Idag gjorde jag ett par manövrar jag inte kan vara helt stolt över.
Efter att ha lämnat över småhuliganerna i hos sina farföräldrar, dvs kört bil ett par timmar på morgonen, hoppade jag upp på räsern och rullade in mot jobbet. Det är helt klart ett annat klientel ute på gatorna strax efter 10 en sommarförmiddag än vad det är min normala pendlingstid. Förmodligen var det därför jag ställde till det så mycket/kom med lite för hög fart i ett par situationer.
Det började med att jag höll på att köra över en hund som bestämde sig för att byta sida utan att jag eller husse var riktigt med. Lite däcktjut och svarta spår på asfalten. Ett lättat leende och en nick. Gick ju bra ju, ingen skada skedd. Alla tre fick nog lite hjärtklappning.
Tyvärr tog jag ingen lärdom av detta utan fortsatte in i staden. Några hundra meter senare kommer jag fram till ett obevakat övergångsställe, sänker farten då jag ser att en zombie är på väg över gatan. Tänker passera bakom. När personen är mitt framför mig så rullar jag. Då inte bara stannar den, utan byter håll och börjar gå tillbaks. Stor skräck, smällen nära men på något sätt lyckas jag undvika den. Puh, inte bra det här. Läskigt men det borde jag ha haft marginaler för... Fick skämmas lite. Zombien märkte ingenting.
Sen kom den pinsammaste incidenten. Nu har vi förflyttat oss ytterligare nån kilometer österut, till Slussen och där Götgatan mynnar ut på Hornsgatan. Jag kommer söderifrån och ser att det slår om till grönt för cykeltrafiken. Vid trafiksignalen står det två cyklister och gafflar. Den ene är nån typ av räsercyklist och den andra har en bullitliknande hoj. Båda står i "raktfram" filen. Eftersom ingen av dem gör en ansatts till att komma iväg så väljer jag att köra om dem till höger, i svängfilen, eftersom den är tom. (fast jag ska rakt fram, jag vet, inte bra...). När jag är i höjd med dem så startar de och personen med bulliten svänger höger, utan att titta bakåt eller ge tecken. Det var lite otippat. För han svänger in i ytan där mitt framhjul är...
... som tur var fanns det några centimeter kvar till trottoarkanten som jag mirakulöst lyckades flytta över cykeln i. Kanske inte mitt stoltaste ögonblick. Varför kunde jag inte ta det lite lugnare?
Det får bli zen på vägen hem. Så här nära får det inte fortsätta att vara för då kommer jag nog att smälla när som helst.