Drabbas av call of the wild och bestämmer mig för att cykla en extrasväng i det fina vädret på hemvägen. Verkar som en bra idé just då. Karaktärsdanande. En vända runt grannkommunerna blir bra. Tar skogsvägen, så slipper jag att reta mig på trafiken. Shit, väldigt begränsat ljus från diodlamporna. Hade glömt det. Kusligt. Kör förbi det jättejättegamla gravkumlet och det bara jättegamla gravkapellet. Ser dem inte i beckmörkret, men vet att de finns där. Lite kusligt. Det knakar och brakar i skogen och jag vet faktiskt inte vem jag minst gärna vill träffa på - älgen eller hans kanske halvfulla, beväpnade förföljare. Trampar på lite extra.
Kommer ut vid den lilla slussen vid kolerakyrkogården och det gamla mentalsjukhuset. Belyst men öde. Skräckfilmskänsla. Längre fram ligger anstalten som en galen yxmördare rymde ifrån för några år sedan.
Nämnde jag att det är helt jävla kolsvart ute?
Befinner mig i grannkommunen. Dead City - nej, Slow City kallar de den visst. Skulle aldrig våga lyssna på Zombies Run här om man säger så.
Resans första livstecken håller på att meja ner mig när hen kör ut på huvudleden som jag kommer cyklande på. Tydligen kör zombierna bil också. Räcker tydligen inte att se ut som en reflexprydd julgran, eller också var det det som provocerade fram mordförsöket. Blir upprörd och cyklar ikapp för att prata lite med henom vid nästa gatukorsning. En unge tittar förskrämt ut genom rutan på passagerarsidan, så jag nöjer mig med att köra riktigt nära och blänga in i bilen. Min cykeltourettes lämpar sig inte för minderåriga.
Ilskan har i alla fall fått händerna att tina upp. Cyklar vidare mot brukssamhället som är yngelplats för raggare, nynazister och satanister. Och för all del en del trevliga människor också. När jag vänder upp på den långa rakan över åkrarna och industriområdet får jag äntligen vinden i ryggen. Och vatten i nacken. Det är så mörkt att jag kör vilse på raksträckan och hamnar på utsidan testbanan. Här får jag sällskap av en ormvråk. Nervöst. Jag gillar den, men gillar den mig? Utanför stan finns en vråk som anfaller cyklister varenda sommar; hoppas att det inte är en ökande trend.
När kände jag mina fötter senast? En timme sedan? Mer? När jag kommer hem ska jag hälla upp en jättegrogg i badbaljan och använda fötterna att kyla med.