Skönt, 9 grade = kortbyxor. Än lever sommaren, dock dödsrycken nu, det var kyligt i dimstråken genom Lärjedalen.
Mitt nya vevlager (gammalt hederligt helkapslat med fyrkantsaxel) gav upp efter bara 15 km (!). Monterade det i fredags. Inget highend-lager precis, 200-kronors till pendlaren, men vafasen liiiite längre brukar dom ju hålla, ett år eller två. Det var så ljuvligt att cykla utan knak och brak och glapp därnerifrån tills....Grrr, mummel, mummel. Blir en sväng till cykelhandlaren efter jobbet, tur man sparade kvittot.
Tar den lite längre vägen fr.o.m. nu. 27 km via Hjällbo, Gamlestan, Lindholmen, Bräcke, Volvo.
Norrleden (blir 24 km) är ju döden att ligga och pumpa på längs nu. 90-väg, morgonmörker, vägren och cykel hör inte ihop.
Men den längre vägen via stan innebär markant fler rödljus och mer korsningar vilket får en att bli riktigt less på sina medcyklister. OK, en del rödljus förstår jag att folk drar mot rött med cykel, för somliga har en helt hopplös logik och man får stå i flera minuter och vänta medans alla bilar haft grönt flera gånger. Men ofta är det så att man stannar snällt och fint vid rödljuset, sen svishar det förbi en tant med hörlurar rakt ut i gatan. Eller en student som med knappt styrfart gnekar sig ut mot rött, sittandes på något gammalt Kronan-vrak.
Tro fan att många bilister hatar cyklister generellt och nästan försöker köra ihjäl en med avsikt på en del cykelöverfarter. Med såna medcyklister behöver man inga fiender.
Sen att cykelbanor, överfarter och rödljus inte är utformade för effektiv cykelpendling med snitt mellan 20-30 km/h utan för meditativ vingelcykling med utåtriktade knän - ja, det är en annan femma.
