Årets witchride höll ju på att torka bort, men det kom i alla fall lite väta dagarna innan. Inte så mycket lerhål, men rötter, spångar och stenar blev i alla fall lite hala. Eller mycket.
I början halkade jag bara omkring helt okontrollerat. Först skyllde jag på att det var typ ett år sedan jag cyklade på hala rötter. Sedan skyllde jag på att RaceKing inte var ett optimalt val av däck. Men efter någon mil slog det mig att jag nog hade de vanliga 1,9 kilo i däcken - bra på torrt, mindre bra på blött. Så jag luftade däcken lite och det blev en helt annan cykel. Plötsligt en antydan till kontroll.
Men då hade jag redan vurpat på två spångar och lyckats slå mig själv på käften. Eller om det var ni-vet-vem som gav mig en uppercut.
De första tre milen gick bra och i lagom tempo. Micke_Mud hade dock laddat inför WR med ingen cykling, förkylning och ryggskott. Det är naturligtvis att utmana häxan, och med hans egna ord ”ett hån mot Happy Witch Ride om man kan gå i mål då”. I början var jag häpen över farten vi höll trots det. Men någon mil före Domarudden började det ta ut sin rätt och farten minskade.
På Domarudden dök det upp en hel bunt cyklister och vi hade en trevlig fikasamvaro. Vi laddade om i 20-30 minuter med bullar och kaffe och gav oss iväg igen. Vid Brollsta tyckte Micke att det fick vara nog med idiotierna. Det fanns inte en chans att vi skulle komma i mål innan mörkret med den fart vi höll, och att stå i skogen i mörker är aldrig kul. I alla fall inte utan lampor.
Så jag drog iväg själv, lätt stressad över att solen visade tydliga tendenser till att vara på väg ner. En hel del uppdämd energi fanns tydligen i mina ben, så jag tokkörde Brollsta-Brottby som är en rolig sträcka innan grusvägarna börjar. Det kostade.
Efter Brottby sa mina ben saker till mig som inte går att återge här. Trots allt lyckades jag hålla en hyfsad fart genom att upprepa ”Heps garage” som ett mantra. Väl där pustade jag ut, drack kaffe, åt godis, stoppade på mig en Snickers och trampade iväg med nya krafter.
Resten av vägen minns jag inte riktigt ... Mitt närminne var i Ozzy-mode och all koncentration gick åt till att titta efter orangea markeringar. Några felkörningar blev det, men inte så långa. Tror jag.
När jag rullade in under målportalen var klockan 16:40. Det var ungefär en halvtimme mindre än jag räknat med. De sista 45 km gick på dryga 3 timmar, och det är i alla fall personligt rekord på den sträckan.
Jag måste ha missat jensclaudius och Roger_Edvinsson precis.
Riktig kul med sådan uppslutning. 23 startande är deltagarrekord. Hoppas att alla fick en bra hemsk - f’låt: hemskt bra - tur!
Och ett särskilt tack till Heps garage.
(edit: antal startande justerat)
