Hur var dagens pendling, frågar ni?
Jo, det ska jag berätta. Mitt tredje försök att pendla till jobbet på östra sidan om Drevviken var också det minst lyckade om man ser till vägval.
Det som börjar så rakt och fint längs med Gudöbroleden (åker på vid Sågen) börjar strula till sig efter uppförsbacken efter Skogsängsvägen. 50-vägen blir en 70-väg och cykelbanan försvinner efter överfarten vid Skrubba Malmväg.
Vid mitt första försök tog jag snett-in-höger och hoppades på att cykel/gruspromenadvägen skulle ta mig ner till Ältabergsvägen men efter lite snurrande kom jag ut på Skrubba Malmväg igen, bara lite högre upp. Nåja, bra försök tänkte jag och trampade på uppåt Töresjövägen.
Nästa försök blev aningen bättre, tyckte jag. Nu hoppade jag över extravarvet inne i Skrubbatriangeln och hojade rakt upp mot Töresjövägen direkt, fast det som störde mig lite var att jag såg en av mina medcyklister fortsatte rakt fram på Gudöbroleden, mot motorvägen. "Hmm, det är kanske så man ska göra" planterades i bakhuvudet på mig. Men inte den gången, jag var redan på väg uppåt Skrubba Malmväg och trampade raskt vidare.
Den här gången blev jag rejält bortsnurrad. Det byggs rätt mycket nya vägar, rondeller, motorvägsunderfarter, industritomter och liknande i området och den väg som jag har tänkt cykla var brutalt avspärrad. Det extravarv som jag lurades ut på kändes väldigt onödigt och stärkte iden om att pröva rakt fram nästa gång.
I morse var det dags för nästa gång. Glad i hågen och (till en början) väldigt nöjd över att ha lurat systemet så cyklade jag rakt fram, förbi sista busshållplatsen innan motorvägen och via vägrenen längs Gudöbroleden in mot stan.
Planen var att cykla så långt det bara går innan det blir motorväg och sedan upp på den cykelväg som *borde* finnas där. "Borde finnas" var något som uppenbarligen bara existerade i mitt morgonglada huvud för där motorvägen började fanns bara en grusväg in till Jehanders(?) grustäckt och där var man, enligt skyltarna, inte välkommen såvida man inte tänkte lasta ett par kubik fyllnadsmassor baktill.
Men ... en stig uppenbarar sig! Ja! Jag visste det! Stigen hade rätt riktning. Visserligen hade crossmotorcyklar kört på den och sådana stigar brukar jag undvika, speciellt när jag cyklar på gubb-pendelhojen, men just idag kändes det fortfarande som en bra ide att testa.
Fast så himla bra ide var det visst inte. Ganska dålig ide, visade det sig hyggligt snart.
10 minuter senare hade jag dragit cykeln upp och ner för ganska många bergsknallar, fortfarande i 'rätt' riktning, men väldigt långsamt. Men tror ni jag vänder om för det? Nähä, inte pannbenet Pettersson inte! Någon j-vla stans ska man väl komma fram.
Fem minuter senare gjorde jag det. Kom fram alltså. Tyvärr. När jag tröttnat på att bära på cykeln och helt sonika forcerat sista biten natur ut mot vägen igen så ser jag att jag har kommit ut mitt på motorvägen ut mot Tyresö. Till vänster ser jag där den svänger höger över Gudöbroleden. Till höger är det en byggarbetsplats. På precis andra sidan ser jag Ältabergsvägen. Tyvärr är det tre motorvägsfiler och ett 2,5 meters bullerplank mellan mig och där jag vill vara. Men sjutton också! Så hade jag inte tänkt att det skulle vara. Jag hade tänkt att jag skulle susa fram på en småhemlig skogsväg och vara framme 5 minuter tidigare än om jag cyklat långa vägen runt.
Nåja, med kraftigt reviderade planer om ankomsttid och sträcka-till-jobbet så kapitulerar mitt ego för verkligheten och jag börjar fundera på hur jag ska ta mig härifrån på enklast sätt. Inte ner till vänster, där kommer jag bara möta på motorväg. Absolut inte rakt över, det är på gränsen till suicidalt och dessutom väldigt krångligt att klättra över bullerplank med 18 kg cykel på axeln. Återstår då höger, längs den halvt avspärrade motorvägen ut mot Tyresö och så kvickt som möjligt försöka komma ner och under densamma.
Jag antar att de +10 byggarbetare jag passerade, cyklandes mitt igenom deras avspärrade väg, fick ett och annat att prata om på lunchrasten. Det var så mentalt obekvämt för mig att jag hoppade över den första underfarten (där de flesta hårdhattarna stod och glodde) och pinnade på mot nästa. Samma underfart som jag skulle ha hamnat på om jag bara hade hållt mig på vägen och cyklat samma sträckning som vid andra försöket. Stön!
Nåja, väl ute på vägen igen som enligt en ej helt dagsfärsk Enirokarta heter Grustagsvägen så fortsätter jag färden mot jobbet. Efter ytterligare en onödig omväg genom Älta (ett område som jag aldrig kommer bli klok på hur hur vägarna går i) så är jag till slut tillbaka på Ältabergsvägen och när jag tittar ut över bullerplanket så ser jag den exakta platsen jag var på, för 25 minuter sedan.
Så frågan till alla pendlare på Happy som kör förbi Trollbäcken - hur ska man köra för att slippa ovanstående äventyr?
Jag har fått en ny ide efter att ha kollat Eniro kartan. Vad tror ni om att cykla över Skrubba? Fram till sista korsningen över Gudöbroleden, vänster och sedan direkt höger ut på Skrubba koloniväg och den hela vägen fram till Ältabergsvägen? Kommer det att fungera eller är det också ett misstag?
mvh ... stigfinnar-Jocke