Texten som följer är skriven till några goda vänner utanför Happyvärlden men jag tänkte att den kanske även roar några här. Se det som ett skrivanfall i väntan på att få cykla igen..
Julgranar
Jag har alltid varit av den åsikten att granar gör sig bäst i skogen. Jag har aldrig riktigt förstått grejjen med att såga ner små vackra träd och plocka in dem i vardagsrummet och fylla det med insekter och doft av terpentin. För att inte tala om alla små, vassa och magiska nålar som granarna lämnar i mitt och andras hem. Dessa små nålar som helt plötsligt mitt i sommaren kan dyka upp ur en soffdyna eller en matta långt från den plats där granen stod. Jag har känt mig lite som den där ensamme figuren som fört granarnas martyrtalan. Den som ingen lägger nån vikt vid, för gran det ska man ju bara ha inne. Aldrig någonsin har jag fått en förklaring på varför.
Men nu är det slut på mina sympatier med smågranarna. Nu får de små taggiga ynkliga träden klara sig utan min röst. Varför undrar ni säkert, varför har han svängt så.. Har ni någonsin blivit sviken av någon ni försökt hjälpa, blivit huggen i ryggen av en väns elaka ord? Det har jag - av en gran. Smågranarna har svikit mig, överfalligt mig och kanske rent av gett mig men för livet. Inte psykiskt för så labil är jag inte. Däremot fysisikt kommer jag minnas detta svek en lång tid framöver, det tar tid innan ärren läker har jag hört.
Allt började i onsdags kväll när jag var ute och roade mig i skogen tillsammans med några goda vänner. Alla försedda med två skivbromsade hjul och glatt sinne. Jag som som enligt vännerna känner skogen bäst med alla stigar och har ett lokalsinne likt en Tomtom tog täten. Under transportsträckan till en underbar stig fick jag syn på en stigentré till höger, en som jag alltid kört förbi i alla hast utan att ta mig tid att undersöka. Jag och mitt följe beslöt att utforska stigen, vi gjorde helt om och försvann in i grönskan.
Jag hade inte hunnit mer än kanske 50 meter in på en slingrig teknisk och lätt rotig stig förrän jag var tvungen att sakta ner lätt och parera för en hal rot som likt ett utsräckt ben från höger värdig ett rött kort på vilken fotbollsplan som helt ville fälla mig. Det var där jag tappade lusten att försvara smågranarna. Från vänster, snett uppifrån kom hugget i ryggen. Eller snarare petet i ögat. Långt utanför mitt perifiera synfält väl uträknat hade skogen ställt ut en liten gran som fick utföra grovjobbet.
Det var inte vilken skabbig liten gran som helst utan en frodig välbyggd julgransaspirant. Faktum är att ett så barr-rikt granskott har jag nog aldrig skådat. Och absolut inte på så nära håll. Lite för nära för ett av barren stack hål mitt i min kontaktlins, en riktig fem-etta. Ett annat barr stack just bredvid regnbågshinnan och fick vännerna att rygga tillbaka när blodet började sippra ut över senhinnan. Ytterligare åverkan på ögonet lyckades granen med uppe under ögonlocket upptäckte jag dagen efter. Faktum är att jag inte kände någon smärta alls där i skogen. Jag insåg att jag blev träffad i ögat i och med vännernas reaktion men jag kunder inte föreställa mig följderna av de svekfullt planerade attacken.
Först dagen efter, på jobbet började symptomen komma. Från att ha varit lokalt rött blev nu hela ögonvitan blodsprängd. Det skavde och värkte lite lätt som om det låg ett hårstrå under ögonlocket vilket jag försökte se orsaken till utan att lyckas. Senare på kvällen, när barnen somnat gott blev värken i det närmaste outhärdlig. Sjukvårdsupplysningen undrade om jag hade fått nedsatt syn eller blivit ljuskänslig men nej, inget så vitt jag kunde märka av själv. Inget akut alltså men jag sjukskrev mig ändå och fick tid hos jourläkare på ögonkliniken på fredag förmiddag. Då hade jag hunnit bli rejält påverkad och morgonljuset kändes som tusen ålars kramp när ögat förgäves förökte justera bländarinställningen.
Före skrapning av ögat vid borttagning av främmande kropp rekommenderas bedövningsdroppar. Det kändes inget alls. Riktigt behagligt att bli varsamt ompysslad om det inte varit för spegelreflexen i läkarens instrument där jag med mitt friska öga kunde se hur det sjuka bågnade under trycket från spateln. Timmarna efter läkarbesöket rekommenderar jag ingen att få uppleva. Denna smärta, svidande, tryckande, nästan frätande utan möjlighet att fly fick mig tillslut att falla i sömn. Kroppens eget försvar när bördan blir för tung.
Nu efter ett dygn med salva finns det hopp i kroppen igen. Ögats ljuskänslighet är nästan borta, bara lite skav kvarstår men på grund av salvans töcken kan jag inte säga om synen blivt påverkad. Har den det är det i så fall lyckligtvis bara marginellt.
Frågan är nu om jag kommer uppmuntra förekomst av julgran här hemma. Jag tror inte det. Träden är fortfarande vackrast ute i sin rätta miljö med grenarna bågnande av oskuldsfullt vit snö. Där harar i vinterpäls och andra uteliggardjur kan söka skydd för vinterns vinande kyla under ett tryggt och stabilt träd. Blir det gran inne i år vet jag den perfekta julklappen till familjen, Biltema Sporglasögon Artikelnummer 27-156. Jag ska iaf snarast köpa mig ett par nya, de gamla hade tappat näsgummipluppen och blev därför kvar hemma i onsdags.