Behövde åka till Alvik för att hämta ut min nyservade pulsklocka, så jag fortsatte hem via Ekerö. Roligare än att köra tillbaka, särskilt i dagens väder.
Högerknäet började jävlas i höjd med Ekerö möbler. Sätter ner handen och trycker knäskålen åt vänster. Brukar hjälpa, men inte idag. Droppar en växel till och de vårystra räsercyklisterna börjar fara förbi som om jag vore parkerad.
Färjan har höjt priset, men jag prickar avgångstiden på minuten så jag förlåter dem det tilltaget.
Utanför Max försöker en kombi göra något kreativt samtidigt som en grupp räsercyklister rullar förbi övergångstället. Bromsskrik och svordomar bakom min rygg, men inga köttiga dunsar, så det gick nog bra ändå.
I Myrstugubacken signalerar kroppen att nu är energin från lunchen slut, men biten som är kvar kan jag köra på ren envishet.
Knät molar, inte ett bra tecken då jag redan käkar Voltaren för andra åkommor.
Äntligen hemma. En granne kommer fram och börjar prata när jag ställer undan cykeln. Benet är stelt. Medan jag kallpratar med grannen sätter jag ned foten samtidigt som jag med kraft försöker rotera benet utåt.
Plötsligt knäpper det till, krampen släpper och knät blir alldeles varmt. Smärtfri och leende från öra till öra avrundar jag samtalet med grannen och går in till den väntande duschen.