Alltså. Nu vet jag inte om jag curlar lite för mycket.
Ponken. Står där, styv och villig när man kommer ut på morgonen, frustar: -Grus, Gruus, NU!
Varenda morgon detsamma.
Herregud, tror han inte man har ett liv? Jobb som ska skötas, hemmet ska städas, ungar ska matas, läxor läsas.
Men nänä, inte bryr han sig.
-Jag är skapt för att käka grus och du har skaffat mig. Gör mig glad nu så ska jag göra dig lycklig!
Åkej, deal. Visst. Det andra kan vänta.
Dag efter dag. Samma visa. Nu är vi redan uppe i över 20 mil grus bara denna veckan.
När dom till och med grusat mellan Flaten och Orhem. Så får han i alla fall sitt lystmäte.
Jag vet inte, är man för tillmötesgående?
Hur gör ni andra?