. Det var ganska skönt att rulla iväg på ett lite större äventyr igen. Det är synd att säga, men 60-milarna börjar kännas lite väl kalkylerade för sitt eget bästa.
Från start är det som att både kropp och knopp vet att vi ska långt för det som händer är att jag tycker det är ganska... tråkigt... Vi är en fin grupp med GBG-baserade hallisar och Per samt hundramilabekantingen Niklas W... men 15 mil är ju ingenting och jag kan inte för mitt liv förstå varför jag ska sitta här och gneta. Jag och Niklas resonerar kring skillnaderna mellan brevetcykling och höjdhopp och förbannar det faktum att man inte kan stå över till 2.40.
Hursomhelst rullade det på, men med ett stadigt manfall längs vägen till Nisse och jag blev ensamma strax efter Borås.
Det som så ska erkännas är att jag hade det utomordentligt dåligt under natten. Någonstans kring 400-strecket började jag bli illamående... ville varken äta eller dricka och mycket pang-pang i benen var det heller inte att tala om. Hängde som ett ganska sorgligt par vantar på ett snöre genom en unges jackärmar och för att göra ont värre började jag bli väldigt sömnig redan vid 22-tiden.
Meddelade att jag trodde på att sticka fingrarna i halsen varpå det föreslogs att vänta en timme tills vi kom till en förrekad kyrkogård med rinnande vatten. Kan ju vara skönt att få skölja efter...
Sagt och gjort, efter denna nattliga insats fick jag iallafall mod nog att börja smutta på vatten och ta musbett av kexchoklad medan vi sakta men säkert tuggade oss mot Åtvidaberg. Väl på Shell, där de svinen hade satt hänglås på vattenskåpet, beslutades om en liten sovpaus varpå vi till vår glädje fann att hyrsläpen inte var låsta. Klockan på 20 minuter, varav vi nog sov 19 i den ganska fina komfort ett trägolv med tak över kan ge en trött cyklist vid 03.30-tiden.
Tuppluren gjorde susen och var tillräcklig för att min trilskande mage skulle hämta sig och jag tuggade ivrigt på en tunnbrödrulle medan vi satte kursen mot Gamleby och banans ostkustliga strandhugg. Första 60 milen avverkades på knappa 23 timmar inklusive lite sömn och vi tyckte nog ändå att det verkade ganska lovande att kunna hålla oss under 40 timmar totalt.
Men då hade vi ingen aning om hur slitig terrängen skulle visa sig vara de kommande 13 milen till Vetlanda. Hujedamig så tungt det gick. Visst var det vackert men det kändes som tusentals små branta uppförsbackar utan flyt och i huvudsak oanvändbara nerförsdito. Vi sa först inte så mycket men efterhand blev vi tvungna att snacka om elefanten i rummet: om det fortsätter så här har vi inte en chans på Sub40. Enades om att det enda vi kunde göra vara att köra efter förmåga, passa på oss själva och hoppas på att det skulle komma mer lättåkt terräng senare så att vi kunde köra in lite tid igen, i den mån benen fortfarande var brukbara vid det laget?
I Vetlanda efter 730km blev det alltså sittlunch på McDonalds, en unik företeelse. Roade mig med etablissemangets energideklaration men var inte helt säker på att de ca 1300kCal en Big Mac, en pommes, stor chili cheese och en milkshake innehåller (vi drack mineralvatten, nån jävla måtta får det vara!) skulle vara tillräckligt.
Länsvägen mot Värnamo var sen ingen direkt upplyftande historia. Men, någon sträcka måsta vara banans sämsta och på en i övrigt väldigt trevligt rutt var det alltså länsväg 127 som fick äran. Men man lär sig iallafall att uppskatta livet när man i brist på vägren försöker balansera på den vita linjen medan bilarna blåser förbi.
Vad som sen hände i Värnamo är lite av ett mysterium. Det hade varit så enkelt att ta en en fika och sikta på att komma i mål innan midnatt (klart anständiga 41h) men istället, utan att vi sa ett ord om det till varandra, blev det till snabbstämpling och ut på vägen. Det mulnade på och vägrenen var fortfarande smal, så vi tog på reflexvästarna för att öka tryggheten.
"du pinnar på bra" hör jag bakom mig och plötsligt är vi helt eniga om att nu gäller det alltså att ändå ge det här en ärlig chans. Vi ska dö med stövlarna på! På närmast magiskt vis börjar kroppen fungera och koncentrationen blir närmast extrem - det finns inget annat än att trampa trampa trampa, samt givetvis räkna snittfart och bråk på återstående distans. Som man gör.
Från att ha gnetat fram i 25-26 börjar mätaren stå med en stabil 3:a i starten, flera timmar i sträck. Terrängen är inte platt här heller men vi lyckas få mycket bättre flow i backarna oc gott rull utför. Plötsligt känns det som vi är närmare 39 timmar än 40! Efter nån regnskur kommer solen fram och landskapet är magiskt vackert med kvällssol över insjöarna. Efter 800km av smärta och tvivel blir man helt varm i hjärtat där man sitter och cyklar.
Lämnar Horred med 65km kvar strax innan 20.30 och känner att vi har det här under kontroll. En tokbonk känns faktiskt inte nära förestående. Sista benet har sen lite fler backar och lite mer Göteborgsk stadsorientering än vi räknat med. Distansen når också att ticka upp på 1006 istället för utmätta 1001, så klockan hinner bli 22.45 innan vi sladdar in på Hisingen.
39.45. Inte så pjåkigt.
Senast ändrad:
