En dag i April 2018 vaknar jag med en underlig smärta lång ner till vänster i magen. Det var en smärta jag aldrig riktigt känt av tidigare. Jag låter det vara under dagen, men besvären och symtomen blir värre så till den grad att jag cyklar upp till akuten. Efter en tids väntan får jag prata med en läkare som känner lite och ställer frågor. Han bedömer att jag kan gå hem och vila och fasta ett tag. Sagt och gjort. Dagen efter ringer dom från kirurgiska kliniken och vill att jag kommer in på en datortomografi. Läkaren hade konsulterat en kollega som tyckte det vore bra. Där visar det sig att jag har en täckt perforering på tarmen. Vidare tester visar att jag har en för hög CRP pga bukinfektion, så jag läggs in med antibiotika-dropp och fastar ett par dagar. Blodproverna efterföljande dagar visade en bra tillfriskning så jag blir utskriven.
Två månader senare, i Juni, vaknar jag, återigen, upp med en oerhörd smärta. Den här gången uppe till höger under revbenen. Smärtan tilltar under dagen och återigen cyklar jag upp till akuten. Det kläms och känns och man misstänker gallstensanfall. Får smärtstillande och skickas hem. Jag klarar mig faktiskt flera månader tills nästa episod, närmare bestämt till Februari 2019. Drar upp till akuten igen, får ytterligare ny smärtlindring och skickas hem. Det går över, men dröjer bara en vecka tills det var dags igen. Jag tar medicinen jag fick föregående vecka och försöker in i det sista slippa dra till akuten, men efter att ha tagit max rekommenderad dos under 24 timmar, utan att ha ätit eller sovit och haft konstant smärta, så drar jag upp till akuten igen. Får ny smärtlindring, en annan sort, och blir hemskickad.
Smärtan återkommer redan dagen efter. Jag spyr och hostar upp lite blod, så jag drar till akuten ÄNNU en gång. Nu som först rullar dom in ett ultraljud för att kika lite. Där visar det sig att jag har gallstenar. Blodprovet visar förhöjda inflammationsvärden och jag läggs in. Dagen efter diskuterar vi operation, och ytterligare en dag senare opereras min gallblåsa bort.
Operationen var krånglig och gallblåsan i betydligt sämre skick än man trott. Kronisk kolecystit, kallas det. Tyvärr inget vanligt gallstensanfall, alltså.
Mellan April 2018 och Februari 2019 gick jag ner runt 25-30kg. Då jag är kroniskt orolig för allt och lättstressad, så ändrade jag om min kost helt efter det som hände i April. Jag åt nästan ingenting. Min rädsla för att få problem med magen igen var så stark. Ångesten tilltog, jag var ofta sängliggande för jag kände mig sänkt, varm, stressad och orolig. Ville bara ligga i sängen och vila.
Mitt i allt det här så händer mycket i mitt privatliv också. Morfar blir sjukare och sjukare i sin alzheimer och demens (han gick sedermera bort i början på 2019). Jag älskade min morfar, han var verkligen världens finaste människa. En annan mycket nära släkting lider av mycket psykiska problem med upprepade självmordsförsök, akutbesök med allt va det innebär. Självfallet något som adderar till den ångest och stress jag redan känner. Detta är bara två av många sorgliga saker som hänt de senaste åren.
Till slut i Mars 2019 får jag något slags breakdown när jag pratar med min mamma i telefon. Orolig som hon blir ringer hon vårdcentralen och lyckas få en jourtid till en läkare direkt. Jag mådde så himla dåligt och visste inte vad jag skulle ta mig till själv. Man behöver sin kära mor ibland, trots att man är vuxen och borde klara sig själv. Väl hos läkaren berättar jag hur jag mått, hur mycket jag gått ner i vikt. Rubbet. Han var väldigt förstående, men fick mig på något magiskt sätt helt på andra tankar. Förklarade allt för mig på ett sätt som var oerhört lugnande. Vi kommer även överens om att jag ska börja äta antidepressiva i låg dos för att se om det har någon effekt, liksom ta bort lite av den ångest jag haft dagligen.
Tyvärr så fick den här läkaren mig att bli lite för lugn och trygg! Jag börjar nämligen smyga in lite annat i kosten, som jag tidigare lyckats hålla mig ifrån. Jag märker att jag inte dör, så jag fortsätter. Rätt som det är börjar kilona byggas på, matmissbruket och sockerberoendet är så gott som i full effekt och här är jag nu i Augusti 2020 och är tillbaka på ruta ett. Jag väger alldeles för mycket. Jag undrar vafan jag hade vägt om jag inte började cykla i April 2019. Hemska tanke!
Hur som helst så har det varit en jävla resa som ännu inte är över. Jag har länge känt att jag behöver mycket tid för mig själv, för återhämtning och allmänt bara ta det lugnt. Rent psykiskt orkar jag inte så mycket och har inte gjort på flera år nu. Jag snöar in på saker (cykling t.ex som ni märkt) och det fungerar hyfsat att fokusera och lägga energi på, men mycket annat blir eftersatt.
För några år sedan blev jag diagnostiserad med asperger och generaliserat ångestsyndrom, vilket förklarar så oerhört mycket. Många pusselbitar föll på plats under utredningens avslutande möte. Jag är glad att jag fick veta det dock. Jag förstår mig själv på ett helt annat sätt och är mycket mer förlåtande mot mig själv i vissa avseenden, även om jag konstant klankar ner på allt jag gör och aldrig tycker något jag gör är bra.
Men, nu är det dags att sakteliga försöka ta tag i vikten och hälsan igen. Jag kan inte ha det såhär. Jag vill ju må bättre både fysiskt och psykiskt. Planen är att inte gå ut så jävla hårt som jag gjort tidigare i livet. Det håller aldrig och leder bara till ännu mer besvikelser. Jag kommer försöka satsa på att äta mindre portioner, men inte nödvändigtvis supernyttigt jämt för då kommer det skita sig. Skippa att köpa hem glass, choklad och bröd (då äter jag tills det är slut, sen köper jag nytt och så fortsätter det. Så smart är jag). Ungefär så. Äta lite mer med måtta helt enkelt. Sen cykla förstås!
Ja, nu har ni fått en jävla privat inblick i mitt liv av någon anledning. Väldigt oklart varför jag skrev det här! Om nu någon mot förmodan ens orkade läsa igenom allt.
evasskrivskola.se
